Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Undvik ostron om du är på rätt ställe vid fel tillfälle

Publicerad: 1 november 2013, 07:41

Peppe Engberg, Resumés fredagskrönikör.

Av någon anledning skriver Dominika Peczynski ständigt till mig. Om jag inte visste att hon känner min fru, skulle jag tro att hon tror att mitt intresse för otrohetssajten Victoria Milan inte bara är platonskt. Men först gör Resumés fredagskrönikör upp med alla dessa Krösa-Major som härjar i medierna.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Professor Hans Rosling slåss mot mediernas Krösa-major.

@ LEVE PROFESSORNS KAMP MOT MEDIAS KRÖSA-MAJOR!

Veckans  hjälte: Hans Rosling! I veckan som gick publicerade Gapminder en enkät  som avslöjar svenska folkets brist på allmänbildning. Testa dig själv:  Hur många procent av alla födda barn i världen tror du dör innan de har  fyllt 5 år? Hur många procent av världens vuxna befolkning (äldre än 15  år) tror du kan läsa och skriva? År 2013 är medellivslängden i Sverige  82 år. År 1800 var medellivslängden i Sverige ca. 40 år. Vad tror du  världens befolkning har för medellivslängd idag?

Och hur många mobiltelefoner tror du att det finns i den afrikanska bushen?

Om du läste Dagens Nyheter i  söndags vet du att du inte ens är i närheten av rätt svar. Professor  Hans Rosling och Gapminder avslöjar att vi lite mans tror att världen  blivit sämre, fler är fattiga, flickor får inte gå i skolan, mobiler är  ett privilegium för rika i väst och vi förväxlar inflationen av  rapporter om krig med att krigen blir fler. Åtta  av tio av oss tror till och med att andelen som lever i extrem  fattigdom i världen har ökat eller i bästa fall är oförändrad jämfört  med för 20 år sedan.

Det är så fel det kan bli! Vi  lever kvar i en gammal svartvit stillbild av världen. "En Tintin-värld  som inte längre finns", menar Rosling som tagit som sin uppgift att  bekämpa mediernas professionella gråterskor.

För så är det: det är mediebilden som lurar oss!

Det  sägs om journalister att när vi känner doften av blommor, vänder vi oss  om för att se var begravningen pågår. Eller, som DN:s chefredaktör  Peter Wolodarski uttrycker det: "Sökandet efter problem finns inbyggt i  våra dna" (DN 20 oktober).

Gapminders undersökning är en råsop mot medievärldens Krösa-Major, gråterskor som biter sig fast vid vrångbilden att världen var som bäst på 70-talet.

Möjligen  går vi in i en period när fjällen faller från yngre mediechefers ögon.  Huffington Post, som ersatt Washington Post som unga journalisters  föredöme, har inrättat en särskild redaktion för "good news" –  nyhetsrapportering som snabbt blivit tidningens mest besökta avdelning.

Jag  läser tre morgontidningar och lyssnar på P1 från nollsextretti till  tjugotvånyheterna, därför hoppas jag nu att någon ska berätta för  journalistskrået att världen inte bara består av HBQ-minoriteter,  psykiskt sjuka, alkoholister, utslagna, kränkta, stackars barn med  narkolepsi och att en mycket stor majoritet av läsarna/lyssnarna är  heterosexuella, som inte mår jättedåååligt utan faktiskt går till jobbet  varje dag.

Dessutom  är vi ganska lyckliga och har till och med ett ovanligt stort  förtroende för våra politiker, även om de är Staffanstorp och gillar ett  resa på konferenser med skattefinansierat vin.

– Too good to be true?

PS. Näringsminister Annie Lööf vet att det finns 800 miljoner  mobiltelefoner i Afrika. I sällskap med svenska direktörer åker hon  nästa vecka dit för att ta reda på varför dysterkvistarna här hemma kan  ha så fel om världens snabbast växande ekonomier. Heder åt henne!

Annie Lööf är ingen Krösa-Maja.

@ HALLOWEEN: TÄNK PÅ VAD DU ÄTER I FEL SÄLLSKAP

– Ostron, kanske? Och köket rekommenderar vår entrecote...

– Absolut inte, din fräcke kanalje! Det här är faktiskt min fru.

Av  någon anledning skriver Dominika Peczynski ständigt till mig. Om jag  inte visste att hon känner min fru också, skulle jag tro att hon tror  att jag tror, att mitt intresse för otrohetssajten Victoria Milan inte  bara är platonskt.

Å  andra sidan är det intressant att gång på gång få bekräftat att den  snabbaste vägen till redaktörens erogena zoner är att bjuda på  topplistor och färdigredigerad tabelljournalistik. Det gör Dominika och  jag går på det varje gång, alltså vet jag nu att otrogna människor  känner man igen på maten: Otrogna kvinnor väljer ostron eller  skaldjursplatå, marskatten föredrar hängmörad entrecote.

Eller  möjligen en rejäl option Choucroute garnie. Tänk alltså på vad du äter  nästa gång du bjuder någon på krogen, andra gör det.

PS. Victoria Milans annons om drottningens råd till sin svärson var ett  skämmigt stolpskott. Mitt diskreta råd: Om du inte går i andras gårdar  och snyltar godis under Halloween, kan du lika gärna göra det på egen  hand med en hemlagad fläskbog med surkål. Eller musslor med mycket vitlök direkt i burken.

Rätt mat för fel sällskap.

@ LIDER DU AV NYA KVINNOSJUKDOMEN.2?

Jag medger att det var länge sen en kvinna vände sig om efter mig på  gatan. Men det beror inte bara på mitt förfall.  Under morgonens  flanerande runt Åsögatan, Östgötagatan, Skånegatan, förbi Nytorget,  särskilt där, Nytorgsgatan, Bondegatan upp mot Renstiernas gata, ner  Tjärhovsgatan och hem längs Östgötagatan, möter jag 16 ensamma tjejer  och kvinnor – 13 av dem pillar på sin mobil när de passerar.

Tröst för tigerhjärta är att med ögonen i handen skulle de missa även Anton Ewald, Måns Zelmerlöw och Bill Skarsgård som lär vara de sexigaste grabbarna i stan, åtminstone enligt Vecko-Revyn.

Kvinnor  konsumerar sociala (?) medier mycket mer än män. Ökningstakten är  särskilt påtaglig bland tjejer över 50. Utslag av plötsligt  teknikintresse, beröringsskräck, aktivt relationsbyggande eller ett  bevis på att vi män inte är så intressanta som vi tror?

Klar  jag helst ser det som en bristsjukdom hos henne. Sjuk kan man faktiskt  bli. Enligt PC för Alla håller vi på att utveckla åtta (8) nya  mobilsjukdomar, däribland Nomofobi (eng. Nomophobia, kort för No-mobile phobia).

Du  känner igen symtomen om du känner dig naken när du inte har mobilen  nära till hands. Det kan låta som en ganska ofarlig klåda, men det finns  redan behandlingshem i USA. Enligt en doktor Larry Rosen handlar det om  "en reflexmässig reaktion i kombination med att vi inte vill känna att  vi har missat något viktigt".

Veckans understatement: "Problemet drabbar oftast de som använder sin mobiltelefon mycket".

PS.  Både Sveriges Radio och Svenska Dagbladet uppmärksammade i veckan vår  fixering vid apparaten. Tragikomiskt nog är det mest män som känner sig  illa till mods över sakernas (kvinnornas) tillstånd: "Mobilen lockar dem  som ringen lockar Gollum".

Kända män som passerat i veckan: Dan Svanell, Ulf Linde, Björn Vingård, Jan Scherman och Andreas Johansson.

@ Ur serien: KÄNDA SVENSKA MÄN SOM MÖTT MIG

Lång söndagspromenad. Vi möts ungefär vid Tantolunden. Han kommer från  Hornstull, jag från Skanstullshållet. Vi är ganska varma av solen och  kvinnornas tempo. Han berättar att han nu är på Rikspolisstyrelsen.  "Försöker få ordning på det här med Facebook och sociala medier".

Vi säger att vi måste ses snart.

Dan Svanell är en av de mest empatiska människor jag känner. Kanske  beror det på att han tror på en gud. Kanske tror han på en gud för att  han har empati? Känsla för feeling har han – han var den förste att  lämna centrum för periferin, när han insåg att kapten Juholt aldrig  skulle hitta den stora (S)katten.

Jag  får alltid lust att krama honom och jag vet varför: Dagen när Anna  Lindh mördades gick jag omkring i Gamla Stan. Jag hade hört den  förfärliga nyheten och ville prata med någon, men ingen jag ville prata  med ville prata med mig.

"One day you're in, the next you're out", som Heidi Klum i Project Runway brukar säga och titta rakt på mig.

Till  slut gick jag hem till Pelle Wendel på Kåkbrinken. I hans kök satt en  rakad man och grät. Det var första gången jag träffade Dan Svanell.

Han  råkade vara pressekreterare hos Anna Lindh och hade suttit på sjukhuset  under natten. Som sagt Heidi Klum, ena stunden står vi utanför. I nästa  hamnar vi oss helt utan egen storhet i historiens mitt.

Vi blev sittande ganska länge i Pelle Wendels kök.

@ STÖRST REPRESENTATIONSKONTO VINNER, del II

Härom  veckan pekade jag ut Stefan Lundell som ekonomijournalistikens Zlatan (lat, springer därför bara på bollar i vänsterkryss). Med stöd av bra  interna källor konstaterade jag att Lundell toppar rosa tidningar, för  att han har det största representationskontot. Han har alltså fattat att  kniv och gaffel är nyhetsreporterns viktigaste arbetsredskap.

Jag  visste att jag trampade på ömma tår: En av cheferna på Dagens Industri  meddelar diskret att även reportern Gustaf Tapper har stort  representationskonto. Andra påpekar att Lundell snålar på sina pengar –  han låter sina källor betala notan (vilket jag gjorde senast!).

För egen del utnyttjar Lundell journalistens problemformuleringsprivilegium genom att i nystartade Digitalpodden tipsa om att han föredrar frukost framför lunch och att hans egen alkoholrepresentation är noll.

Andreas  Johansson, redaktör för smakfulla DI Weekend har lärt sig att ätandet  är puddingens bevis den hårda vägen (= före detta nyhetschef på Metro  och Expressen!). Upptäcker i hans sällskap att det finns bra krogar även  utanför Södermalm: F12:s lunchmeny blev absolut veckans kulinariska höjdpunkt!

Återstår frågan: Hur duktig nyhetsjägare är du?

@ SCHERMAN: BLEV DIREKTÖR PÅ NATTEN

Apropå ekonomijournalister: Dito veteranerna Henrik  Frenkel, Magnus Briggert och Jan Sterner ligger bakom PIC, sällskapet  som i veckan träffades på Wallmans Salonger. Förre journalisten Jan  Scherman avslöjade vad som krävs för att bli direktör:

–  Jag läste Klas Eklunds "Min ekonomi" nattetid. Sedan blev jag förhörd  av vår CFO, så att jag skulle kunna svara på frågor man får som vad.

Om  skillnaden att vara mediechef och inte: På direkt fråga svarade  Scherman att han, "ärligt talat", inte orkar med reklamen i TV4:s  långfilmer på söndagarna:

– Nej, inte längre. Men så är jag ju inte chef för kanalen heller.

@ VECKANS PICASSO: SJÄLEN SITTER NEDANFÖR KNÄNA

Apropå  helgens power walk: Fursten av Konst gick ur tiden med välförtjänta  minnestavlor i tidningar, radio och TV. Bäst tyckte jag om Klas Ekmans artikel. Kanske för att den sa något om Ulf Linde, som jag inte visste att jag inte visste: han gillade inte att promenera.

Vår  meste åsiktsmaskin när det gäller konst stod alltid på barrikaderna,  men hans sista decennium präglades av sjukdom. Mot slutet fick han benen  amputerade på grund av cirkulationsproblem och sjukhussjuka. Han skrev  själv att amputationen gjorde honom lyckligare. Enligt författarkollegan  Per Wästberg var det inte bara en pose:

–Tidigare  hade han depressioner, och han brukade skämtsamt säga att man inte  skulle ringa honom förrän efter 17.20 då han tog sin eftermiddags-Dry  Martini.

Först  därefter menade Linde att det gick att tala med honom. Det märkliga i  historien är att hans depressioner gick över efter amputationerna.

– De satt uppenbarligen i benen, konstaterar Wästberg.

Det är en ganska lustig iakttagelse, eller hur Picasso? Nu har vi lärt oss något nytt även idag. God natt!

PS. Vaneläsare här i hörnet vet  att Picasso vägrade att gå och lägga sig innan han lärt sig något nytt den dagen.

@ VAD ÄR 106 TWITTER MOT EN KINESISK FOTBINDA?

– Tycker du inte att det är lite i längsta laget?

Förra veckan blev det en riktig bensträckare. "Befriade långt", menar  Lotta som tröttnat på twittandet. Hon har räknat ut att mitt  fredagsflanerande förra veckan motsvarar 106 twittermeddelanden!

Alla nådde dock inte enda fram: Under veckans flanerande i cyberrymden  möter jag förre Resuméredaktören med (mycket!) mera, Björn Vingård. Han  lyfter som vanligt på hatten, men tycker att jag gick för långt:

– Jag känner inte till någon som kunnat skriva så långt (möjligen Marcel  Proust men man ska då betänka att han visst höll på med "På spaning..." i  nio år eller så). Ett lämpligt format tycker jag skulle vara ungefär  samma innehåll, men hälften så långt.

Som  lekledare på den här tidningen (1989-1991) går Björn Vingård till  historien som handelsresande i korta varor. Det var under hans ledning  som Resumé vågade språnget från magasin (med artiklar långa som  kinesiska fotbindor) till branschens snabblästa nyhetstidning.

Faktum  är att undertecknad fick Stora Journalistpriset även för Vingårds  insatser – och vore det inte för att jag redan skrivit för långt skulle  jag berätta mer om Redaktören. Ingen har på så kort tid lärt mig så  mycket om Drömfabriken –  allt från stilistik till hur man redigerar en representationsnota utan  att förlora familjen Bonniers förtroende. Till exempel hur man en  kreativ natt i tidningens tjänst förvandlar fyra magnumflaskor hygglig  champagne till 23 kaffe med wienerbröd på de brasilianska  nattfjärilarnas eget Wunderbar i Köpenhamn.

PS. Björn, apropå din jämförelse med Proust: Visste  du att den längsta meningen i Marcel Prousts långa roman innehåller 398  ord, är uppbyggd av 21 bisatser, avdelade med 16 kommatecken,  tre  semikolon, två parenteser, minst två kolon och tre tankestreck – och att  meningen på originalspråket i niopunkters Times boktypsnitt, blir fyra  meter lång utsträckt på en linje. Jag minns att jag någonstans läst att  det betyder att denna enda meningen skulle kunna lindas sjutton varv  runt en flaska Domaine de Labbaye.

Det kallar jag långt. Vad tycker du? Blev det lite för kort den här veckan? Skriv till mig på peppe.engberg@gmail.com. Det går bra att twittra nåt kort om du har bråttom.

Trevlig helg. Snart är det fredag igen!

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.