Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Timbuktu och Wilks gisslan hos våra politiska gråterskor

Publicerad: 13 december 2013, 09:34

Lars Wilks och Timbuktu är fångar i samma lustiga hus, som de politiska gråterskorna på höger- och vänsterkanten i all välvilja placerat dem i. Har konstnärerna otur kommer de att sitta i den buren tills deras konst krackelerar, konstaterar Resumés flanerande fredagskrönikör.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Se där! Nu ingår Lars Wilks i mitt flanerande konstverk. Foto: CA Carlsson

@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG:
Lars Wilks.
Så har vänstern fått sin egen Lars Wilks. En konstnär som förpackar politisk dynamit. Men kräver att vi förstår att det är konst han sysslar med.

Jag tänker förstås på Timbuktu. Hans rappiga "Dunka Jimmie gul och blå" har visat sig träffa samma nerv som Wilks skäggiga hundar. I likhet med Wilks måste Jason Diakité ha haft jävligt kul när han kom på hur han skulle förnedra en meningsmotståndare. Förmodligen blev han även lika överraskad som Wilks över det genomslag hans elakhet fick. Kanske också över att så många kom till hans försvar:  – Nej nej Jason menar ju inte att man ska slå Jimmie Åkesson gul och blå. Jason är absolut inte sån. Han är en fiiiin kille och undersöker bara konstens politiska potential – och konsten är väl ändå friiiiiii, eller hur?".

Eller hur? Vi har hört det förut. De som försvarar Wilks har under några år använt samma argument. Konsten är fri, vilket betyder att konstnären måste vara fri att uttrycka sig som han vill.

– Särskilt om han tycker som jag. Åtminstone som jag tycker innerst inne (hade Wilks målat Jesushundar hade han övergivits som en stolle med pinsamma tics).

Det är så Wilks och Timbuktu blir varandra spegelbilder. Eller snarare fångar i samma lustiga hus, som de politiska gråterskorna på höger- och vänsterkanten i all välvilja placerat dem i.

Har konstnärerna otur kommer de att sitta i den buren tills deras konst krackelerar.

Har jag rätt eller har jag rätt? Naturligtvis är det ingen som håller med. Jo, kanske.

– Det ligger nåt i jämförelsen, sa Lars Wilks när jag i veckan testade tanken under hans vernissage. Och så såg han ut så där, som han gör när han tänker att det här är också en del i mitt konstverk.

Senast vi sågs vi på Spybar, där Wilks en kväll var DJ i Zekes bar. Konstigt ställe att vara på? Inte om allt du gör är en del i samma konstprojekt. Nu visar han 29 (+ 3 ovisbara) underfundiga, roliga och välarbetade pastischer på kända målningar på Hornsgatspuckeln.

Jo, alla gömmer en liten skäggig hund. De flesta så söta, att den mest rättrogne imam måste dra på munnen.

Men mer intressant: när Lars Wilks visar mig sin favorittavla, tar han mig i armen och pekar på sin förhöjda version av Anna Palm de Rosas "Marin".

– Ser du fältet här upp bakom molnet. På originalet är det en ful, gråmelerad fläck. Som du ser har jag gjort himlen vackert blå. Sånt tycker jag är roligt att hålla på med.

Ungefär så: Under vernissaget var det tidvis fler Säpovakter än besökare i lokalen. Utanför stod kravallpolis, men inga demonstranter. Kanske visar utställningen att Wilks politiska projekt är på väg att inta sin plats i konsthistorien. Och att omvärlden börjar titta på Lars Wilks konst igen.

Det är den värd. Utställningen pågår till 18 december. Rönnquist & Rönnquist på Hornsgatan 40.

PS.1:
Jag inser att min notering ovan ingår i Lars Wilks undersökande konstverk. helt okey, nu ingår han i mitt. Oavsett vad han tycker om det jag skriver.

PS.2: Bagdad Bob
småljög jämfört med den supporter som kom på att Timbuktu i sin visa slår an till "det svenskaste vi har". Scenen när Astrid Lindgren låter Emil hissar upp sin lillasyster i flaggstången.

Nåja, det gjorde Emil för att Ida tjatade om att hon ville se hur världen såg ut utanför Lönneberga. Att Timbuku ersätter den svenska fanan med en gul- och blåslagen sverigedemokrat handlar inte om vidsynthet utan om förnedring.

PS.3:
Allt hänger ihop i livets långa cirkel, som Lejonkungen brukar säga: Galleristen Henrik Rönnquists pappa hette Björn och han var reklamman och konstnär. Mitt första stora knäck i Resumé (1988?) var ett väl genomarbetet stycke gratis textreklam för pappa Björns expressinistiska målningar. Gå till läggen får du se att allt var bättre förr. Åtminstone var färgbilderna större.

Gert Fylking: Inte bara radiopratare utan även skrivande småbarnspappa

@ ÅRETS JULKLAPP: ENDA PAPPABOKEN DU BEHÖVER


Ska du bli pappa? Är du pappa? Eller känner du någon som behöver hjälp att orientera sig bland alla papparåden? Du har letat på fel ställe – här är den ultimata pappaboken! "Så blev jag världens bästa pappa" är en sammanfattning av alla världens handböcker men skalar bort alla du inte behöver. Kvar blir det du veta: Bara du kan bli dina barns bästa pappa.

Behöver jag säga mer än att småbarnpappan Gert Fylking har skrivit förordet? Och att en luggsliten gammal redaktör med morfar/farfarkompetens har redigerat texterna i småbarnspappan Mathias Lindblads klargörande bok.

Beställ ditt signerade exemplar här.

Ursäkta, men hade Åsa Linderborg godkänt att Stefan Löfven fick åka till Mandelas begravning?

@ URSÄKTA, ELLER MÅSTE JAG BE OM URSÄKT FÖRST
?
Ursäkta!  I två krönikor har jag raljerat över att vi människor inte tycker om  att andra ändrar sig. Särskilt inte om de är politiker. Nu börjar jag  bli orolig för att det var jag öppnade Pandoras ask, för den här veckan spårar det verkligen ut.

Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade att han skulle resa till Sydafrika för att hedra Nelson Mandelas minne. Självklart, tänkte jag. Men Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg krävde att han först skulle ha be om ursäkt för att hans parti var emot en handelsbojkott av Sydafrika på 80-talet.

De  trendkänsliga redaktörerna på P1 Studio Ett och andra lekledare tyckte  att det här var veckans viktigaste debattfråga. Och snart lekte vi alla  hela havet stormar. På Facebook ställde Mats Örbrink en följdfråga: "Har verkligen Åsa Lindeborg godkänt att Stefan Löfven deltar i minnesceremonin för Mandela? Eller har han kanske bett om ursäkt för att Metall var emot bojkott av Sydafrika?"

Om man ser det på det sättet är det många som bör tänka sig för. T ex hoppas man att Åsa Linderborg och hennes gamle partikamrat Lars Ohly (som också kräver en moderat ursäkt för Sydafrika) ber om ursäkt innan de uttalar sin sympati för Pussy Riot och  andra förtryckta ryska kulturpersonligheter. Jag menar Linderborg/Ohly  tillhörde trots allt det parti som sist av alla stödde de röda tsarer  vars kulturpolitik Putin för vidare idag.
"Ropen skalla – ursäkt först åt alla?"

Eller?  Min uppfattning: Skit in, skit ut. Istället för tramsdebatt föreslår  jag att Linderborg, Löfven, Reinfeldt och alla vi andra sätter på en  gammal Fria Prolåt när ni sparkat av oss skorna inför kvällens  fredagsmys. Under Vietnamkriget skrev Carsten Palmær många texter för Fria Pro. Den bästa, enligt min mening, är "Balladen om Rune Henry Johansson":
Texten börjar: "År -65 i Rågsved, i Stockholms ytterkant stod Rune Henry Johansson och svor åt en demonstrant...". Fundera över varför vi på den tiden tyckte att slutet på sången var viktigare än början:
"Av Rune Henry Johansson blev aldrig nån aktivist/

men den som vaknar senast kan vara den som glömmer sist..."

Den äldre mannen hade en identisk trenchcoat som Gösta Ekman.

@ Mer ur KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG: Mannen i trenchcoat

En  lustig sak hände mig i veckan. Under rusningstid klev jag på  tunnelbanan vid Hötorget. Jag hade tur och fick en sittplats längst in i  vagnen. På T-centralen klev det på en farbror i trenchcoat. Jag fäste  mig vid honom därför att jag samma dag mött Gösta Ekman i en identisk  trenchcoat hos Emmaus i Peter Myndes Backe på Söder.

Jag  uppfattade att den här mannen var ungefär i samma ålder och jag erbjöd  honom att  ta min sittplats. Mannen i trenchcoaten, som alltså inte var  Gösta Ekman, såg överraskat på mig och log generat.

Han tackade nej till min plats, men i Gamla stan blev platsen bredvid mig ledig och han sjönk ner bredvid mig. Han tackade än en gång för att jag erbjudit inom att sitta och jag kände att jag borde säga något överslätande, typ:

– Jag har själv stått hela dan på jobbet och vet att det är skönt att sitta ner.
Trenchcoatmannen log igen och berättade att det var första gången han erbjudits att överta någons sittplats och att det kändes lite konstigt.
Kanske tyckte han trots allt att han hade åldern inne, för han berättade att han samma vecka skaffat sig en Dramaten, köpt en hatt på Hattbutiken på Götgatan och önskat sig galoscher av sin fru i födelsedagspresent.

– Att du erbjuder mig din sittplats bekräftar väl bara att jag är gubbe nu.

Farbrorn verkade inte ett dugg deppig över sin upptäckt, snarare ganska förtjust. Han hade nog tagit sig ett glas och vi pratade om ditt och datt. Vid Slussen steg vi båda av. Vi sa hej och ha en trevlig kväll. Han lyfte på hatten och vi gick åt var sitt håll. Ungefär där såg jag min spegelbild i vagnens fönsterglas och insåg att det var jag som var gubben i trenchcoaten.

Den väluppfostrade grabben vek av mot utgången. Jag tog gröna linjen till Medborgarplatsen.

PS. När du läser det här sitter jag på All'Oro nära Piazza del Popolo i Rom (en enda stjärna hos Michelin). I sedvanligt armod firar jag att just jag fyller ålderspensionär. Här sitter jag jävligt bra! Åter i den s.k selen ska jag berätta om när Punchpralinerna, Sveriges samlade boxningshistoria, gick en rond mot Lennart Hoa-Hoa Dahlgrens julbord på Lokes bar. Och boxningslegenden Willy Bomben Karlsson vann både fruktkorgen och en punchig roman av Peppe Engberg.

Skriv och berätta nåt man gillar i din ålder: peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.