Robert Lauls väg tillbaka från missbruket

I början av oktober gick Sportbladets profilerade skribent Robert Laul under jorden. Hans annars så flitiga twittrande upphörde och inga av Lauls artiklar publicerades på Aftonbladet. Alkoholmissbruket hade lett till för många snedsteg och han förstod att han var tvungen att söka hjälp.

Upprinnelsen var då han efter en hård natt tappade bort sina glasögon. Någon dag efteråt uppmanade han via Twitter Sportbladets chef Pontus Carlgren att avgå – vilket han bad om ursäkt för kort därefter.

Missbruket har, enligt honom själv, pågått i tre-fyra år.
– Jag har levt i en bubbla med mycket jobb - vilket jag alltid har hanterat tidigare. För att orka jobba så har jag valt alkoholen som en slags möjliggörare till det. De flesta människor klarar av att slita, men i mitt fall, med mina anlag och karaktärsbrister, så blev det ett sätt för mig att också få dricka mer. Säg att jag jobbar hårt måndag-torsdag, istället för att lägga mig tidigt torsdag kväll så har jag varvat ner med alkohol. Det kan vara okej om det inte får några konsekvenser och du vaknar upp någorlunda fräsch på fredagen. Men jag har partajat i två eller tre dagar på raken. Det har gradvis ökat, säger Robert Laul.

Lauls väckarklocka ringde redan i våras. Han försökte då på egen hand hitta information om olika vårdmöjligheter.
– Senaste gången hade jag ett tre dagars-race, vilket var utlösande. Jag tappade bort mina glasögon och trodde att jag även förlorat min telefon, men det visade sig att jag i själva verket glömt bort i vilken kontakt jag satt den på laddning. Plus att jag bad min chef fara och flyga via Twitter för att han inte publicerat tillräckligt många artiklar om allsvenskan.

Dagen efter ringde Pontus Carlgren honom och ställde den raka frågan.
– Han frågade ”hur mår du egentligen?”. Då bestämde jag mig på en sekund. Jag har tappat kontrollen. Det hade jag känt ett tag, men det blir en annan sak när du säger det till din chef. Då kräver det saker av arbetsgivaren, att de måste ta dig på allvar. Vilket de också gjorde. Då började jag en behandling via Öppenvården där jag gått de senaste två månaderna.

ro

Behandlingen pågår under ett år och åtta månader.
– Den intensiva delen är under två månader med gruppterapi. När jag förstod detta fick jag magknip. Ska jag sitta i en ring med främmande människor och prata om privata saker? Det var en jävla skräck. Men jag har helt ändrat mig. Jag förstår varför den här terapiformen är så populär i de här sammanhangen. Det är en kraft i att sitta och känna igen sig i andra människor som du egentligen inte har något gemensamt med. Man får också bort skammen som finns runt problemet. Jag ser fram emot mötena idag.

Var det svårt att inse att du gjorde fel?
– Ja. Många frågar varför man inte visste om det tidigare. Att förstå det med logiken är ganska enkelt, men sen måste det ramla ner i magen så du känner det också. Den vägen, från att förnuftet inser det, till att plantera i känslorna är den krångliga biten.

Har du varit öppen mot din omgivning?
– Jag har många barndomskompisar som pratar med mig om missbruket. Jag har varit öppen mot dem. Dock - om du är öppen med det så kan det vara ett sätt att slå det ifrån sig för då känner folk att han har nog koll ändå. Vad hjälper det erkännandet om du fortsätter köra på i samma stil? Jag är inte bitter mot mina vänner eller min arbetsgivare, utan människor har gjort vad de har kunnat.

2007 var Robert Laul på efterfesten till Fotbollsgalan. Han blev berusad och utkastad av en vakt. Nyheten spreds på TV4-reportern Patrick Ekwalls blogg och han blev även föremål för diskussion på Flashback. Dagen efter var det dags för jobb i Spanien – men Laul glömde datorn hemma och Aftonbladet fick buda dit en ny.

Borde arbetsgivaren ha reagerat redan där?
– Det blev inga djupare diskussioner just den gången. Men det säger sig självt, blir du packad på en offentlig tillställning och åker till Spanien utan dator, så är det inte bra. Jag är tacksam över att Aftonbladet reagerade till slut. Visst, de kanske skulle ha reagerat tidigare men det samma gäller mig själv och det är alltid lätt att sitta här och vara efterklok. Jag anser att Aftonbladet har tagit sitt ansvar.

Har du kommit full till jobbet någon gång?
– Nej. När jag pratade med Aftonbladets redaktionsledning var de tydliga med att de inte hade några synpunkter på hur jag skötte mitt jobb. Utan det handlar om saker jag gjorde på fritiden. I mitt fall går dock sociala medier och jobb hand i hand. Om jag ber min chef avgå när jag är ledig så är frågan om inte det är jobb. Man ska hålla sig borta från Twitter på fyllan, säger Robert Laul.

rr

Robert Laul har nu varit nykter i tio veckor. Likt många andra med alkoholmissbruk har det inte varit någon dans på rosor.
– Beroende är en mental besatthet i den mening att alla tankar kretsar kring detta. Det kan vara spel, sex, droger, alkohol. Du bombarderas med tankar av det som är ditt problem. Varje gång jag tänker att jag ska någonstans så frågar jag mig själv ”finns det någon bar i närheten?”. Tidigare har jag gett efter för de tankarna och druckit utan att jag egentligen vet varför. Numera registreras tankarna och det är klart att det är jobbigt.

När vi sitter på caféet så pekar Robert Laul på en pub på andra sidan gatan.
– Där brukade jag sitta. Jag ser den när jag går upp till min mataffär.

Brukade du gå ut och dricka själv?
– Jag är ingen ensamdrickare. Jag blir sällskaplig, vill träffa folk och tjöta. Med åren har man sökt sig till likasinnade.

Är du arg på dig själv?
– Nej, det kan jag inte vara.

Vad har du för ansvar?
– Ansvaret är att när du väl har kommit till insikt får du fan göra allt i din makt för att ta dig ur det. Nu har jag abdikerat. Jag ska ta ansvar för behandlingen och börja leva ett annat liv.

Ser du risken med återfall?
– De brukar säga att återfall är en del av processen.

Är du rädd för det?
– Ja, på ett sätt. Men om jag säger att jag är rädd blir det ungefär som att jag står på randen och är på väg att ta ett återfall, det är inte det jag menar. Jag känner mig trygg och stabil idag. Men tittar man på det i ett större perspektiv och mot bakgrunden så har jag stor respekt.

Hur känns det idag?
– Jag var någorlunda utbränd och har du fått vila ut. Kroppen reagerar på att jag är piggare och orkar träna. De senaste åren har jag använt 20 procent av min hjärnförmåga, resten har varit i något slags töcken. Nu släpper jag på övriga 80 procent. Se upp!

Robert Lauls alkoholmissbruk beror till viss del på anlag. Tuff uppväxt i Jonsered utanför Göteborg, men en duktig fotbollsspelare och hjärna i skolan. Det ledde honom till slut till journalistiken.

”Fotbollen blev min räddning under en uppväxt som sannerligen inte var någon dans på rosor”, skriver du i bloggen. Hur var det hemma?
– Ja, vad ska jag sätta för ord på min uppväxt. Den var tuff. Jag är uppvuxen med både missbruk och psykisk ohälsa i min absoluta närhet. Det är något som har präglat mig genom åren och gjort mig till den jag är på gott och ont. Det har gett mig både starka drivkrafter och en målmedvetenhet, men den förklarar också varför jag senare i livet har brottats med mina problem.

Ville du ta dig därifrån?
– Ja. När det är skakigt i ens närhet letar man efter andra fasta punkter i livet. Fotbollen blev en sådan.

Hur var du i skolan då?
– Jag har alltid klarat mig bra i skolan. Min pappa är lärare och mamma var apotekare, så jag är delvis uppvuxen i en akademisk familj. Därav hade jag förhållandevis lätt för skolan och tyckte det var roligt.

I samma veva som föräldrarna skilde sig så flyttade Robert Laul hemifrån. Han var då 16 år.
– Jag har bott mer eller mindre själv i olika kollektivkonstellationer. Jag lärde mig tidigt att reda mig själv. Även då hade jag fotbollen. Det har alltid funnits kompisar och tränare runt omkring, men kanske inte på den traditionella kärnfamiljens sätt.

Men du hade kontakt med föräldrarna?
– Jadå. Jag har idag en bra och öppen relation med mina föräldrar och har, precis som det jag själv går igenom nu, försonats med det som varit och accepterat att människor sällan gör saker av elakhet eller ondska. Det finns andra förklaringar bakom många destruktiva beteenden. Jag har fått accepterat att det är det som mycket beror på.

Som 22-åring drömde Robert Laul allt mer om journalistiken och bestämde sig för att flytta till Ljungskile för att läsa journalistik på förhögskolan. Fotbollen låg honom fortfarande varm om hjärtat och han tog en plats i Ljungskiles A-lag.
– Ljungskile hade precis varit uppe en vända i allsvenskan, men åkt ur. Jag kollade om det fanns ett intresse att värva mig och sen köpte de mig från Jonsered för 50 000 kronor. Allt föll på plats och så var det i tre år.

nick

En nyutexaminerad Robert Laul stod då i valet och kvalet mellan en journalistkarriär eller livet som fotbollsproffs. Journalistiken låg högst.
– Som liten har de flesta barn någon dröm om vad de vill göra. Jag hade väldigt klart för mig att det skulle bli fotbollsproffs, författare eller journalist. Fotbollskarriären körde jag upp till Superettan, författare kan jag bli när jag blir gammal och däremellan blev det journalist. Anledningen till det är att det man är bra på tycker man är roligt. Jag var duktig på fria uppsatser i skolan, vilket har hängt med mig i livet.

Robert Laul flyttade till Stockholm med sin dåvarande flickvän. Praktik hägrade på herrmagasinet Slitz som senare innebar fastanställning.
– Jag fick göra en del grabbreportage - som att hänga med Eddie Meduza en vecka på turné, intervjua politiker och företagsledare och hälsa på folk i fängelset. Men det var ett jäkla slit, jag sov på redaktionen ibland. På den tiden var Slitz en bra tidning, när den lades ned var i stort sett bara utvik.

Robert Laul fick samtidigt ett erbjudande om att börja träna med AIK, som precis hade spelat i Champions League.
– Jag tackade nej till det. Jag drogs inte till fotbollen lika mycket som journalistiken. Jag hade ju fått ett fast jobb med månadslön. Jag måste kunna ge hundra procent och kan inte kombinera med att spela fotboll i AIK.

2001 gick han till Aftonbladets sportredaktion.
– Jag sökte som allmänreporter, men de tyckte att min bakgrund som före detta elitfotbollsspelare var intressant för Sportbladet som då var nystartat. Idag tycker jag att Sportbladet har förändrat sportjournalistiken till det bättre.

Han var nyhetsjägare på Sportbladet mellan 2001 och 2008.
– Jag följde fotbollslandslaget över hela världen. Det går bara att göra ett visst antal år för det är extremt krävande. Jag fortsatte med tv och från 2012 har det blivit mest krönikor. Det var väl roligt med uppmärksamheten från tv, men det var egentligen inget för mig. Jag är en skrivande journalist och kommer alltid vara.

Robert Laul har varit sjukskriven sen i oktober. Den 15 december börjar han återigen arbeta på Sportbladet - men bara i fyra dagar för att skriva en krönika om allsvenskan. Efter nyår blir han omplacerad till Aftonbladets grävgrupp under ledning av Maria Trädgårdh.
– Om grävgruppen blir en permanent lösning eller om det blir ett par månader innan allsvenskan drar igång, det har vi inte sagt. Vi börjar såhär. Här är det mindre fokus på person, mer fokus på journalistik. Passar mig utmärkt i det här läget. Jag kan jämföra med att om du är musiker och går igenom en sådan behandling som jag gör så åker du inte ut på turné direkt, utan går in i studion och spelar in en platta först.

Hur känns det att lämna Sportbladet?
– Det är klart att det är vemodigt. Men jag tycker att det känns kanon att starta något annat. Sen får vi se. Det kanske inte alls passar mig. De kanske tycker efter ett tag att, visst det här var väl bra, men vi behöver dig att bevaka allsvenskan när det drar igång igen.

try

Robert Laul, 2004. FOTO: Ulf Höjer/Aftonbladet

Vad hade alternativet varit?
– Aftonbladet har en stor tv-satsning och jag har jobbat mycket med webb-tv. Så en redaktörsroll där har funnits med i diskussionerna. Det hänger lite ihop med att vara profilerad. Men eftersom att det har varit sammanflätat med mina bekymmer så är det rätt att bryta det för tillfället.

Men har du känt att du vill sluta efter detta?
– Det finns så många delar på Aftonbladet. Det finns egentligen ingen anledning att byta arbetsplats. Jag gillar Aftonbladet och har varit större delen av mitt vuxna liv här.

Hur är relationen till medarbetarna idag?
– Den frågan ska du egentligen ställa till Aftonbladet. Men dialogen jag har haft med chefer har varit bra och av mina kollegor och vänner på tidningen så har jag fått ett stort stöd. Och stödet från de som följer mig som skribent har varit otroligt. Det har värmt och betytt väldigt mycket, säger Robert Laul.

Robert Lauls råd till andra som hamnat i samma situation:
”Det jag själv höll på och brottades med var hur mycket man drack eller hur ofta. Det är inte alltid så relevant. Titta istället på konsekvenserna. Vad ställer det till med? Det blir en mycket mer behagligare tillvaro när man bestämmer sig för att göra något åt det. Att vakna upp på morgonen och veta exakt vad du gjort kvällen innan.”