Lina Franzon: ”Trött på syftesdrivet – hoppas det våras för nonsens och humor”

Hur har du upplevt de här veckorna?
Påfrestande och surrealistiska. Som alla andra antar jag. Som rutinmänniska gjorde det till en början rätt ont när allting förändrades så fort och det tog ganska lång tid för mig att hitta en vardag i det som nu är. Det går upp och ner. Mest upp nu dock.

Jag saknar byrån så in i helvete. Från att ha varit den som bävat inför långa möten är jag nu den störiga personen i Teams som vill hänga kvar och höra vad folk ska äta till middag.

Vad har den här tiden väckt för tankar om din yrkesroll/branschen?
Jag har pendlat mellan att fundera över att söka till en kandidat i statsvetenskap till att tycka att det vi gör spelar roll. Även i en kris. Att reklam och kommunikation i sig kan fungera som en slags fast punkt i en vardag som inte längre är normal. Att även företag som inte har samhällsviktiga funktioner gör rätt i att prata och finnas till nu, utan att för den sakens skull kapitalisera på krisen. Att vi också är en kugge i näringslivshjulet. Men sjuksköterskor och läkare kommer vi aldrig vara, det är nog också viktigt att komma ihåg.

Hur tror du att vår bransch kommer att vara förändrad när vi befinner oss på andra sidan, när marknaden är stabiliserad och när osäkerheten delvis har skingrats?
Även om internet bara är en fluga känns det som att många hittat dit nu, det tror jag kommer prägla mycket av det vi kommer göra framöver. Både när det kommer till vilken typ av kunder vi kommer jobba med och hur vi själva jobbar. Jag tror att vi kommer sitta i en hel del teams-möten även efter det här har passerat till exempel. 

Jag tror också att vi kommer uppskatta varandra mer. TBWA för mig är människorna som jobbar där, och relationerna till dem var redan innan det här någonting annat är ”bara kollegor”. Efter ett år på byrån stod min projektledare i ena ringhörnan och filmade min första match i thaiboxning och jag snor-grät mot min chefs axel efter det att min farfar gått bort. Nu när vi sitter hemma på olika håll blir varje teamsmöte en liten inblick i livet som sker utanför kontoret. Någon familjemedlem springer förbi i bakgrunden, man får en husesyn. Om vi inte var mer än bara kolleger innan, kommer vi i alla fall vara det efter.

Vilka förändringar hoppas du på?
Jag hoppas på ett tonalitetsskifte! Syftesdrivet i all ära, men jag börjar personligen känna mig ganska trött på det och hoppas att det på allvar kommer våras för nonsens och humor. Företag kommer kunna göra nytta utan att berätta om det, och vår konsumtion kommer kunna göra skillnad utan att vi behöver skryta med det. Post-kris tror och hoppas jag på att vi går mot mer underhållande tider.

Reklam som du inspireras av just nu:
Familjens print för 1177 och Telias kampanj gjorde mig glad. Det sena ännu mer för att den landade i fri surf till pensionärer. Globalt gjordes det en bra kampanj kring det ökade våldet i nära relationer, där Canadian Womens Foundation tog fram en slags kod-hälsning att använda i videomöten som ett rop på hjälp. Och för egen del kommer vi även snart rulla ut ett gäng filmer vi gjort för Matsmart/Motatos som jag känner mig stolt och peppad över. 

Populärkultur som har betytt mycket för dig i ditt liv och din karriär
Jag har, hur okreddigt det än må vara, alltid älskat fantasy. Jag läste om Harry Potter så många gånger att sidorna trillade ur och när jag flyttade till Frankrike lärde jag mig språket genom att läsa dem på franska, eftersom jag kunde böckerna utantill. Sedan tog jag någon slags vuxen paus från hela genren ett tag, och återupptäckte den för några år sedan med The name of the wind, som också är en otrolig tegelsten till verklighetsflykt. 

Att läsa överlag har betytt mycket för mig eftersom jag vill tro att det gör mitt egna språk bättre, oavsett om det är Harry Potter, Bodil Malmstens poesi eller Karin Smirnoffs raka berättelse om Smalånger som jag läste senast.

En plats som betyder mycket för dig som du längtar till just nu
Jag längtar till min farmor och skogen i Dalarna. Efter att föräldrar och vänner flyttat från Malmö där jag kommer ifrån är det min fastaste punkt, och dit jag alltid åkt när saker och ting känts skit. Mitt ute i ingenstans vid en liten sjö. Sträcker du på dig på ovanvåningen i det lilla huset har du tillräckligt med täckning för att ladda upp en bild på Instagram. Nu är det tyvärr den sista platsen i världen jag borde vara på.