Vem behöver en journalist för att sätta rubriker till Youtube-klipp?

För fem år sedan läste jag till journalist på JMK. I vissa avseenden var vi ett skitnödigt gäng vars högsta ideal var att arbeta inom public service, på Fokus/Filter eller DN:s kulturredaktion. Jag hamnade på Resumé och har de senaste åren trivts bra med att bevaka de genomgripande förändringarna som nu sker i media- och kommunikationsbranschen.

De högtravande åsikterna om den goda journalistiken som jag bar på, och det våra lärare ständigt påminde oss om, kan jag ibland garva åt i dag. Mina perspektiv är betydligt bredare nu och jag uppskattar högt som lågt. Men med de senaste månadernas utveckling i åtanke kan jag trots det känna hur de gör sig påminda. Och jag undrar hur tongångarna går på landets journalistutbildningar nu för tiden.

Både Omtalat.nu (Expressen) och Lajkat.se (Schibsted) har på rekordkort tid avancerat till toppen av Kiaindex, med trafiksiffror på mobilsajterna som ligger i nivå eller över etablerade medier som DN, SvD och DI. Omtalat hade till exempel fler unika mobilbesökare än Sport-Expressen förra veckan. Och det är bara toppen av ett isberg med liknande satsningar som rullas ut i rasande fart. NTM-koncernen, som ger ut Norrköpings Tidningar, Corren och UNT, har till exempel också gett sig in i matchen med Finkammat.

Inget fel i det, tvärtom. Mediebranschen befinner sig i kris och alla måste hitta nya sätt att tjäna pengar på. Vad som däremot känns bekymrande är att den nyvunna guldgruvan blir en del i en affärslogik där sjuka (medie)grenar kapas från trädet för att de nya ska kunna blomma ut.  
– Vi har ju startat Omtalat.nu exempelvis och det går ju att starta hur många sådana projekt som helst, sa Gunilla Herlitz nyligen till Resumé när hon motiverade varför Expressen behöver kapa 70 tjänster, varav 50 på redaktionen, för att satsa nytt.  

För några år sedan stack Emanuel Karlsten ut hakan med sin tes att "alla är journalister" – inte bara vi som var upplärda till professionen. Han fick hårt mothugg från stora delar av den etablerade journalistkåren, och vi från JMK-klassen himlade förmodligen med ögonen åt det dumma uttalandet.

Men vilka är det som år 2014 som är hetast villebråd i mediebranschen, om vi ska klassa de nya virala sajterna som journalistiska produkter?

Jo, personer som kan hitta spännande material på nätet, sätta en ännu mer spännande rubriker, och paketera om hela härligheten till fräsande delningsraketer. Behöver du kunna hantera ett diarium i Nacka kommun, hålla en ansvarsutkrävande intervju eller ha läst Jürgen Habermas teorier för att vara bra på det? Behöver du över huvud taget ha en journalistutbildning för det?

Nej, en kreativ gymnasist som levt hela sitt liv på nätet är förmodligen bättre än dig på det – och har lägre löneanspråk.

Den förre Metro-chefen Sakari Pitkänen skrev i en krönika att journalistutbildningen borde flytta till KTH för att höja tempot i mediernas teknikutveckling. Han har rätt i att det krävs nya kompetenser för att skapa morgondagens innovationer. Men det kommer bara att vara ett lyckligt fåtal personer som lyckats med detta. Resten handlar om att fylla dessa nya (digitala) plattformar med innehåll, och att döma av den senaste trenden är det inte nödvändigtvis du med högtflygande journalistdrömmar och en högskoleexamen som kommer att göra det.

Du kan istället hoppas på att få tillhöra den lilla edsvurna skara som medierna behåller för att inte tappa glansen och trovärdigheten i sina anrika varumärken. För det är inte där den blomstrande framtiden verkar ligga.