Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Ronge, snubbla inte på brallorna!

Publicerad: 4 oktober 2013, 08:27

Peppe Engberg.

Veckans diskussion är en Henrik Schyffert-version av den gamla sagan "Kejsaren är naken"? Nej, det är inte Lidls reklam- och pr-ansvariga som står nakna. Töntarna som inget ser är de fåfänga gratisätare som lät sig imponeras av Dill och som först i efterhand sätter molekylerna i halsen.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ ATT ÄTA ETT ANAGRAM
– På många sätt påminner den här krogupplevelsen om en slags charterversion av fine dining. Och detta säger jag i ordens absolut bästa bemärkelse".
Det skrev kokboksförfattaren och Metros krogrecensent Jonas Cramby – och ger Dill 3 av 5 jordglober.  Före avslöjandet. Efteråt ylar även han med de andra ulvarna i fårakläder: "Ett smutsigt reklamjippo", "Lågprisjätte står bakom pr-bluff", "Fejkad kampanj från Lidl".
Inte illa vinglat av en vinfläckad opportunist!

Min recension talar svenska: Dill blev en succé och kunde läggas ner efter bara tre veckor. Då hade Lidl visat att fördomen är flockmentalitetens kitt – särskilt inom den pratande klassens mest jagsvaga skikt.
– Ni har helt enkelt visat att ni har dålig smak!

DN klipper och klistrar i sin egen journalistik

Sämst i test är DN:s opportunistiska krogpatrull, som inte ens drar sig för att ändra sin egen recension (bildbevis). Matprataren Lisa Förare Winbladh frilägger bjälken i de förnärmades ögon: "Jag tycker att det var en genialisk kupp från Lidls sida. Att jämföra med tönt-bedrägerier som Black och Miss Skinny är inte relevant. En och annan sneglar nog mot fotknölarna idag och får syn på sina brallor. Många dömer ut maten på Lidl som snudd på otjänlig. Ofta utan att ha smakat den...".

Och Aftonbladets bloggare Sanna Lundell inser att det är hon som har brallorna nere: "Jag var med om en "pr-kupp". Klev glatt innanför portarna till popup restaurangen Dills öppning för ett par veckor sedan. Den brittiska Guide Michelin-belönade stjärnkrögaren Michael Wignall hade bestämt sig för att låta den kräsna Stockholms-publiken smaka på hans matkonst. Jag, Ann, Sofia och Margita smaskade glatt i oss nio fantastiska om än minimala rätter med nöjda miner som resultat. Molekylära underverk för våra små gomsegel. Helt i samma klass som Lux, Mathias Dahlgen och Operakällaren. Intet ont anande njöt vi loss utav bara helvete. Nu har det visat sig att allt bara var en "bluff". Råvaruleverantören och initiativtagaren hette Lidl. Den utskällda, mytomspunna lågprismatbutiken med alla de bisarra varunamnen. Lidl ville visa att deras varor duger till det allra bästa – utan förutfattade meningar. Ingen ljög någonsin. Ingen av oss frågade! På allvar! Ingen har under Dills tre veckor korta existens i Stockholms natten frågat om råvarornas ursprung. Det säger så mycket om våra förutfattade meningar om precis allting! Smart Lidl!!"

Stjärnkocken Michael Wignall behåller brallorna på och ger oss alla veckans tankeställare: "Jag tror att många människor köper dyra saker enbart för att det känns lyxigt. Att använda Lidls produkter har varit en ögonöppnare för mig – produkter i en billigare livsmedelsbutik behöver inte vara av sämre kvalitet."

PS. En av dem som snubblat på sina egna chinos är min vän Paul Ronge. Han sågade Dill, men glömde berätta att han jobbar för en av Lidls konkurrenter (Ica) – vilket punkterade hans dom över Lidls dåliga smak att skoja med hans fördomar. För att inte drabbas av samma guilt-by-association erkänner jag att kvinnan i mitt liv ägnade sommaren åt ett hemligt reklamprojekt som jag inte ens fick veta hade arbetsnamnet "Dill".

Glad med brallorna nere

@ SÖDER ÄR EN EGEN VÄRLDSDEL
Apropå riktiga krogar: Har jag berättat att jag flyttat till Söder? Om du inte varit söder om Gamla Stan så är Södermalm en egen världsdel. Som att vara på ständig semester.

Mycket har hänt med journalistiken, men förfallet har knappast varit snabbare än när det gäller den oförblommerade textreklam som de (förr) så malliga morgontidningarna ger krögarna. Eftersom jag inte vill vara bättre än andra, listar jag mina Söderfavoriter just nu:

1. Habibi Bar & Café, Skånegatan 71. Vårt tillhåll på lördagseftermiddagarna. Beställ pappa SalemsLammkött & tomatsås (149 kr) eller dela på en Maghreb United (merguez, brick,  tagine, friterad halloumi mm) för 226 kr för två. Stämningen god, tonen kärv – gå hem när du inte kan läsa skylten på toa (måste ses på plats).

Obs! Min inställsamma recension gäller förstås inte om det i efterhand avslöjas att persiljan är köpt på ICA Folkkungagatan.

2. Bar Central, Skånegatan 83. Vi har hittills provätit: Wienersnitzel, Halstrad tupplever med rostade hasselnötter & plommon, worst med surkål, Friterad hjärna, konfiterad ibericokind, rödvinsbräserad kalvtunga & friterade grisöron med majonnäs och lite blodkorv med bräserad savoykål, hammagjord bacon & äpple.

Smakar lika underbart som det låter. Obs! Min inställsamma recension gäller förstås inte om det visar sig att kocken är från Arvika och inte från Centraleuropa!

Inte bara prisad logga.

PS.Lägg märke till loggan. Snyggt jobbat av kamraterna på Garbergs Project, som redan belönats med glitter i designtävlingen Kolla!2013. Rättvist!

Spännande fortsättning nästa fredag...

PS. Apropå krogreklam. Ludde Wadman messar efter  deadline: Läs Metro  Weekend. Kul bild på sidan 7. Jag tänker på KB:s  väggmålning bakom  pojken med glaset. Är inte det en Engberg??  Jomenvisst…

@ VECKANS PICASSO: 70 ÅR MED JET-LEG!
Plöjer mina tre morgontidningar. Bläddrar förbi klimatkrisen, den 101 indignationsartikeln om romerregistret, gnället kring Gunilla Carlssons lön, ögnar igenom tre svajiga artiklar om USA:s budgetstup (som vanligt är det bara Andreas Cervenka som gör saker begripliga!) – och stannar vid en notis om en alligatorunge är på vift i Eskilstuna.

Det kallar jag en nyhet! Skriv fram den historien kontrafaktiskt och du behöver inga mardrömmar för att vilja vakna på morgonen. Växer den snabbare än råttorna i kloaken?

Veckans stora nyhet i min värld handlar dock om Francos okända brott mot det spanska folket: 70 år av jet-leg!  Det sägs att Picasso vägrade att somna innan har lärt sig något nytt under dagen. Den här är nyheten som fick mig att släcka lampan med gott samvete: Trots att stora delar av Spanien ligger mer västerut än London följer landet centraleuropeisk tid. Orsaken är att diktatorn Franco 1942 ändrade tidzonen för att följa dåvarande Nazityskland.

Nu vill jämställdhetsutskottet i spanska parlamentet ändra tillbaka tiden så att landet följer Greenwich Mean Time, GMT. Som det är nu ligger Spanien en timme före GMT under vinterhalvåret och två timmar före under sommarhalvåret.

Problemet? Alla som varit i Spanien vet att människorna följer solen, inte klockan. "Vi lever med ständig jetlag", konstaterar rapportens författare. Kommissionen menar att tiden i sjuttio år varit negativ för produktiviteten.
– Den leder till ökad frånvaro på arbetsplatser, fler studenter som hoppar av sin utbildning, mer stress och fler olyckor, skriver utskottet i sin 86-sidiga lunta.
Framför allt: Francos manipulering av tiden förklarar varför jag under årens lopp så ofta ätit middag i halvtomma restauranger. Det är inte mig det är fel på:
– Den ändrade tidzonen är ett stort historiskt misstag som förklarar varför vi i det här landet äter middag senare än i övriga Europa. Enligt den officiella tiden äter vi lunch vid 14-tiden och middag vid 21-tiden, säger Nuria Chinchilla, en av de experter som bidragit till rapporten.

PS. I morronbitti (05:00) åker jag till Palma över helgen. Undrar vad klockan egentligen är när vi äter middag på Il Paradiso Italiano?

@ KONSTEN ATT (INTE) KUNNA RÄKNA
Veckans citat: "Kostnader är som naglar: man måste klippa dem hela tiden". Det säger Jorge Paulo Lemann, brasiliansk investerare som är känd för att bita på naglarna. Lemann (snarlikt Lehman, eller hur?!) hyllas i en affärstidning där man också är duktiga på att räkna alla andra som kostnader.

Bläddrade en gång i vår pastors bibel. I marginalen vid Jesus Bergspredikan hade han skrivit med spretig stil: "Argumenteringen svag – höj rösten!".

Ekonomijournalister är det moderna prästerskapet och de gör på samma sätt: Ju större rubrik, desto sämre är man på att räkna. Det gläder mig att det nu är vetenskapligt bevisat: Att kunna räkna gör oss inte bättre på att räkna. Åtminstone inte om svaret på räkneuppgiften motsäger våra politiska värderingar.
Det hävdar i alla fall författarna till en studie från amerikanska Yale-universitetet. Slutsatsen: Värderingarna avgör hur bra vi räknar. Bland försökspersoner som ansågs vara bäst på matte, hade man 45 procentenheter större sannolikhet att räkna "rätt" om man höll med om svaret än om man inte gjorde det.
Den skillnaden var nästan dubbelt så stor jämfört med dem som hade sämst räkneförmåga.

Nils-Eric Sahlin, professor i filosofi Vid Lunds Universitet:
– Vi är inga logiska maskiner som kan räkna fram olika saker hur enkelt som helst, utan vad vi räknar fram är värdestyrt i väldigt stor utsträckning. Och vi måste ha koll på våra värderingar så att vi inte går fel.

@ SIST MEN MINST:
Apropå att kunna räkna: Härom dan mötte jag en liten kille i trappuppgången. Han tittade på mig och sa:
– Vad gammal du är.
Jag var på väg till ett barnbarnskalas och skrattade förtjust när jag rusade vidare utför trappan. Men hörde gossens pappa säga:
– Men Putte, så där säger man inte.
– Men farbrorn skrattade, sa Putte, 3 år.
– Det gjorde han bara för att han är vuxen och väluppfostrad, sa pappan.
Vilken infantil farsa, tänkte jag.

Putte skulle bara veta hur kul det är att vara gammal, tänker jag när jag samma dag får ett mejl från en kompis på andra sidan klotet. Vid 62 års ålder har han blivit pappa igen  – samtidigt som hans son B. ska ha sitt andra barn. Min kompis ger ett intressant perspektiv på ålder: "Jag ska bli farfar igen i mars, B ska få sitt andra barn, med sin nya sambo. Barnbarn nummer sju. Fler kommer förstås, ML och S har allt detta långt framför sig. Jag räknade ut att om mitt äldsta barnbarn får barn vid 25, och detta barn i sin tur får barn vid 25, och detta nästa barn också får barn vid 25, och min lille son S. går i pappas fotspår och får barn vid 62, då är mitt yngsta barnbarn yngre än mitt barnbarns barnbarnsbarn. Själv är jag då 123 år gammal och åldersskillnaden mellan mina barnbarn 75 år!
Hälsa unga frun där hemma!...".

Sensmoral: Man är gärna äldre än man gör sig.

Trevlig helg!

Peppe Engberg
peppe.engberg@gmail.com

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.