Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Media

Varför tror våra partistrateger att vi bara tänker på surdegsbröd?

Publicerad: 21 februari 2014, 10:26

Fredagskrönikören Peppe Engberg.

Det underliga är att svenska partistrateger har vänt upp och ner på Maslows behovstrappa: Ju rikare vi blir, desto fattigare på visioner blir vi. Partierna envisas med att kommunicera med våra fötter, när de som Ivar-Lo bör fråga sig vad vi drömmer om när vi tagit av oss skorna. Men först ett kärt återbesök.


Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG
André Prah var
en välkänd medarbetare här i Resumé på den tiden när Sverige var fattigare och visionerna flödade. På 90-talet slogs svenska företag om att få använda hans illustrationer i varumärkesbygget. Seden försvann han. Från er läsare alltså. Ur mitt liv har han aldrig försvunnit. Han har bara flyttat till en Skånegård, lämnat reklamen och satsat allt på konsten.

Säger jag oxkinder, så fattar du att jag ätit lunch med André vid Bord 100. Till festen anslöt även Andreas Johansson, redaktör på DI Weekend – den enda tidning som haft vett att publicera ett större reportage om Andrés nya projekt: Ice Horses of Ladoga.

Det handlar förstås om de hästar som frös fast i Ladogasjön under andra världskriget, som den italienske journalisten och lösdrivaren Curzio Malaparte (Kurt Erich Suckert) skriver om i "Kaputt". Måste ses och eftersom magen är vägen till mannens visioner åkte André hem och startade en Facebooksida. Återstår: Vilket galleri blir först med att ställa ut de 500 underbart levande hästarna?

I Ukraina borde folk nöja sig med att tänka på bröd. Det gör inte. Foto: Colourbox.

@ ALLT ÄR MASLOWS FEL!
Wallander har som bekant gått in i dimman och Mankell kommer förhoppningsvis gå till parnassen för någonting större än hans melankoliske kommissarie. För egen del läser jag helst om bra böcker och just nu läser jag om Mankells bästa bok: "Berättelse på tidens strand" (Norstedts). Den handlar om det visionära Afrika i slutet av förra seklet.

Hittar ett gulnat tidningsklipp på sidan 67. En klyftig recensent pekar på det paradoxala i just detta att Mankell tvingas resa till det fattiga Afrika för att hitta Visionen.

Visst är det intressant?

Den gamle proletärförfattaren Ivar lo-johansson fick aldrig någon stol bland de arton fina människorna i Akademin. Men han visste vad livet handlar om.

– Människan är inte där hennes fötter är, sa Ivar-Lo.

Detta tänkvärda statement påminner sig en kväll någon av riddarna kring Bord 100 vid Stureplan. Vi pratar om de arabiska revolutionerna, om Afrika, om revolten i Ukraina och om bristen på visioner i den svenska politiken.

Kort sagt, om allt.

Det finns en balanspunkt i den högljudda diskussionen: Någon säger:
– Kan man sin Maslow bör fattiga negrer bara tänka på bröd och vi svenskar vara mogna för större visioner än RUT och planlösa korsningar.

Så är det inte.
Det underliga är att svenska partistrateger tycks tro att det är tvärtom: Ju rikare vi blir, desto fattigare på visioner blir vi. Partierna envisas med att kommunicera med våra fötter, när de som Ivar-Lo bör fråga sig vad vi drömmer om när vi tagit av oss skorna.

Någons fel är det.
Frågan är om det inte är Abraham Harald Maslows fel. Eller åtminstone hur eftervärlden fastnat i hans trappa.

Om du inte minns
den gubben bör du plocka fram din gamla lärobok i marknadsföring. Eller om du är modern: Gå till ditt virtuella bibliotek. Du kommer snabbt att knappa vidare till ord som "behovshierarki", "behovstrappa".

Just det. Maslows behovstrappa. Teorin om att människans behov är ordnade i fem nivåer:

1) kroppsliga behov,

2) trygghetsbehov,

3) gemensamhets- och tillgivenhetsbehov,

4) behov av uppskattning och

5) självförverkligande.

Maslows tes
är att först när behoven på en lägre nivå har tillfredsställts, blir behoven på nästa nivå viktiga. Denna behovstrappa har väglett politiska ingenjörer och deras marknadsförare under snart hundra år. Men det verkar som man stannat på första steget. Därför står vi där vi står. Visionslösa.

Det kan ibland se ut som om Maslow har rätt. "Med en svindlande hög siffra mångdubblas allt som rör vårt eget välbefinnande och divideras allt som inte angår oss", konstaterar Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt. På ren svenska: Fönsterdrag orsakar oss mer obehag än insikten att tiotusentals obekanta utplånas i olika krig.

På spaning efter den tid som flytt skrivs under första världskriget och Proust låter den vedervärdiga Madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringsmyndigheten missunnar henne kaffebröd, än över krigets allmännare fasor.

Ordningen i Madames salong är således återställd när hon lyckats övertala sin läkare att skriva ut ett recept på gifflar.

Ettnoll till Maslow? Knappast. Under kriget sitter visserligen Proust själv i sängen och knaprar madelainekakor medan han häcklar den överklass han själv tillhör. Men han skriver inte om gifflar för att sextusenfemhundranitttio sidor längre fram i historien låta Charles Swann ta nästa steg i Maslows behovstrappa.

Han vill säga oss någonting annat.

Ryszard Kapuscinski
heter en av vår tids mest lästa utrikeskorrespondenter. Mycket var påhitt, men våren 1989 reser Kapuscinski österut genom det sönderfallande Sovjetunionen. 6 000 mil tillryggalägger denne polske journalist på sin resa och i boken Imperiet (Månpocket) gör han senare en iakttagelse som jag då och då funderar över:

Slutsats: "I Västeuropa, konstaterar Kapuscinski, blir man förvånad när man i tv-rutan ser gamla fattiga kvinnor i Moskva lämna den ringlande brödkön för att ansluta sig till en förbipasserande demonstration. Gummorna struntar i brödet och ropar istället: – Vi ger aldrig upp Kurilerna!

Men varför förvånas? Kurilerna ingick i det sovjetiska imperiet, konstaterar Kapuscinski, "och Imperiet byggdes på bekostnad av mat och kläder och dessa kvinnor, deras läckande skor och kalla bostäder, och det allra sorgligaste – till priset av deras mäns och söners blod och liv. Detta skulle man lämna ifrån sig nu? Aldrig...".

– Aldrig i livet, säger de gamla kvinnorna, överger sin plats i brödkön – och ger Maslow fingret. Faktum är att brist på bröd aldrig hindrat något folket från att gå ut i krig för principer, stora visioner och självförverkliganden.

Det finns naturligtvis
bättre visioner än att bevara Imperiet. Se bara på vad som just nu händer i Ukraina!
Konstigt nog anser de svenska partierna att ett relativt överflöd på bröd får oss väljare att drömma om... mera bröd. Surdegsbröd, möjligen.

PS! Dammagasinen och kvällstidningarna är den enda som har förstått det här med drömmar & visioner. Dag ut och dag in försöker man hitta lättsmälta vinklar på hur du och jag ska bli lyckliga, åtminstone smalare. Så kan bara den göra som aldrig läst sin Maslow.

Bild: Vinprovning

Bildtext: Michel Jamais vet vad Mathias Lindblad ska äta till en Chablis 1er Cru Montmains 2008 (Foto: Peppe)

@ VAD PASSAR TILL EN 2009 ?
Nåja. Möjligen är jag lite däst efter gårdagskvällens vin- och matprovning. Tack Michel Jamais och kamrater på DagensPS. Utan er och skulle jag flyga högre än min skor.

Den enda visionära
tanke jag kan pressa fram är följande:

– Varför frågor folk alltid vilket vin som passar till den och den rätten?

Det borde ju vara tvärtom! Till och med Maslow skulle hålla med mig. Vid det här laget har vi klivit upp ett steg på trappan. Den intressanta frågan som jag vill att min favorithovmästare ska besvara är:

– Vilken av dagens maträtter passar till Chablis 1er Cru Montmains från 2008?

– Jaså, torskinderna. De åt jag igår. Då tar jag istället en sidekick till den där Mont-Redon jag brukar beställa.– Då säger vi oxkinder med salviagnuggad gnocci, en härlig tryffelsabayonne och lite krispig svamp.

PS. Det ryktas om att Guide Michelin kommer med ny svensk utgåva inom kort. Det skulle de inte göra om de inte tänker uppgradera några svenska krogar – även fiiiint folk lever på lösnummer.
Ska vi slå vad om att Frantzén/Lindeberg får sin tredje stjärna. Och att matpatrullen äntligen hittar till Fäviken och att Esperanza på Drottninggatan får en liten stjärna också? Jag kan ha fel, men glöm inte var du läste det först.

Som du förstår undrar jag bland vad medelklassen gör en sån här underbar fredag. Men nu ska jag arbeta. I kväll åker jag till havet med katt och kvinna. Visst är det vår och dags att lägga i båten?

Skriv till mig, peppe.engberg@gmail.com

Peppe Engberg

Ämnen i artikeln:

Peppe Engberg

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.