Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag10.04.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Media

Resumés magasinsredaktör: ”Modebranschen är inte min starka sida”

Publicerad: 26 Februari 2020, 14:58

Billy Andersson, redaktör för Resumés magasin, ger er storyn bakom senaste omslaget på redaktionsbloggen. Om att headhunta i stylingbranschen, att vara pinsam och till slut bli ganska nöjd.


Min bristande erfarenhet från modebranschen fick konsekvenser när omslaget till senaste Resumé skulle fotas i början av februari. Jag har mest skrivit om affärer, bilar och teknik genom åren. Även en del om spannmålshandel (spannmålsbörsen i Chicago är otroligt spännande) vilket har sin sin förklaring i mina lantliga rötter i en åkerlapp på Västgötaslätten. Jo, det har blivit en del skriverier om reklam och marknadsföring också. 

Men väldigt lite mode. Har ett vagt minne av några artiklar i Amelia om teknikladdade kläder för män. Det var i mitten av 90-talet. En annan gång var jag och fotografen Jonas Berggren, numera på Nordens Fotoskola, på reportageresa i Falköping. Minns inte vad vi gjorde men under resans gång kom vi på den briljanta idén att göra modereportage om människorna på en kreatursauktion. Det blev en artikel med mycket Barbourrockar, Blundstonekänger, tweed, kepsar från Lantmännen och ordvitsande som att skriva cowwalk i stället för catwalk. Ett spekulationsjobb som Kjell Häglund, då redaktör på Café, tackade vänligt nej till och jag tror inte texten någonsin blev publicerad. 

Alltså, modebranschen är inte min starka sida. Men i samband med att vi planerade för Resumé nr 2/2020 var idén för omslaget lika enkel som göteborgsk: byråcheferna som inne i tidningen med vår skribent Emelie Fågelstedt, pratar om byråmodeller skulle agera som fotomodeller. Ambitionsnivån var Vanity Fairs Hollywoodnummer där filmstjärnor draperade i franskt haute couture vältrar sig i lyx och sammet.

Men när Vanity Fairs Annie Leibovitz har ett halvår på sig att planera omslagsfotograferingen fick vår fotograf Daniel Stigefelt några dagar. Och han hade inga egna stylister som kunde klä upp våra byråchefer. Så det blev mitt uppdrag att ge mig ut i stylingdjungeln och headhunta. Fick tips från personer i modepressen, jag googlade, ringde runt och avslöjade mina okunskaper. Och nej, sa stylisterna, det var för kort om tid, de flesta var upptagna eller tackade bara nej. Men till slut blev det napp. Av en person som därtill har sin huvudsakliga inkomst från kommunikationsbranschen. Trots kort om tid kunde hen tänka sig att ställa upp men krävde att jag samlade in klädstorlekarna hos de fem byråcheferna vi skulle fotografera. ”Inga problem”, sa jag glatt trots jag visste hur pinsamt samtalen till Sunit Mehrotra, Johanna Bergbom och de andra skulle bli. Stylisten avslutade samtalet med att hen tyckte jag var modig som vågade mig på ett sånt här näst intill omöjligt uppdrag. Underförstått att jag inte förstod vad jag sysslade med. Vilket i och för sig stämde i det här fallet. 

Två dagar före plåtningen ringde stylisten, halv åtta på morgonen, och lämnade återbud. Något annat hade kommit emellan. ”Ja, men…”, sa jag med en blandning av förtvivlan och panik i rösten. Och då presenterade stylisten en lösning på mitt desperata läge. Som om det var en väntjänst, ungefär. För hen kunde ändra sin planer och erbjuda sina tjänster med villkoret att hen själv fick vara med på omslaget. Det visade sig att stylisten skulle börja ett chefsjobb på en ny byrå som enligt hens egen analys var nytänkande och lätt platsade på Resumés omslag. 

”Ehhh…”, var ungefär det första jag fick fram. Blev förbluffad. Förstummad. Visserligen vet jag, trots min lantliga bakgrund, att många i branschen kan gå över ett och två lik för att klättra på byråstegarna. Men att så här ogenerat använda sig av utpressning?!! Min rationalisering var att det här beteendet inte hade sitt ursprung i marknadsföring utan var ett uttryck för modebranschens cyniska strategier. Har ju läst hur det går till i ”Djävulen bär Prada”.

”Det här försätter mig en väldigt svår situation men jag kan inte gå med på det, det fungerar inte så”, förklarade jag stammande för stylisten. ”Nähä”, sa hen, ”man måste ju kunna fråga”. Som om hen hade visat på bra initiativförmåga. 

Jag fick planera om, sänka ambitionen något och nöja mig med att uppmana byråcheferna att klä sig exklusivt – mer Armani än casual Friday, var min formulering – inför studiobesöket. Det gick väl…tja. Men fotograferingen var kul. Trots min bristande modekompetens förstod jag hur professionella Daniel Stigefelt och makupartisten Linnéa Hellbom var. För en kort stund kunde de förvandla nervösa byråchefer till supermodeller. 

Jag är jättenöjd med omslaget. Det blev varmare och mer avslappnat än Vanity Fairs Hollywoodnummer. Är därför glad att jag sa nej till stylisten. Av många skäl. 

Billy Andersson, redaktör Resumés magasin

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.