Sålde allt de ägde – nu har drömmen blivit sann

I dag, lördag, har den svenska filmen "100 Years of Evil" amerikansk biopremiär i New York.

Filmen presenteras som en mediekritisk fejkdokumentär med scenariot att Adolf Hitler levde vidare i USA, och var inblandad i allt från Kubakrisen till skapandet av både såpopera och snabbmat. Amerikanska kritiker har beskrivit filmen som en vinnande blandning av Oliver Stones "JFK" och Woody Allens "Zelig".

Lågbudgetfilmen, som  i dagarna även vann första pris i långfilmsklassen på filmfestivalen i El Paso, Texas,  spelades in under två år vid olika tillfällen i USA. Personerna bakom filmen är Erik Eger (regi/manus), Magnus Oliv (regi/manus) och Joacim Starander (musik/manus). De har jobbat i reklambranschen och har de senaste åren fokuserat stenhårt på projektet.

– Vi trodde att den möjligtvis skulle kunna visas på någon mindre biograf i Sverige ett par gånger. Det känns fantastiskt att vi nu får möjlighet att nå en större publik i USA, säger Erik Eger, Magnus Oliv och Joacim Starander.

I samma veva som biopremiären släpps filmen även på iTunes och VOD via Warner i USA och Canada.

Vad har ni för gemensam historia? Varför jobbar ni ihop?
Magnus: Jag och Erik började göra leranimationer på Super-8 när vi var 7 år och startade filmbolaget Golden Eagle Movies.

Erik: Det var mycket expressionism.

Joacim: När jag träffade dem hade de gjort obskyra kortfilmer i 15 år.

Vad kan ni mer säga om er bakgrund?
Magnus:  Jag hoppade på Daddy när de var kanske 12-13 anställda. De hade precis vunnit lite priser internationellt och började få förfrågningar från byråer i USA som trodde att de var ett produktionsbolag. Så jag hade ett litet eget team utanför det vanliga Daddy som bara jobbade med US of A. Sen åkte jag till San Francisco för att öppna Daddy kontor, men två veckor senare ringde CPB och ville öppna europakontor. Men jag kände att vi precis landat och ungarna börjat skolan och ville stanna i Kalifornien, så efter två år gled jag ur CPB. Sedan dess driver jag "We Are Licious" och gör webb och appar. Vi har jobbat med Chevrolet, TV serien Homeland, Slim Jim, Google, Toyota, Coke...

Erik: Jag varvade musikvideos med copy jobb innan jag läste regi på NYU. Nu jobbar jag som regissör med bas i San Sebastian. Jag har haft tur och kunnat fortsätta jobba mycket med svenska byråer trots att jag bott länge i utomlands. Det är extra kul eftersom nivån på svensk reklam år så hög. I San Sebastian är det maten som håller hög kvalité, inte reklamen.

Jocke: Jag driver musikproduktionsbolaget Counterpoint i Göteborg. Vi får nog tacka Skype för att vårt samarbete har funkat så bra.

Hur föddes idén till filmen?
Erik: Vi hade ju haft några år på oss att klura ut olika idéer som vi skulle vilja göra långfilm av. Historien om hur Hitler överlever andra världskriget och hamnar i USA och ligger bakom allt från fastfood till soapoperas bet sig fast hårdast. Eftersom det finns en vinkel i filmen som handlar om vad som verkligen är sant av det vi får i oss av nyheter, dokumentärer, Wikipedia osv upplevde vi att idén bara blev mer och mer aktuell med tiden. När Colin Powell höll sitt fantasifulla tal om WMD bestämde vi att för att vi måste berätta den här historien.

Så hur mediekritiska är ni?
Jocke: Alla dörrar är ju redan insparkade sedan tidigare, och betydligt hårdare än vad vi gör. "100 Years of Evil" är i grunden definitivt mediekritisk, men vi vill inte skriva folk på näsan. Det finns där om du är lagd åt det hållet. Om du är lagd åt andra håll är det mer en svart komedi.

Ni har verkligen satsat hårt och sålt allt ni ägde för att få in pengar till projektet. Kan ni berätta om det?
Magnus: Det var faktiskt så, men det hände i samband med att jag började på Daddy och vi hade bara några månader på oss att ro projektet iland. Så det var bara att tuta och köra. Men vi sålde ett kontor. Inte våra hem.

Erik: Först sålde jag min bil, sedan mina pensionsfonder. Jag äger inget hem, i så fall hade jag sålt det.

Joakim: Jag har lån på banken, banken tror fortfarande att lånet är till en båt.

Magnus: Det är sant.

Hur känns det att filmen nått så långt som till biopremiär i New York?
Jocke: Helt knäppt. Det är extra roligt med tanke på alla som ställt upp och hjälpt oss få ihop det här projektet. Vi har gjort all postproduktion i Göteborg och det känns som hela stan hjälpt till: Ulf Lundén på Kokokaka, Fredrik Bengtsson på Ensue, Shoot&Post, Bobby Works, Haymaker, FilmGate, Gothenburg Filmstudios och många, många fler. Och för alla skådepelare, framför allt huvudrollsinnehavarna Jon Rekdal och Jordi Almeida. Dom har gjort ett grymt jobb.

Vad har ni fått för reaktioner?
Magnus: Ungefär vad vi hade hoppats. Vi siktade inte på att göra en film för alla. Det är en indiefilm. Och folk som gillar indiefilm gillar den. Fast vi var lite inne på att skriva "För dig som älskade Avatar och Twilight" på postern. Tonåringarna är ju en viktig målgrupp sägs det.

Vad blir nästa projekt och vilka är de stora framtidsdrömmarna?
Erik: Vi gör ju roliga grejjer hela tiden i våra vanliga jobb, men ibland måste man få drömma och det är väl därför man vet med sig att man måste genomföra sådana här projekt till vilket pris som helst. Att jobba med film är det roligaste som finns eftersom det är en mix av alla konstarter, skrivandet, det visuella berättandet, musik. Får vi bara fortsätta med det så är vi nöjda!