"#prataomdet är det finaste jag gjort"

#prataomdet började en dag i december förra året på mikrobloggen Twitter när journalisten och programledaren Johanna Koljonen började skriva personligt om gränsdragningar och gråzoner kopplade till relationer och sexualitet.

Allt fler började delta i diskussionen. En var jag. En annan var frilansjournalisten och sociala medier-experten Sofia Mirjamsdotter. Hon skapade hashtaggen #prataomdet och helt plötsligt forsade det fram berättelser.

– Det var ett väldigt snabbt beslut som jag fattade när jag läste Johannas tweets. Jag tyckte att ämnet var intressant och älskar att utforska just tabun, sätta ord på saker som sällan sätts ord på, säger Sofia Mirjamsdotter.

Initiativet utvecklades snabbt och en vecka senare hade berättelser från ett 20-tal personer, bland annat från mig och Sofia Mirjamsdotter, publicerats även i traditionella medier. Genom att lyfta fram egna erfarenheter och tankar var hoppet att det skulle skapas ett utrymme för andra att våga prata om gråzoner i sexuella relationer. Om de ville.

Allt fler personliga berättelser vällde fram och mängder av svenska och utländska tidningar hörde av sig, intervjuade och skrev om #prataomdet. Sedan dess har #prataomdet levt vidare i paneldiskussioner, på teaterscener, i skolor och i högskoleuppsatser.

Varför fick #prataomdet ett sådant stort genomslag tror du?
– Svårt att svara på, men gissningsvis ett ganska uppenbart behov av att prataomdet. Att sätta ord på saker. Det var lite som att öppna en dammlucka, att det enda som behövdes var att ett par personer vågade vara först för att fler skulle känna sig mindre ensamma när de delade med sig, säger Sofia Mirjamsdotter.

Vad betydde just sociala medier i att starta de här samtalen tror du?
– Allt! Jag vet många som av någon märklig anledning upplevde att det var betydligt enklare att berätta på Twitter än för sina närmaste. Kombinationen av att slippa se någon i ögonen, få direkt respons och även att vara en del i ett större sammanhang gjorde att folk vågade. Det hade helt enkelt inte kunnat ske utan nätet, tror jag.

I veckan fick Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen en nominering till Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets förnyare” med motiveringen: ”För att ha gjort det privata allmängiltigt och fått en hel värld att prata om det.”

Hur kändes det när du fick reda på att du var nominerad?
– Det blev bara blankt. Men sedan: stort, så klart. Jag jobbar ju inte med den sortens journalistik som traditionellt blir nominerad till sådana priser. Sedan igen: stolt över att just #prataomdet får den sortens erkännande, eftersom det är det finaste jag gjort, säger Sofia Mirjamsdotter.

Vad betyder det för dig, som har jobbat många år i mediebranschen, att vara nominerad och kanske vinna?
– Det är stort. Jag märker redan genomslaget, folk hör av sig hela tiden. Givetvis är det också en stor egoboost, även om jag här måste påpeka att #prataomdet inte vore någonting utan alla hundratals människor som delade med sig av sina berättelser. Vad gäller en eventuell vinst måste jag vara sådär försiktig och säga att jag inte vill tänka så långt. Just nu känns det stort nog att vara nominerad. Även om jag så klart vill vinna.

Vissa, till exempel Lisa Bjurwald på Medievärlden, har ifrågasatt om #prataomdet verkligen är journalistik, vad svarar du dem?
– Eftersom vi är nominerade i klassen Förnyare kan jag säga att jag tror att #prataomdet har en hel del att säga om framtidens journalistroll, att vi använde metoder och fick ett resultat som jag tror kommer att bli vanligare i framtiden. Vi tänkte inte journalistik när vi gjorde det, men så här i efterhand kan jag medge att jag lärt mig mycket som absolut kan användas i yrket och som jag även försöker ta med mig in i mitt nystartade projekt Ajour.

Vad tycker du var just det förnyande draget hos #prataomdet?
– Att journalister vågade vara så privata. Att berättelserna föddes från enskilda individer oberoende av vad traditionella medier ville, tänkte, planerade. Att vi fick en i stort sett enad bransch att ta upp #prataomdet, både genom våra artiklar och som fenomen, utan att direkt konkurrera med varandra, utan samarbeta.

För mig personligen har det emellanåt varit tufft då jag har fått elaka kommentarer och mejl på grund av min medverkan i #prataomdet. Men jag vet att mer synliga profiler som till exempel du och Johanna Koljonen har fått ta emot ännu mer hatfulla reaktioner. Hur har du handskats med det?
– Jag har tagit emot sådant förr, på grund av andra saker, så jag var väl förberedd. I början var jag faktiskt förvånad över att jag inte fick mer skit än jag fick. De konspirationsteorier som frodats på nätet är irriterande, men inget jag tar åt mig personligt av. Men jag är också människa, så visst. Vissa dagar var det tyngre än andra, och det fanns stunder då jag knappt vågade logga in på Twitter för att jag inte orkade ta mer skit.

Varför tror du att så många provoceras av ett samtal om sexuella gråzoner?
– Många provoceras av det privata. Av att få saker kastade i sina ansikten som de ej har bett om. Jag inbillar mig att det är samma människor som gärna blundar och lägger locket på sina egna problem. Sex kan ju också vara provocerande, inte minst när det beskrivs detaljerat och på ett väldigt rakt och oförskönat sätt som det gjordes i #prataomdet.

Slutligen, vad hoppas du att #prataomdet ska göra för skillnad?
– Jag är glad för den skillnad det redan gjort, för många som berättat hur de börjat tänka annorlunda kring sex, blivit bättre på att kommunicera med sin partner, och så. Jag hoppas också att det i det större perspektivet kan göra att vi får en mindre svartbild syn på skuld. Ingen är enbart ond eller enbart god.