Björn Rietz nya bok utspelar sig på Guldäggsgalan – här är ett utdrag

Kapitel 3

April hade kommit och förlängde dagarna tills de rörde vid nätterna. Kylan fanns där men var inte värre än att ullpläden över axlarna gav dem värme nog att fortsätta sitt samtal. Frank och Rebecca Martin satt längst ut på bryggan, på en enkel träbänk hopspikad av drivved. Silvergrå stycken av trä som kanske slitits loss från eftersatta bryggor, fått sina vassa kanter mjukt rundade bland strandbrynets stenar, sedan blästrats lena av sand och spolats upp på land igen för att där blekas av somrars sol innan de uppnått något slags slutlig frid som hemmasnickrad bänk.

”Det var väl ändå en lyckad begravning”, sade Frank. Solen var på väg ner och lyste på de större segelbåtarnas aluminiummaster som nu fått en ton av brons.

”Men så kan du väl inte säga?!” Rebecca gav sin pappa en snäll knuff med axeln.

”Varför inte? Jag vet att JP inte hade önskat sig något annat sätt, han hade skruvat på sig om det blivit pådrag, som han brukade säga. Han hatade att stå i centrum, visste du det?”

”Lägg av! Ni två bodde i princip på förstasidan i Resumé. Lika coola i era Paul Smith-kavajer och asdyra slitna jeans. Ni var typ reklamens Richard Bransons fast med svårt Keith Richardskomplex, som mamma brukar säga.”

Han fnissade med henne, tog hennes hand i sin. Hon lutade sig huvud mot hans.

”Det där var nog mer jag än JP, det vet din mor också och det var därför hon så gärna ville förringa mig med det där epitetet.”

”Jag skulle inte ha sagt något, men kan vi låta bli att prata om mamma? Please!”

”Förlåt, aldrig mer, Rebecca.”

”Var inte dum nu, du vet vad jag menar.”

Han vred sig, rullade lite på axlarna som stelnat till. Hon lyfte sitt huvud från hans axel.

”Du sitter väl inte och blir kall?”

”Nej, inte alls. Men det skulle sitta bra med en whisky. Vad säger du?”

”Jag kan gå ombord och hämta”, erbjöd hon sig.

Hon gled ur pläden och drog med vana händer in segelbåten närmare bryggan.

”Vet du var den står?” ropade han efter henne där hon hastade fram över teakdäcket.

Hon vinkade ett ja i luften utan att vända sig om. Återkom med två tennmuggar, en halvfull flaska Talisker och en påse ostbågar. Hon närmast duttade några stänk av whiskyn i muggarna.

”Oj, du tänker väl inte fylla mig.” Han kikade ner i sin mugg med ett öga stängt.

”Den största dagen i din karriär i morgon, du måste vara skärpt. Jag vill inte skämmas över mitt geni till pappa.”

”Hur kan dagen då man tilldelas sin sista utmärkelse i livet vara den största? Den första betydde mest. JP och jag talade om det sista gången vi sågs, faktiskt.”

En tystnad infann sig. Ett ejderpar simmade förbi dem, de följde dem med blicken tills de försvann under bryggan en bit bort.

”Håller de också ihop livet ut? Som svanar gör?” frågade hon.

”På sätt och vis är det nog lättare att vara fågel än att vara människa.” Han sippade på whiskyn.

”Vi skulle inte tala om mamma, sa vi ju.”

Båda log. Hon lyfte sin mugg mot hans.

”Skål för JP”, sade han

”Skål för JP. Och Frank. Sveriges genom tiderna mest kreativa radarpar.”

”Sluta, Rebecca!” sade han och förde muggen med whisky mot munnen. Plötsligt tappade han greppet kring whiskymuggen som föll mot bryggans breda plankor.

”Men vad fan, inte igen!!”

”Vad händer?” Rebecca såg på honom.

”Mugghelvetet bara. Kanske kan man få en droppe till?” Frank sträckte sig efter whiskyflaskan.

”Jag häller.” Hon tittade på honom med undrande blick.

De såg ut över viken med dess blandning av äldre, pittoreska träbryggor och modernare flytpontoner. Ännu hade inte alla mindre båtar sjösatts för säsongen, men inom de närmsta veckorna skulle det bli trångt längs bryggorna, ända bort till Grand Hotel.

”När var det?” frågade hon.

”När var vad?”

”Som du träffade JP senast förstås.”

Han såg ned i den återigen nästintill tomma tennmuggen.

”Början eller mitten av mars, vad är det idag? Tjugonde? Ja, han dog bara någon vecka senare, där borta.” Han nickade mot Saltsjöbadens gamla sjukhusbyggnad på andra sidan Hotellviken.

”Ni älskade nog varandra, på ert eget knäppa vis, och du älskar honom nog fortfarande”, sade hon och lade en hand på Franks knä.

”Jo… Jag fällde nyss en tår i vattnet här under bryggan. Den dagen dom finner den ska jag sluta älska honom.”

De såg på varandra. Båda brast ut i ett samtidigt, utdraget gapflabb.

”Varifrån kom den?” frågade Rebecca medan hon torkade bort ett par skrattårar från kinden med baksidan av handen.

”Vet inte, men jag tror att jag läst det på något sådant där gulligt kort med solnedgång på eller så har... ”

Han hejdade sig mitt i meningen. Båda två hade fått syn på en mäktig gammal koster som var på väg in mot bryggorna. Mannen vid rodret spanade in mot land, som om han tycktes leta efter sin plats. Båten kom närmare nu. Han såg ut att vara ensam ombord.

”Vet ni var nummer sextiotvå är?” ropade han.

De reste sig från bänken.

”Precis här!” ropade Rebecca och pekade med båda handflatorna på en plats inte långt ifrån hennes pappas båt. De hjälpte till att bära av den tunga segelbåten och tog emot en förtöjningslina. När skepparen, en storvuxen man med gråsprängt skägg och stickad mössa, lagt fast bojlinorna i aktern kom han föröver med förtöjningslinor och fjädrar. Han tackade för assistansen.

”Fast sommarplats, alltså. Precis som vi”, sade Frank och nickade mot sin båt.

”Javisst, och lite mer än så kan man säga. Jag kommer att bo ombord större delen av tiden. Ruben”, sade han och sträckte fram en hand.

”Frank”, sade Rebeccas pappa kort.

De sade hej då och hämtade upp pläden och tennmuggarna från bänken innan de klev ombord på Franks båt.

”Vad kul, pappa!”

”Vad är det som är kul”, muttrade han.

”En annan fin träbåt bredvid dig. Han verkade väl trevlig också, snubben alltså. Från Västkusten också lät det som”, sade Rebecca medan hon steg ned i sittbrunnen.

”Bara det inte är en snackig jävel, presenterade sig direkt… dom orkar jag inte med, dom där som diskuterar fabrikat på fernissa och så.”

”Just det, glömde det, fernissa och yta är ju inte din grej, du är ju reklamman.”

Han grymtade till svar.

”Tror jag ska öva lite på talet igen, kanske det ändå finns något av substans under ytan”, sade Frank och blinkade till dottern.

”Jag kan vara din publik, om det inte är för långt.”

”Lovar att väcka dig om du somnar.”

”Är värmen på”, frågade hon med viss oro och nickade mot nedgången till kajutan.

De låg på varsin koj, Rebecca drog pläden över sig medan Frank tog fram ett par tunna läsglasögon och en liten putsduk.

”Pappa, du kan INTE göra så där i morgon!”

”Vadå för något, tror du jag ska hålla talet liggande?”

”Du kan INTE putsa glasögonen på scen inför tretusen gäster.”

”Jaså, nej, det kanske inte är en bra idé. Ska försöka tänka på det. Det också.”

”Nu ligger jag inte här utan sitter i publiken, bland alla dina andra fans från fornstora dagar.” Hon log mot sin far som nu verkade tillfreds med sina putsade glasögon.

”Du menar dom två som fortfarande lever men inte är dementa?”

”Sätt i gång! Innan jag somnar.”

Frank plockade upp de två A4-papperen från durken. Radavståndet var satt till 2,0 för att han inte skulle förlora sig själv i manuset när han emellanåt behövde titta upp mot publiken. Det generösa radavståndet tillät också ändringar i sista minuten; något som Frank lärt sig lämna utrymme för de gånger han skrivit tal åt företagsledare. Han läste långsammare än vanligt.

Någon sa att vi är tretusen personer här i kväll. Tretusen kreativa människor. Som kreatör är jag bland vänner. Och jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

I går eftermiddag begravdes hälften av mig. Under tjugofem år var vi en enhet, JP och jag. Ett gemensamt väsen som kom att ställa till med cirkus i en förstelnad bransch. Där ett segt kotteri av högfärdiga män med kulturkomplex nervöst namedroppade hippa NewYork-fotografer och svårmodiga ryska filmregissörer. När de inte baktalade branschkollegorna över avdragsgilla gäddqueneller och en flaska sval chablis på PA & Co eller Sturehof. Ett falskt camaraderie som omedelbart tryckte ner varje försök till lekfullhet, till underhållning; varje försök att bryta ny mark. En bransch så osäker på sig själv att distans och självironi betraktades som tecken på svaghet.

Men så kom JP… Jon Petter Akselman, han som älskade att leka. Bara byråns namn… Jag hade tänkt mig efternamnen, som vanligt alltså: Akselman & Martin. En morgon låg en lapp på mitt bord med två förslag. Det ena var Funky Monkey, det andra Vilken Underbar Dag. Så en liten gubbe – det fanns alltid små gubbar med på JP:s lappar – som höll upp en liten textad skylt. Där stod: jag gillar apor, men helst vill jag vara svensk, inte amerikansk.

Den kan tyckas underlig, denna osannolika livsglädje. Hur kan du alltid vara så positiv, JP, du som inte haft det så lätt? frågade jag en kväll i slutet av förra året när han berättade att cancern skulle vinna över honom. Han svarade på sin mjukt sjungande norska dialekt som aldrig övergav honom: ”Men hur skulle jag vara något annat, ett föräldralöst barn från Gudbrandsdalen. Ett misstag till barn, utan framtidsutsikter. Men se som det blev! Jag fick ett riktigt yrke. Jag fick hitta på, rita, leka och skratta hela dagarna. Och så fann jag mig en bror.”

Utan syskon som vi båda var, blev vi varandras bröder. Om jag var storebror så var JP den busige lillebrorsan. Han var den som fick människor att förtjust fnissa med i svensk reklam. Han var själva hjärtat. Det slutade slå på förmiddagen den tjugosjätte mars. När sjukdomen satte punkt för JP:s liv satte den också punkt för mitt yrkesliv. För jag har ingen lillebror att leka med längre.

Vad kan vi lära oss av det? Vad kan ni där uppe på balkongen, ni studenter på Berghs, Beckmans, Hyper Island, Forsbergs; ni som ännu inte har råd med supébiljetter, som i stället slängde i er lite snabbnudlar innan ni kom hit till Stockholm Waterfront i kväll; vad kan ni lära er av en död norrman och en gubbe i grått skägg som i dag tilldelats Platinaägget? Jo, detta. Det här är det enda ni behöver komma ihåg, det enda ni aldrig får glömma:

Reklam är grupparbete i sin ädlaste form – den skapande formen. Det är som att spela i ett band. Först när ni blir riktigt samspelta och driver fram varandra, svänger det. Somliga bandmedlemmar hamnar oftare i spotlightens ljuskägla än andra. Och det kan vara förödande när kompisen tycks ha glömt det faktum att ni är ett band. Keith Richards har till och med ett namn för detta självbedrägeri: han kallar det LVS – Lead Vocalist Syndrome. Sjukdomen brukar komma smygande – ”Wow, it’s me they’re looking at, I’m the fucking star here”, säger de först, lite i smyg. Sedan slår det helt slint när medierna lyfter upp dem över de övriga och de går på myten om sig själva. Och då går det underbara åt helvete.

Så fort någon av er börjar tala i termer som när jag gjorde den och den kampanjen, eller när jag vann Guldägg eller Guldlejon, påminn då om att ni är ett band.

Med det sagt är det inte jag som tilldelas priset i dag, det är jag tillsammans med Jon Petter Akselman, och han och jag tillsammans med alla begåvade individer som arbetade hos oss genom åren. Det är inte mina ord som belönas, det är tolv olika copywriters som får varsin del av Platinaägget.

Det är inte bara JP: s gränsöverskridande idéer och drivna, ibland galna, formgivning som belönas, det är tio andra art directors som får smaka av ägget. Och det är ett antal produktionsledare, projektledare, planners, byråproducenter, originaldesigners, och inte minst fyra fantastiska personer i repan, som alla förtjänar detta ägg av ädlaste metall. Det var ni som gjorde att JP och jag kunde packa ihop vid arbetets slut och säga: Vilken Underbar Dag, och verkligen mena det. Alla ni förtjänar den här fantastiska utmärkelsen. Ni och Jon Petter Akselman. Tack!

Frank tog av sig glasögonen och vände sig mot Rebecca. Hon sov med halvöppen mun, precis som hon gjort som barn och han läste en annan sorts sagor för henne. Ingen djupare sömn uppenbarligen, hon vaknade hastigt.

”Oj, förlåt, är du färdig? Vill du ta det från början?”

”Du får höra det i morgon. Från scenen, i spotlightens ljus.” Frank reste sig. ”Jag är hungrig, ska vi gå över till hotellet och få oss en bit mat innan det är dags att koja?”

”Ledsen, pappa, jag orkar inte, tror jag tar upp en smörgås på rummet och går och lägger mig.”

Han följde henne i land, vidare över den lilla bron mot hotellet.

”Klarar de sig, JP:s fru och barn alltså? Jag menar ekonomiskt.”

”Fint att du frågar, vännen, men det kommer inte att gå någon nöd på dem. Jag tecknade livförsäkringar på oss två. Bästa sorten, Lloyd´s i London, för länge sedan. Premierna ifrågasattes varje år av Ola, men jag stod på mig. Förresten, har du provat Steinwayen ännu?” frågade han framme vid ingången till hotellet. ”Den är nyrenoverad.”

”Jag vet, ska öva lite i morgon eftermiddag. Mamma hade tydligen redan talat med hotelldirektören och hon föreslog eftermiddagen, ja, då störs ingen.”

”Störs? Av Chopin, Beethoven och Lizst?” sade han, inte utan viss indignation.

”Jag ska ÖVA.”

De skildes åt i en lätt kram.

”När talade du senast med henne?” Hon vände sig om vid entréns glasdörrar.

”Med mamma? Öh, ja… Ganska nyligen, faktiskt”, sade Frank. ”Ett par veckor sen, när vi skulle överföra första terminsavgiften. Det var inte helt lätt, ska jag säga. Dom ville ha en uppsjö av formulär som försäkrade att det inte handlade om terroristers penningtvätt och sånt.”

”Jag vill inte höra vad det kostar”, sade hon och gjorde en gest av att hålla för öronen. ”Men bra, då vet du att hon kommer i morgon i varje fall.”

”Va!? Vad sa du? Kommer hon till galan?”

”Du kan vara lugn, det är inte för din skull. Trodde hon berättat för dig. Dom ska vinna något värstingpris, ja inte värstingvärsting som du, men något annat märkvärdigt.”

”Men dom andra priserna är hemliga tills galan, hur kan hon…”

”Men tänk efter! Vem talar vi om här? Hon har ögon och öron överallt.” Rebecca låtsasspanade över parkeringsplatsen och log sedan ett hej då till Frank som vände sig om för att gå då hon ropade efter honom.

”Whiskymuggen. Det har hänt förr, eller hur?”

Han viftade bort frågan med handen.

Frank strosade lojt från Grand Hotel, noterade två grävskopor som lastades av från ett lastbilssläp. De skulle förstås användas för att schakta undan jord när de nya terrasslägenheterna nu skulle uppföras i hotellparken. Hoppas de spar några av de vackra tallarna, tänkte han. Om bara ett par veckor skulle marinan vara full av liv. Sommarrestaurangen Holmen, som låg ett femtiotal meter från hans båtplats, skulle fyllas av familjer vars välartade ungdomar betalade sitt snus och rosévin med det American Express-guldkort som föräldrarna försett dem med. När ungdomarna sedan flytt hemorten till förmån för Lund och handelshögskolor på olika håll, då skulle man kanske lockas att sälja villan och köpa sig en terrasslägenhet med sjöutsikt, helst utan en jävla massa träd i vägen. Man skulle få del i gym och vinkällare och tillgång till Grands spaavdelning, ”direktaccess ner till husets egen underground parking” och givetvis den självklara egna båtplatsen vid KSSS bryggor ett femtiotal barfotasteg från terrasshusets lobby. Allt enligt det prospekt han hjälpt till att producera. Prospektet utgjordes inte av någon enkel broschyr eller flyktig hemsida. I stället hade Frank övertygat byggherren att låta ett boktryckeri trycka en bok om etthundrafemtio sidor med linnebestruket omslag, där datorrenderade bilder parade med historiska fotografier från Grand Hotel och yachter i marinan förförde betraktaren. På så vis skulle hans egen faktura förefalla nästintill modest vid en jämförelse.

Frank kom på sig med att rycka på axlarna på det vis han alltid gjorde vid tanken på att ha sålt sin själ; en nonchalant gest av likgiltighet inför ett fait accompli. Det kunde reta Vicky till vansinne. Han som brukade vara snar att kritisera henne för hennes vidlyftiga vanor, stod själv inte upp för sina egna präktiga värderingar, menade hon. Med Rebecca var det annorlunda. Hon levde spartanskt. Fanns det inte ett bättre ord för det? Frugalt, kanske? Än så länge hade deras dotter inte förlorat sig i moderns vanor från hennes förra liv. Livet innan Vicky blev världens räddare.

Kapitel 6

Taxin svängde upp på Söderleden från Stadsgården när Frank Martin än en gång läste utskriften av mejlet med arrangörernas instruktion. Han ombads infinna sig i receptionen till Stockholm Waterfront där han skulle bli mött av en produktionsassistent. Genrepet för galan började 15.00. Franks tid att gå på scen var utsatt till 15.55. Presentationen bestod av tre moment som noggrant listats i mejlet: ”Pristagaren av Platinaägget påannonseras. Film med mottagarens reklamkampanjer presenteras på screen 1 och 2 (2 min). Guldäggets huvudordförande delar ut priset. Konferencieren ställer två frågor (1 min). Pristagarens tal (2 min).” Den sista punkten visste Frank att han skulle överskrida tidsmässigt, men de kunde ju inte gärna avbryta honom, hade han resonerat.

Han frös. Han ville inte skrynkla till smokingkavajen, varför den låg försiktigt hopvikt på sätet intill honom. Flugan stramade i halsen men eftersom den var handknuten vågade han inte lätta på den. Han sände en tacksam tanke till Rebecca för att hon övertygat honom att bära vita sneakers i stället för de skavande lackskorna.

Frank fångade sitt ansikte i backspegeln. Femtiofyra år. Tiden på jorden hade satt sina spår, dock inte värre än att där fanns rikligt med hår kvar på huvudet, om än med påtagliga inslag av grått. Skäggstubben dolde de flesta av rynkorna, intalade han sig. Det stramade kring halsens små dubbelhakor. Flughelvetet.

”Är det Martin eller Frank, jag menar vilket är ditt förnamn?” Produktionsassistenten frågade utan att möta hans blick. I stället bläddrade hon i körschemat för kvällen innan hon vinkade åt honom att följa med.

”Frank är förnamnet”, sade han och följde henne nedför de breda trapporna till kongresshallen där serveringspersonalen nu placerade ut tretusen glas, tretusen bestick och minst tretusen tallrikar på hundratals långbord täckta av vita dukar. Hon presenterade honom för producenten, en kvinna i basebollkeps med hästsvans som stack ut där bak och med ett mikrofonheadset över kepsen.

”Det här är Martin, platinaägget vi pratade om, du vet.” Frank noterade att hon betonade de sista två orden.

”Frank, jag heter Frank. Martin är efternamnet och…”

”Aah okej… weird liksom, för här står det Martin Frank, men det är noterat.” Producenten rullade ihop sitt körschema och stoppade det i bakfickan medan assistenten tycktes anteckna i sin telefon.

”Bra att du är här i varje fall. Så här är det… Vi fick först i går veta att det kommer en alldeles särskild, mycket speciell gäst hit ikväll som vi kommer behöva göra utrymme för. Det blir alltså en del omdisponeringar i schemat, om du fattar vad jag menar.” Producenten talade som om hon var försenad till ett tåg eller flyg och stod med väskan i handen.

”Jaha, vem är det, om man får fråga?” sade Frank.

”Tyvärr. Full sekretess på den.”

”Omdisponeringar? Kommer jag in senare, eller?”

Hon såg på honom med ett lite plågat leende.

”Vi kommer behöva korta ner din slot. Sorry, men så är det.”

”Okej… och vad betyder det? Ska jag korta ner mitt tal också?”

Hon hejdade plötsligt en skäggig man, också med mikrofonheadset på sig, som sprang förbi henne. ”Erik, har du sagt till om en fyrfemma på SG:s entré? Kanske säkra upp med dubbla headspots också?”

Hon vände sig mot Frank igen.

”Sorry igen, lite körigt just nu. Du sa något…”

”Omdisponering… Ska jag korta ner mitt tal, är det du vill?”

”Just det ja, talet har vi strukit, hinns inte med. Sorry. Du påannonseras samtidigt som ett par av dina reklamgrejer visas på screenen. Viktigt att du står redo då. Kommer in på scen, tar emot priset. Utgång.”

Det pep till i hennes telefon. Hon såg på den och suckade och började frenetiskt skriva ett sms. Frank såg ut över den stora scenen framför dem. Inget tal, alltså. Smokingen och den handknutna flugan kändes än mer obekväm.

”Ett par av mina reklamgrejer?” upprepade Frank när producenten föreföll färdig med sitt messande. ”Det är faktiskt en hel sammansatt film med tolv kända kampanjer”, sade han.

”Inte längre, vi klippte ner den i morse, var tvungna. Sorry, men vi har ett grymt pressat schema.” Hon förde mikrofonen framför sin mun samtidigt som hon höjde upp en hand mot Frank. ”Erik, hur ligger vi till med de dubbla entréerna? Om Vicky kommer in från ettan så känns det lite lame för SG, ta henne på tvåan och SG på ettan. Blir snyggare så.”

”Kom, jag visar dig var du ska inta ditt väntläge”, sade assistenten.

”SG…”, sade Frank, ”Vad är det?”

”Special Guest.” Hon log. ”Och Martin, se det så här, du slipper vara med på genrepet nu. Skönt, va?”

Kapitel 7

Att kalla ljudet från de tretusen nyanlända gästerna för sorl vore som att likna en startande jumbojet vid en fjärils vingslag. Allteftersom bubblorna försvann i välkomstdrinken ökade ljudet till den nivå att det enda sättet att konversera var att skrika till varandra. Frank tog Rebecca under armen, de gick en vända utan att han kände igen mer än en handfull personer. Bland dem den väl pålästa journalisten från reklamtidningen Resumé, en av få med perspektiv på branschens historia och som därför kunde sätta den nu avsomnade reklambyrån Vilken Underbar Dag i sitt rätta sammanhang. Frank presenterade Rebecca för henne.

”Ett stort ögonblick för din pappa i kväll, han är sååå värd priset”, sade journalisten.

”Tack, jag vet. Jag är superstolt”, sade Rebecca, klädsamt förlägen.

”Reklam, är det din grej också, eller ska du hjälpa din mamma kanske? Rädda regnskogar?”

”Inte något av det”, svarade Rebecca. ”Men jag tycker hon gör fantastiska saker.”

”Absolut, en verklig hjälte och förebild för oss alla. Vi har sett så många som bara snackar, Vicky åstadkommer saker, eller hur?”

Frank styrde snabbt om. ”Rebecca gör vackra saker på riktigt. Hon studerar klassisk musik, utbildar sig till konsertpianist.”

”Nä men, vad spännande, och ovanligt förstås. Går du på Ackis här i stan?”

Rebecca föreföll tvekande. Frank fyllde snabbt i.

”Rebecca har just antagits till Juilliard School of Music i New York.”

“Oj, grattis! Vad coolt! Då är du riktigt lovande, förstår jag”, sade journalisten, tydligt okunnig om Juilliard, och såg över Rebeccas axel. ”Där tror jag bestämt att din mamma kommer nu!”

De vände sig om. Vicky stod i en vid ring av gäster som ivrigt fotograferade henne med sina mobilkameror. Frank ursäktade sig. Rebecca skulle sitta vid Vickys bord och de kom överens om att ses direkt efter att middagen var avslutad.

”Pappa, du åker väl inte ut till Saltsjöbaden utan mig, eller hur?”

”Vill du inte bo hos henne då?”

”Hon har inte frågat mig”, svarade hon utan antydan till förvåning.

Strax efter att förrätten serverats visades den nerklippta lilla filmsnutten med Franks reklamkampanjer. En djup speakerröst meddelade att ”Årets platinaägg går till… Frank Martin och Jon Petter Akselman!” Lagom avmätta applåder hördes genom sorlet från en publik som nu hunnit tömma de första tre-fyra glasen vin och tjatade på personalen om extra tilldelning. Från sin position strax intill scenen kunde han, i ögonblicket innan han äntrade densamma, notera att samtliga starka kampanjer för Trees for Life var bortklippta. Han tog emot det inramade diplomet med Platinaägget och sade kort att å sina och JP:s vägnar tackade han för utmärkelsen och lovade att räcka över den till JP:s barn. När han lämnade scenen slängde han ett öga på den största av videoskärmarna där fotot av honom och JP som togs för ett tiotal år sedan blickade ner på honom. Intill stod deras namn. Eller inte riktigt. Han läste. Jon Petter Akselman och Martin Frank. Sedan släcktes hela arenan ner.

Ur högtalarsystemet växte en kraftfull baston som snart övergick i ett crescendo av blåsare och stråkar understödda av dundrande pukor. Frank kände omedelbart igen stycket – ”Also Sprach Zarathustra” av Richard Strauss. Musiken till filmklassikern 2001 hade väl spelats tusen gånger på galor som denna. Vilken fantasi, suckade han när den djupa speakerrösten mullrade ur högtalarna:

Mina damer och herrar, det har blivit dags för Guldäggstävlingens främsta utmärkelse – Titanägget! Ladies and gentlemen, it’s time for the ultimate award – the Titan Egg. Presented by someone whose caring passion for the Earth is unparallelled in the world of entertainment. Please give a warm welcome to…

Leon-aaaardo Di…Caprio!

Han släntrade in, i smoking och med händerna öppna i en gest som för att ta emot vrålet från de tretusen betalande gästerna. En ensam spotlight lyste upp honom, jublet visste inga gränser. Han gjorde ett försök att dämpa det med händerna, men skrattade åt sina tafatta försök innan han fann orden.

”Äntligen, mina vänner! Äntligen har någon skapat riktig förändring. Medan vi andra har pratat sönder oss över klimatproblemen, demonstrerat mot tröga regeringar och elaka företag och uttalat oss hit och dit, finns det en person som faktiskt har uträttat något. (Jubel i publiken.) Äntligen någon som i stället för att mala på om att vi måste göra någonting, faktiskt gjort något avgörande för vår underbara planet. Vi talar om miljoner och åter miljoner hektar av regnskog i Amazonas! Borneo! Centralafrika! Räddade!

Jag säger det igen: RÄDDADE! (Mer jubel.) Ni vet alla vem jag talar om. Mina damer och herrar, Trees for Life förtjänar varenda utmärkelse som finns. Och förmodligen några till. (Ännu mer jubel.) Och det är en enda person, en kvinna, som åstadkommit detta osannolika. En kvinna som dragit i gång, och med samma frenesi fortfarande driver, en organisation som gör att vi kan börja tro på mänskligheten igen. Ni och jag och hela världen har henne att tacka för så mycket att det här priset, det finaste inom svensk reklambransch, är symboliskt. För, mina vänner, det finns inget pris som är fint nog eller högt nog för att kunna mäta sig med hennes insatser för den här lilla blå pricken i universum vi kallar Moder Jord. Mina damer och herrar, ställ er upp för… VICKY RAVENSWOOD!”

Med samma säkerhet som hon förr beträtt catwalks i Paris, Tokyo och New York gled hon in över Guldäggsscenens golv. Nu stod gästerna på stolar, på bord, det dunkades i borden, det skreks genom jublet. Glänsande med sitt långa hårsvall stod hon där intill prisutdelaren; ansiktet som blev världsberömt för trettio år sedan, då det mötte världen från omslagen på Vogue, från stortavlorna på Sunset Boulevard, Times Square och Oxford Circus. En gång i forntiden hade det börjat med en underklädeskampanj på H&M:s annonspelare, men det var för länge sedan förlåtet och överstökat. Figuren från den epoken var dock intakt att döma av den åtsittande vita klänning hon bar. Med invävt motiv av ett träd där stammen föreföll växa från hennes vader och uppåt för att sedan låta den gröna kronan bre ut sig över bysten.

En av de stora videoskärmarna som omgav scenen visade Vicky och Leonardo DiCaprio i närbild. På den andra spelades en kavalkad av de supersnygga filmer som Trees for Life gjort, samt flera av de retoriska sägningar som hon levererat i intervjuer och debatter genom åren: ”Träd växer på jordklot. Tyvärr gäller inte det omvända”. Och den ofta citerade: ”Ni frågar hur mycket det får kosta att rädda klimatet? Får jag ställa en motfråga: Finns det en prislista för jordklot?” Frank kände förstås igen allt. Han sökte ögonkontakt med Rebecca men hon var som uppslukad av mannen som stod bredvid hennes mamma. Ett tillstånd hon delade med tretusen andra. Han messade att han skulle vänta på henne i hotellbaren. Där kunde nog en gammal man få en whisky och en stunds stillhet från stöket.