Tommy ”Black” Nilsson blev försäljningssuccé för AIK

Klockan åtta på onsdagsmorgonen släpptes låten "Paint it black" av artisten Black på AIK-kampanjen Facebooksida. Senare under förmiddagen stod det klart att det rörde sig om en kupp mot Marabous kampanj med Tommy Nilsson i huvudrollen.

AIK hade helt enkelt valt att rida på den enorma hajp som byggdes upp under tisdagen, och samtidigt rikta en känga mot de som hade gjort kopplingar mellan artistens fejkade utspel och idrottsklubben.

I efterhand har det visat sig vara ett genidrag. På ett dygn såldes 5000 biljetter till premiärmatchen på Friends Arena. I dagsläget har klubben sålt närmare 25 000 biljetter till matchen. Innan Tommy "Black" Nilsson var antalet 14 000.

Målsättningen med kampanjen "Paint it Black" är att slå AIK:s tidigare rekord för en allsvensk premiärmatch från 1975 på drygt 40 000 åskådare. Dessutom vill de sälja 15 000 årskort.
– Kurvorna pekar mot att målen är fullt nåbara. Vi kommer att behöva slita hårt, men det är fullt nåbart, säger Simon Strand till Resumé.

Han fortsätter:
– AIK är tacksamt att jobba med pr-mässigt. Det är lätt att få utrymme eftersom AIK genererar mycket klick. Många kan förhålla sig till AIK. Antingen är man väldigt positivt inställd eller väldigt negativt inställd.

En viktig ingrediens i "kuppen mot kuppen" var att rikta en känga mot den ogrundade journalistiken som Simon Strand menar har drabbat klubben och fotbollen i stort under en längre tid.
– Det är ett problem som har eskalerat under de senaste åren. Som journalist och krönikör kan man prata om fotbollspublik på ett helt annat sätt än om till exempel festivalbesökare. Trots att festivaler i många fall har värre brottsstatistik kan man som krönikör inte komma undan med referenser till nazism eller massakrer i Libanon. Det är en brutaliserad retorik. Tommy Nilsson och "Black" är en grej. Bevakningen av fotboll och brott är en annan grej. Men de hänger ihop för att båda är symptom på samma bottenlösa realtidsjournalistik, säger han.

Samtidigt valde de själva att utnyttja detta faktum när de med hårfin precision lyckades få flera medier att tro på nyheten att det var Tommy Nilsson som hade sjungit in låten.
– Så länge spelreglerna är satta får man utnyttja dem. Men man kan tycka att de mediala förutsättningarna borde ändras. Men just nu är det som det är, och det kan man drabbas av men också dra nytta av, vilket vi ville visa den här gången, säger Simon Strand.

Han understyrker också att de var noga med att inte ljuga.  
– Vi lurades aldrig, även om det är en hårfin gräns. Vi nämnde aldrig Tommy Nilsson och använde inte deras grafiska manér. Jag tycker egentligen inte att vi har lurats. Däremot skapade vi förutsättningar för journalister att lura sig själva.