Överkörd av gubbar

Enligt Unni Drougge har det inom mediakretsar länge varit känt att den folkkäre artisten misshandlat kvinnor han varit tillsammans med.

– Men det har tystats ned.

Ingen av kvinnorna har orkat fullfölja en jobbig rättsprocess och anmälningar har tagits tillbaka, artisten har aldrig åtalats för de påstådda brotten vilket är viktigt att betona i sammanhanget.

Temat i Unni Drougges andra bok, "Förkunnaren", i trilogin om skandaljournalisten Berit Hård, som Unni Drougge benämner som en "riktig working class hero", är lyckobranschen.
Berit Hård får i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett personporträtt på Lotuz of Love.
Unni Drougge ville ta sig an denna mångmiljonindustri som tjänar pengar på människors strävan efter lycka.
– Som bara är rent lurendrejeri alltihop! Hela coachingindustrin, med mindfullness och positivt tänkande.

I "Förkunnaren" finns det flera likheter med den folkkäre artisten, som enligt författaren utåt sett förkunnar kärlek men privat visar på motsatsen, och karaktären i boken.
– På grund av en vänskap har jag fått inblick i hans liv.

Unni Drougge gör tummen ned mot mediernas slätstrukna agerande:
– Trots att det är allmänt känt inom mediekretsar att mannen är en notorisk kvinnomisshandlare får han fortsatt exponering i tv och tidningar. Jag kan inte fatta det! Att det finns en sådan förlåtelse och förståelse för sådana män, de ska inte få sitta där och gulla i tv-sofforna och tillåtas bre ut sig. De kan vara någon annanstans!

Hon tycker mediebranschen överlag har för mycket överseende med män som gör sig skyldiga till kvinnofridskränkningar och misshandel.
– Det är tydligen inte så farligt. Förkunnaren i boken begår ju ganska fasansfulla brott, det spelar ingen roll liksom. Vi kramar honom ändå.

Hon är långt ifrån hatisk mot män men tillägger:
– De allra flesta karlar är hyggliga, det finns en del rötägg i det offentliga rummet som får legitimitet i och med mediernas överseende.

Hon säger att hennes ambition är att skriva både underhållande och djupt.
– De som har lust kan gå ned mellan raderna och se vad jag försöker förmedla där. Humor är ett utmärkt sätt att förmedla samhällskritik på. Därför skriver jag med satirisk udd.

I romanen "Bluffen" som kom ut förra året synade Unni Drougge mediabranschens makthavare med betoning på "maktgubbar". Män som hon blivit väldigt överkörd av, anser hon.
– Jag har varit jobbig och bråkig, då blir man överkörd. Man kan genom det skrivna ordet ge tillbaka eller visa var man själv står någonstans. Jag ville avslöja vad som pågår bakom kulisserna i en bransch som de flesta inte har insyn i. De vet inte vilka infama maktspel som pågår, hur många som känner varandra, hur mycket svågerpolitik som bedrivs.

På Twitter avslöjas särskilt medie- och bokbranschens kamaraderi, menar hon.
– Det finns mycket i "Bluffen" som är sant som jag aldrig skulle kunna uttrycka i en journalistisk text, det är det som är fördelarna med att skriva litteratur. Att kunna fabulera fritt men ändå berätta sanningen.

Unni Drougge har i år bytt bokförlaget Modernista mot uppstickaren Massolit.
Modernista är fortfarande i Unni Drougges ögon ett bra förlag med en utsökt näsa för god litteratur och kvalitet men förlagets ekonomiska svårigheter gjorde det omöjligt att fortsätta samarbetet.

Hon har haft en ekonomisk tvist med Modernista där fordran lämnades in till kronofogden och tingsrätten. Något Resume.se rapporterade om i somras.

Någon betalning har hon ännu inte fått.
– Jag tar det inte personligt.

Förlaget Massolit, som startade för 1,5 år sedan av it-entreprenörer från Bredbandsbolaget, har lyckats sälja in pocket-och ljudboken av "Bluffen" på ett bra sätt, tycker hon.
– Jag är mycket nöjd. Massolit tar väl hand om sina författare. Förlaget tänker nytt och stort och har nya idéer. "Bluffen" fick en riktig rivstart då den kom ut som pocket- och ljudbok. Den fick ett andra liv. Ljudboken låg på alla topplistor och blev mycket utlånad.

Ljudboken blev nominerad till årets ljudbok av Irisgruppen som ägs av Synskadades stiftelse i konkurrens med Augustprisvinnaren. Bara sju böcker kom till slutfinalen, bland annat "Bluffen".
– Det var väldigt roligt.
Enligt en av delägarna på Massolit, Stefan Tegenfalk, har pocketboken av "Bluffen" tryckts i två omgångar.
– Merparten är nästan såld, vi tror vi måste trycka en omgång till, säger han.

Nästa år kommer ännu en bok om Berit Hård ut. Då ska Unni Drougge granska skönhetsindustrin.

– Det är också ett fruktansvärt stort och inflytelserikt område i vår kultur, en växande bransch där det bara vräker in pengar, säger hon. Vi har ett samhälle då man har standardiserat en viss form av utseende precis som man har standardiserat en viss typ av beteenden. Alla som inte passar in i den här trånga mallen måste få en diagnos. Samtliga av de här tre ämnesområdena som jag försöker ta upp i Berit Hård-böckerna hör dessutom ihop.

Unni Drougge om "Bluffen"

Modernista var rädda för att "Bluffen" skulle bli stämd av de personer som förekom i boken med sina autentiska namn, bland andra Jan Guillou och Leif GW Persson.
– Det var lite bråk där i början med Jan Guillou, han var ju skitförbannad. Vi är ärkefiender, han skulle inte ens våga stå i en direktsänd debatt med mig. Han och jag kommer förmodligen aldrig att vara på speaking terms. Jag har ju legat på hans förlag och suttit på diverse middagar med de här herrarna. Jag tyckte det gick att teckna ett ganska kärleksfullt porträtt på Leif, även om det var lite rufft och rått. Jag vet inte om han är lättsårad men annars skulle han nog skrocka åt den bilden jag tecknat av honom. Den är lite rolig. Han är en rolig person. Så det var inte svårt.
Unni Drougge är med själv i romanen och det gick inte så bra för henne. Ett försök att på ett symboliskt plan göra upp med den gängse bild som förföljt henne.
– Jag blev placerad i en offerkategori eller så var jag en bitch som skulle ha stryk. Jag var så trött på den offentliga bilden av mig själv. Det var som en befrielse, nu gjorde jag upp med den bilden en gång för alla.