Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Vår tids känsla för fejk är verklig

Publicerad: 14 mars 2014, 08:33

Peppe Engberg, Resumés fredagskrönikör.

Varför förstöra ett så fint klipp med en massa konspirationer? Spelar det verkligen någon roll om det är skådespelare eller inte? Det skriver en läsare, vilket bekräftar min tes: Vår känsla för fejk blir alltmer verklig.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Katten väcker mig. Eller kanske är det havet. Ljudet av vågor som rullar in mot stranden. Det låter fridfullt. Svag sydlig vind, förmodligen.

Så här skulle man bo hela året, tänker jag. Inser sedan att klockan bara är strax efter fem. Allt är en illusion. Vågskvalpet kommer från radion, under nattens sändingsuppehåll spelar P1 ett ljudband med vågljud.

Katten tittar på mig och undrar om jag är riktigt klok, som somnar på radion på när vi sover ensamma. Sedan går vi upp. Det är kallt om våra bara fötter, men vi öppnar  den nya verandadörren och hör havet på riktigt.

– Så här skulle vi bo året runt, säger jag till katten som sitter på veranden och tittar på änderna som har sovit i vår vik.

På riktigt, tror jag. Man vet ju aldrig nu för tiden. Frågan är nämligen om verkligheten någonsin blir trend igen. Jag tänker på den där reklamfilmen jag såg innan jag somnade: 20 främlingar som kysser varandra för första gången och dessutom på film.

Kul idé, om det inte var för att allt bara är fejk. Eller spelar det ingen roll längre? "Ser du annorlunda på klippet nu?", frågar en tidning och det är svaret som stannar kvar i mitt huvud under natten:

"Varför förstöra e
tt så fint klipp med en massa konspirationer? Spelar det verkligen någon roll om det är skådespelare eller inte?", svarar en läsare.

Vilket bekräftar min tes.

Så här tänker jag: I en tid när vi inte bara lever med medierna, utan i och genom medierna, blir vi mer och mer vana vid att verklighet och fejk blir utbytbara. Eller som sociologen Jean Baudrillard ironiskt (?) uttryckte för ett tiotal år sedan när fejktrenden blev uppenbar:

– We live in a universe strangely similar to the original.

Vår tids känsla för fejk är obegränsad: Tänk bara på videofilmen med en brinnande brasa, som mot alla odds blev en populär give away inför julen. Mest på skoj kanske här i Skandinavien, där vi har riktiga öppna spisar fortfarande. Men det hindrar inte att en TV-station i New York fortfarande lyckas få i storleksordningen en kvarts miljon hushåll att låta den simulerade brasan bidra till julfriden.

"Virtual reality" är ett normaltillstånd. Nätet är den fejkade verklighetens epicentrum. Jag minns fortfarande  hur  hänryckt en person i min närhet blev över att internet gjorde det möjligt för hans tonåringar att kommunicera med nya vänner runt om i hela världen – utan att behöva avslöja vare sig namn, utseende eller identitet.

– De kan hitta på nya identiteter hela tiden och när de tröttnar kan de bli någon annan. Är det inte underbart?!

Kanske var det underbart. Å andra sidan kan jag fortfarande tycka att en poäng med att Peppe Engberg skaffar sig nya vänner är att de ska lära känna Peppe Engberg och inte en fejkad dito.

Av samma skäl som om man så gärna vill säga vad man tycker i sajternas kommentarsfält, så är det väl bra om man åtminstone vet vad man heter.

Men jag är väl inte bara gammal, jag är gammaldags också.

Å andra sidan
är det inte självklart. Undersökningar visar att långt före internet, utgav sig många av oss för att vara någon annan när vi talade med okända på flyg och tåg. När vi reser bort lämnar vi uppenbarligen inte bara vår gamla verklighet, vi har även behov av att lämna kvar oss själva.

Och apropå resor: hur många gånger har vi inte fascinerats av försäljarna runt Medelhavet som gravallvarligt och utan minsta ironi hävdar att deras imitationer av Kheops pyramid, Eros av Lusippos och grekiska dödsmasker är "real copy". Om inte detta är fejket upphöjt till verklighet, så åtminstone till dess jämlike.

Ibland häpnar man
över hur snabbt fejket blev verklighet. I New York kunde man för ett tiotal år sedan besöka barer som bara serverade vatten och andra som bara serverade syre att andas. Visst, som barn lekte vi ibland vuxna på krog, vattnet fick ersätta spriten. Men nu är det inte längre meningen att simulera verklighet, själva fejket har upphöjts till en egen, bättre, verklighet.

I reklamen har denna simulerade verklighet länge varit så att säga verklig. Eller som det hette i konsumtionsreklamens mest självreflekterande kampanj: "Jeans. Its All About What You Add".

Det du adderar finns bara i din egen hjärna, därför kan man knappast komma närmare det totala fejk som HC Andersen låter oss skratta åt i Kejsaren nya kläder.

Med en viktig skillnad:
Vi skrattar inte. Om jag känner den här tidningens läsare så undrar du:

– Var kan jag köpa de jeansen?

Fejket går förstås igen
i vårt TV-tittande. Rollfigurer blir verkliga. Så verkliga att skådespelare åker på stryk på krogen för att deras rollfigur betett sig som ett svin i TV-rutan. I det perspektivet är det konstigt att inte fler goda filmhjältar gör som Ronald Reagan, Clint Eastwood och Terminator och satsar på att bli politiker – för att inte säga president.

Fejkifieringen har gått så långt att vi inom mediefabriken på allvar börjat diskutera behovet av Verklighet. Özz Nüjen skulle säkert få fler röster än Annie Lööf om han satsade på att bli statsminister på riktigt.

Frågan är om
vi ens skulle tycka att det vore fejk. Att jag irrar omkring i dessa tankar beror inte bara på att P1:s vågskalp lurade mig. Här på landet hittade jag en kopia på en gulnad artikel av Cullen Murphy, som i The Atlantic Monthly redan 1997 ställde sig en fråga som återstår att besvara: "When everything has been simulated, will reality be chic?"

Murphy påminner mig om ännu en av dessa tidsmarkörer: Det amerikanska fotoföretaget Take Two Photocraft, som erbjöd oss vanliga dödliga "a creative new process that takes the art of photography a step beyond the camera".

Affärsidéen var genial
, och förmodligen har någon vidareutvecklat den: Med hjälp av den "nya digitala tekniken" kunde företaget hjälpa kunderna att korrigera historien: T ex genom att retuschera bort före detta äkta män/fruar eller andra icke-längre-önskvärda personer från favoritfotot i albumet.  På samma sätt kan du lägga till din nya kärlek till det gamla släktporträttet.

Att ta bort felande länkar kostade 119 USD, att i efterhand foga dagens favoriter till gårdagens verklighet kostade vid den tiden bara 55 USD.

Vid närmare eftertanke
kunde det ju ha varit en idé. Om nu inte digitaliseringen sopade bort allt det där med familjealbums. För egen del associerar dock mest till den alltför reella socialismen. I den kommunistiska historien var det som vi vet (men kanske inte minns) vanligt att bokstavligt talat retuschera bort förfallna hjältar från gamla propagandabilder. Redan då förändrade man i efterhand historien till vad den borde ha varit.

Med tanke på att vi fortfarande ständigt talar om hur viktigt det är att vara framtidsorienterad, kan man fundera över detta vårt behov av att kontrollera historien.

Kanske snuddar
författaren Milan Kundera vid något: "Framtiden är bara en likgiltig tomhet som inte intresserar någon, medan det förflutna är fullt av liv och dess ansikte irriterar oss, retar, förödmjukar, så att vi vill förinta det eller måla om det...Vi vill vara framtidens herrar bara för att kunna ändra det förflutna. Därför kämpar vi om tillträde till de laboratorier där fotografier retuscheras och levnadsbeskrivningar och historia skrivs om....".

Å andra sidan: Ingen läser Kundera längre, sedan han avslöjats med att ha retuschera bort åren som en diktaturens angivare.

Cullen Murphy avslutar
sin 17 år gamla artikel i The Atlantic Monthly med en förhoppning om att verkligheten åter ska slå fejket. Kanske får han rätt – någon gång i framtiden. Om inte, får jag säga med Woody Allen: "Tänk om allt är en illusion och ingenting existerar? Då har jag definitivt betalat för mycket för mina nya verandafönster...".

Verkligt. Snickarna Thomas Eriksson och Kalle Bojfors sysslar med verkliga saker.

PS.
När du läser det här har snickarna redan gjort frukost (lunch) på verandan mot havet. Det de gör finns än så länge på riktigt. Och nu har till och med jag jobbat klart med min illusion. Många människor vet inte om de enorma framsteg som världen gjort under de senaste decennierna, IRL. Här några positiva nyheter som du kanske inte visste finns på riktigt:

Skriv till mig på peppe.engberg@gmail.com

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News