Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Ur led är ljuset över EU – tillämpa närhetsprincipen!

Publicerad: 23 maj 2014, 09:31

Resumés fredagskrönikör Peppe Engberg.

EU släckte det milda nordiska ljuset. Vilket ger Resumés fredagskrönikör ett nytt argument inför mötet med en frågande revisor. Men först en sista hjälplös appell inför EU-valet: gör inte-testet och tillämpa närhetsprincipen när du röstar!


Ämnen i artikeln:

Lars AdaktussonPeppe EngbergFredrick Federley

Adaktusson och jag.

Plattityder är politikens gråsuggor. De dyker upp överallt när du flyttar på hinken. Inte nog med partierna lyfter fram icke-frågor i helgens EU-valet. Med sina affischer försöker man få oss att ta ställning till frågor som inte avgörs i valet.

Av lätt genomskådade skäl har medierna mest intresserat sig för SP:s försök att få oss tro att en röst på partiet i EU-parlamentet kommer att ha någon inverkan på det romska tiggeriet.

Röstar du utifrån det löftet kastar du bort din röst. Men även de andra partipropagandisterna ägnar sig åt att slå blå dunster i våra ögon och öron:  "Rösta på Centerpartiet om du vill behålla svenska kronan som valuta", är en annan  paroll som inte har med EU-parlamentet att göra. "EU ska bekämpa organiserad brottslighet – men inte röra vår äldreomsorg", tänker kristdemokraterna kämpa för.

Men handen på hjärtat Adaktus, är du säker på att du sätter rätt agenda genom att driva den frågan i EU-parlamentet? Lycka till i så fall, du lär prata för döva öron eftersom svensk omsorg inte är fråga för parlamentet.

Men det finns ett annat ofog som retar en gammal redaktör. Mycket lite av valpropagandan håller för inte-testet. Så här tänker jag: Hur vet man att person snackar skit? Jo, när hon säger saker som: "Jag är en sån som tycker att man ska vara ärlig". Eller: "Jag tycker att man ska sopa framför sin egen dörr, innan man kritiserar andra".

Hur vet du att det skitprat? Sätt in ett "inte" i meningen och du inser att det är snömos:
– Jag är en sån intressant människa som tycker att man inte ska vara ärlig.
– Till skillnad från alla andra tycker jag att man ska kritisera andra, innan man funderar på om man själv har gjort något dumt.
Ingen säger så och ingen tycker så. Alltså är det irrelevant skitprat och går bort – utom i de fall när en redaktör vill understryka vilken självgod jubelidiot det är som uttalar sig.

Alltså: Innan du tar ställning till vilket parti du tänker rösta på EU-valet, gör inte-testet och det mesta av partierna paroller förvandlas till gråsuggor:
– Europa behöver inte mer samarbete för miljon skull.
– Vi vill ge mer pengar tlll EU = mindre till svensk välfärd.
– Europa behöver inte mer samarbete mot brott.
– EU ska inte bekämpa brottslighet, men däremot lägga sig i vår äldreomsorg.
– Tycker du inte att jobben är viktiga? Då är EU-valet viktigt.
– Mer klimatarbete ger färre i arbete. Rösta mot rättvisa villkor och färre jobb.
– Europa behöver inte mer samarbete för jobbens skull.
– Använd din röst mot fred och säkerhet i hela Europa.
Etc etc.

Ingen tycker så
, alltså slår partierna in vidöppna dörrar. Så vad göra? Avstå från att rösta? Det tycker inte jag. Jag tror att enskilda politiker är bättre än sina partier. Framförallt är de bättre än sina PR- och reklamkonsulter.

Därför ska jag rösta. Frågan är hur? Alla hävdar att subsidiaritetsprincipen är en grundläggande princip när det gäller EU. För egen del tänker jag tillämpa denna närhetsprincip i valet Jag tänker alltså rösta på någon som står mig närmast.

Kort sagt någon jag känner och som jag sedan kan ringa och fråga om de gör någon nytta bland de politiska gråsuggorna.

Vilka känner jag på listorna? Inte många. Några har jag druckit med. Lars Adaktusson (KD) och Fredrik Federley (C) känner jag, de tillhör samma pratande klass som jag. Så om inte du har någon bättre idé får de bli någon av dem.

Tror jag. Kanske är jag helt fel ute. Akaktusson brukar ju alltid smita från notan.

PS. Det blir mest gnäll. Föreslår att du läser något uppbyggligare innan du röstar. Svenska folkets förtroende för våra politiker ökar faktiskt. Vi är tillbaka på 70-talets nivå, enligt forskarna. Låter som ett eko av någonting från yttre rymden. Det var på den tiden jag trodde att inte bara politiker utan även politiken kunde förändra världen.

Därför målar jag inte vid Medelhavet.

@ VÄRLDEN ENLIGT STIG: Ur led är ljuset
– Du har du säkert tänkt på att EU har fått oss att se saker och ting i ett nytt ljus, säger Stig utan att ta blicken från människorna som passerar utanför. Skillnaden märks faktisk mer här uppe i Sverige än vid Medelhavet, fortsätter min bordsgranne.
– Vilket i sin tur beror på att Coolidge haft större betydelse än Edison för oss här uppe nära tundran.
– Det visste jag inte, sa jag.

Jag har berättat om Stig. Vi brukar träffas på en bar på Folkungagatan som heter Honey Honey. Stig visste att jag skulle säga att jag inte visste att Coolidge haft större betydelse än Edison.
Det tillhör vårt sätt att umgås. Han pratar, jag lyssnar.
– Jag tänker på det nordiska ljuset, förtydligar Stig efter en konstpaus. Snarare glödlampan.

Resten är historia: Efter att uppfinnare William D. Coolidge 1910 ersatt Edisons koltråd i glödlampan med en metalltråd, tändes allt fler lampor över Sveriges avlånga land. Det kan jag förhålla mig till, uppvuxen som jag är på ett kraftverksbygge i Norrlands (oupplysta) inland på 50-talet.
– Till en början en ensam taklampa, men tack vare vattenrallarnas insatser gick utvecklingen snabbt.

År 2009 kunde man i genomsnitt räkna till 42 olika ljuskällor per hushåll i Sverige, en mycket hög siffra jämfört med andra delar av Europa.

– Men det finns en viktigare skillnad, tillägger Stig och bligar ut genom fönstret. Det svenska ljuset var annorlunda, mildare, varmare.

Just det. I konsten talar man om det nordiska ljuset, en särpräglad blårosa infärgning av naturmotiven. Det milda inomhusljuset hade däremot nåt med tekniken att göra, enligt Stig. Här uppe "nära tundran" har nio av tio ljuskällor i hundra år varit matta 40- eller 60-wattslampor.

– Kring Medelhavet däremot lyste lamporna klara, ofta med skarpa 100 wattare. Du som ofta är på Mallorca vet dessutom att lysrören är mycket vanligare där än här.

Det kan jag absolut hålla med om.

– Men år 2009 förändrades allt. EU:s ekodesigndirektiv genomfördes och inget blev sig likt. Glödlamporna förbjöds. Det blev plötsligt ljust som en operationssal även i Sverige. Ur LED är ljuset, tillägger Stig och skrockar torrt åt sin egen göteborgsvits.

– Du har också tänkt på det eller hur, säger min bordsgranne och smuttar på sin Newcastle Brown Ale.

Det kan jag inte säga att jag har gjort. Däremot slog det mig där på baren Honey Honey att allt kanske hänger ihop. Nyligen hemkommen från en ö i Medelhavet berättade jag om målarnas problem med ljuset på den ön.

– Du har målat, sa Stig.

– Målat har jag inte gjort, sa jag. Till mitt försvar kan sägas att allt färre målar i "min" lilla by på öns nordostkust. Förr gjorde alla det, särskilt när Anglada Camarasa flytt Paris med sina lärjungar. Nu har byns enda anständiga galleri bommat igen. Det ser ut som en tanke att även den lokalen på Juan XXIII numera härbärgerar en fastighetsbyrå.

– Varför köpa konst med hus på, när man kan köpa ett hus med konst i, inflikar Stig utan att ta blicken från människorna som passerar utanför på Folkungagatan.

– Precis.

Senast jag såg en riktig konstnär måla ljuset på Mallorca var i Dejá för femton år sedan. Han var dansk och såg ut somvan Gogh gjorde innan han fick för sig att ge bort ett öra till en kvinna.

Att se dukmålare i Dejá var på den tiden fortfarande vanligt. Poeten Robert Graves påpekade att Dejá förmodligen är en förkortning av "El pueblo DE JA pintuado" – folket som redan har blivit målat.
Graves bör veta. Han är begravd på den lilla kyrkogården på berget, där det är så trångt att man begraver de döda stående.

Och värre har det blivit. Graves skrev att Mallorca inte är en plats man åker till för att få inspiration, men att ön är en underbar plats för alla "vars sinnen redan är överfyllda av tankar som behöver ett absolut lugn för att ta gestalt".

Kanske är det förklaringen till att allt färre målar. Särskilt på Graves sida av ön. Mallorca är populärt igen. Dejá och framför allt Sollier på västkusten har på senare år kolonialiserats av skandinaviskt reklam- och mediefolk.

– Tur och retur Stureplan, för att citera en chefredaktör på en tidning nära dig.

Och det känns bra. Smaken är som baken, ett kärt samtalsämne. Vi håller till på andra sidan ön, där vi fortfarande skålar med den chilenske författaren José Donoso:

– Mallorca no acoge, pero deja estat. Mallorca är inte en ö som välkomnar dig, men som låter dig vara i fred.

Efter femton år i skuggan av några stora tallar har jag bara stött ihop med ett tiotal bekantas bekanta. Men tillbaka till målarnas problem med ljuset, det gäller även här uppe: Agatha Christie låter sin bortglömde hjälte Mr Parker Pyne konstatera att ljuset över vår bukt "äger den utsökta vagheten hos ett japanskt träsnitt" (Problem at Pollensa Bay).

Jag gillar den formuleringen (bli inte förvånad om det inom kort kommer ut en lätt flytande roman med Christies hjälte som ciceron!), men jag vet att den rymmer ett problem för konstnärer: Ljuset är bedrägligt, vilket jag här om veckan fick bekräftat på plats.

Utanför Kattpalatset, där Vora Mar övergår i Passeign Colum, har en grupp amatörmålare samlats för att föreviga bergen och havet. En doft av linolja och terpentin blandar sig med Hawaiian Tropic och vågbrus. Amatörmålarna visar sig vara från Nordnorge.
– Och dukarna?

Jag säger så här: Har Stig har rätt om glödlampans betydelse för hur vi nordbor sett verkligheten under hundra år, så visade målningarna att det finns ett kvardröjande problem...

– ... de målar inte verkligheten som den är, utan som deras hjärnor lärt sig hur att den ser ut, fyller Stig i.

Ungefär så. Det ligger ett svagt gulaktigt ljus över tavlorna. För att inte säga blårosa. Ointressant för dig kanske, men jag tackar Stig för upplysningen (ofrivillig Göteborgsvits).

Först nu fattar jag att det är ljuset som är den felande länken i Robert Graves kommentar: "Målarna skvätter sina dukar fulla med kobolt, grönt, cinnoberrött och olivgrönt, fast de mest dominerande färgerna i landskapet är grått, rökblått, genomskinligt grågrönt, blåsvart, ljusbrunt och rost; och havet är aldrig koboltblått. De målar de krokiga olivträden som om de var almar; och de sträva klipporna som om de var bitar av kastiliansk tvål..." (Boken om Mallorca).

PS. Om du fortfarande undrar: Ovanstående notering är avsedd för min revisor, som vill titta på mina reseräkningar. Hon undrar hur mycket jag har målat. Det har jag alltså inte. Däremot har jag faktiskt skvätt ut (och sålt) några flaskor vin på väggarna i min dunkla ateljé på Hornsgatspuckeln. Idén har jag skamlöst snott från min kompis Marie Sandberg. Hon kan måla vinflaskor i motljus.

Hemmagjort vin uppåt väggarna.

@ PÅ MITT BOKBORD JUST NU
Apropå öar. Drömmer du om att skriva en thriller – men saknar en bra intrig? Här får du en början: Havet är spegelblankt. Scott Moorman och hans tre kompisar handlar bärs och snart ser människorna i hamnen den lilla motorbåten som en prick vid horisonten.

Ombord på Sarah Joe tänder någon en joint. Röken och den blå himlen speglar sig i hans solglasögon. Någon timme senare kommer stormen. Sjöräddningen söker en vecka efter den fem meter långa fiskebåten. De försvunna pojkarnas anhöriga söker ytterligare några hjärtknipande veckor, utan att hitta minsta spår.

Först åtta år senare återfinns vraket av Sarah Joe på den ensliga och obebodda atollen Taongi – 3750 kilometer från hemmahamnen på Hawaii! Bredvid vraket finns en enkel grav. I den ligger resterna av Scott Moorman. Vem har begravt honom? Vad som hände de tre vännerna förblir även det ett mysterium.

Ganska bra, eller hur?
Och det är bara en av femtio bisarra historier som Judith Schalansky berättar i sin bok "Pocket Atlas of Remote Islands" ( Penguin Books, 2008). Det bästa av allt: Schalansky skriver ingen thriller, hon är besatt av att rita kartor över ensliga öar.

Det kan hon tacka kommunismen för. Den blev som bekant inte som den var tänkt, eller så blev den just det. Oavsett vad skapade den nya perspektiv: Uppvuxen bakom järnridån, tillät den existerande socialismen i Östtyskland Judith Schalansky, att bara resa i fantasin i sina föräldrars gamla kartböcker och världsatlas.

Hon ritade egna kartor och ensliga öar långt borta blev en livsuppgift. Och en underbar liten bok som du kan ge bort till någon som drömmer sig bort på Mors dag (du har väl inte glömt henne, ungjävel?!).

Manfred Mann goes Strömsund 1965. (Fotot tillhör grabben med tamburinen).

@ DET FINNS CHEFER SOM LIRAR
Vem tänker du på när jag säger bemanningsbranschen? Nisse från Manpower? Jag tänker på Henrik Bäckström, vd för intresseorganisationen Bemanningsföretagen. Har länge tyckt att han är skön lirare. Förstår numera varför. Lyssna på det här:

PS. Fikade i veckan med mitt hjärtas favoritchef, Mia Brunell Livfors. Visade henne klippet om Bäckström. Två själar förlänger en tanke. Alltså Bäckström: behöver du hyra in personal, så känner jag en tjej som är fena på piano. Dansa på scen kan hon också.

Skickar dessutom med ett privat kort från Strömsund, anno 1965. Ja, min idol var Paul Jones, The man in the Middle, sångare i Manfred Mann.
– It's never too late...

Nu ska jag jobba. Sen ska jag rösta. Och Sjöshultarn, i kväll blir det solnedgång på udden. Skriv och berätta nåt.

peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News