Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Reklam

Vittnesmålen inifrån branschen: ”Det mänskliga värdet räknas sällan”

Publicerad: 20 december 2021, 14:56

I förra veckan skrev Resumé om psykisk ohälsa i branschen. Sedan dess har flera personliga berättelser kommit in till redaktionen. Här kan du följa vittnesmålen inifrån branschen. Om orimlig arbetsbelastning, hög stress, sjukskrivningar som ifrågasätts och vägen tillbaka. Artikeln uppdateras regelbundet.


Ämnen i artikeln:

Prestationens pris#baramänniska

 

Kommer inte återvända till byråvärlden

”Under mitt liv har jag haft återkommande depressioner och ångest – och det var någonting som jag berättade för min arbetsgivare. Gensvaret var ungefär ”ja, vi tycker om dig, så det spelar ingen roll”. Efter ungefär ett år av att ha arbetat där började jag må dåligt igen: jag var trött, ledsen, och det var en del symtom som jag inte kände igen. Efter en sjukskrivning och utredning fick jag diagnosen bipolär sjukdom.

När jag kom tillbaka valde jag att vara öppen om min diagnos för mina kolleger. I princip gick det från att de sa att jag var oumbärlig på jobbet, att jag var bäst, till att jag blev utesluten från projekt. Man hittade skäl att inte berätta för mig, jag fick inte vara med i projekten för att man var rädd att jag skulle hamna i ett ”sjukligt tillstånd”. I början upplevde jag att man tog emot det på ett bra sätt, men ju längre tiden gick, desto mer kände jag att man gick på tå runt mig. Jag inkluderades inte längre, och till slut så fick jag en enorm panikångestattack. Min kropp gick i strejk efter ett möte med en HR-ansvarig – i efterhand förstår jag att jag inte alls mådde bra av min arbetsplats. 

Jag fick muskelryckningar, sväljsvårigheter, i princip större delen av 2020 utreddes jag för alla möjliga neurosjukdomar. ALS, MS, och så vidare. Under våren och sommaren så började jag förstå att det var jobbet som gjorde mig sjuk - och då sa jag upp mig. I dag frilansar jag, och jag ser inte mig själv återvända till byråvärlden. Tyvärr.”

Ensam kommunikatör ska göra allt

”Först blev min chef sjukskriven. Jag blev ensam kommunikatör på ett företag med 450 anställda. Jag hade ingen arbetsbeskrivning. Så jag skulle göra ”allt”. Ingen vikarie givetvis. Chefen kom tillbaka. Jag tog ett möte med chefen när jag berättade hur jag mådde (dåligt), chefen arg för att jag inte sagt till, vilket jag ju gjorde? Fick kritik för mina insatser under tiden hen var sjukskriven. Hen ifrågasatte att jag kunde vara utmattad, jag hade ju knappt någon övertid? Då kan det inte vara så stressigt. 

Vi var alltså bara 2 personer på kommunikationsavdelningen. 1 chef, 1 junior (jag).
Kraschade till slut. Fick gå till företagshälsovården. Telefonmöte där chefen deltog och jag blev utskälld för att jag ”hittade på” och att problemet var min personlighet. Företagshälsovården chockad, tog mig åt sidan efter mötet ‘Enda lösningen är att du säger upp dig.’

Chefen satt i ledningen för företaget. Jag längst ner. Stressades tillbaka för tidigt. ”Ska du bara jobba 2 timmar i dag!? Det är väl för lite!?” sa chefen. Det här var flera år sedan. Chefen sa upp sig efter något år. Jag är kvar. Fortfarande bara 2 personer på kommunikationsavdelningen på ett så pass stort företag. Det här är vanligt. Extremt liten kommunikationsavdelning som ska göra ”allt” men som samtidigt inte får någon respekt eller resurser att göra ett bra jobb. Jag känner symtomen igen.”

Sjukskrivningen ifrågasattes

”Jag har varit sjukskriven för utmattning och depression på grund av utnyttjandet i min roll på tidigare byrå. Dåvarande arbetsplatsen saknade chef under längre period och många tunga arbetsuppgifter lades på mitt bord, utöver ordinarie uppgifter. Jag förväntades ha koll på ALLT. Sjukskrivningen var ett faktum. 

Vid planerad återgång till arbetet fick jag, två dagar innan, veta att min roll på byrån skulle komma att tas bort. En kollega skulle ersätta, fast med annan titulering. Jag var inte välkommen tillbaka. Nya chefen som just då tillträtt hävdade att sjukskrivningen berott på mitt privatliv, inte på grund av arbetssituationen. Facket kopplades in och jag kunde vara kvar.

När pandemin slog till såg de sitt gyllene tillfälle att göra sig av med mig, trots att jag inte var på turordning av sist anställda. Facket kopplades in på nytt och byrån fick betala dyrt för att köpa ut mig vid en förlikning.

Sjukskrivningen på grund av den tunga arbetsbelastningen erkändes aldrig. Inte heller att jag var en spelbricka som enkelt byttes ut, trots att jag betalat ett högt pris med min egen hälsa för byråns skull. Hör tyvärr många liknande berättelser från kolleger i branschen. Det mänskliga värdet räknas sällan. Är det så vi vill ha det?”

LÄS OCKSÅ: Kommunikation är Sveriges sjukaste yrke: ”Den värsta konsekvensen är dödsfall” 

Funderar på att lämna branschen

”Angående utbrändhet. Varit utbränd två gånger. En gång på byrå. En gång på kundsidan. Så mycket skuld och skam i mig för att jag inte har ”orkat”. Jobbar oerhört mycket med mig själv för att inte hamna där igen. Upplever inte att arbetsplatserna i något av fallen gör eller gjort något för att förhindra att fler drabbas. Man bara sätter in någon annan som får jobba och gå sönder. Funderar på att lämna branschen.”

Öppen mobbning och favoriserande

”Jag har arbetat i reklambranschen i 30 år, och haft totalt fem chefer under de år jag jobbat som anställd. Under den tiden har jag aldrig haft en bra chef. De bästa var mediokra, de sämsta direkt destruktiva. Ett axplock: En projektledare mobbas ut och begår sedan självmord. Byråchefen att byta ut en projektledare, eftersom kunden inte ville ha en tjej som projektledare. Där förekom även öppen mobbning och favoriserade, mellan anställda och mellan chefer och anställda. På ett ställe slutade jag efter ett år. Då var jag en av de fem (på en byrå med 18 anställda) som varit anställd längst.”

Trippar ständigt på kanten till utbrändhet

”För ett antal år sen jobbade jag på huvudkontoret för ett företag. De anställde mig några månader i taget, sammanlagt var jag där i två och ett halvt år och det var otroligt påfrestande att inte veta om jag skulle ha jobb om tre månader eller inte. När jag berättade att jag skulle sluta så erbjöd chefen mig heltidsanställning men sa att ”det känns inte som att det är det du vill va?”.

Nu är jag på mitt drömjobb sen några år tillbaka, men med det så kommer även att jag trippar på kanten till utbrändhet hela tiden för jag bryr mig så mycket, både om resultatet, kundnöjdheten och den konstanta rädslan av att nån ska se att jag gjort nåt som inte är perfekt och att jag ska få sparken. Vi har väldigt hög arbetsbelastning och jag måste konstant dra gränser för att inte ta på mig för många projekt samtidigt. Flera gånger har jag fått höra ”det ingår i jobbet” när jag sagt ifrån. 

Förståelsen för vad mitt yrke innebär och hur lång tid saker tar är väldigt dålig, även om jag förklarar. Får höra att det ska bli skitbra men att det inte får ta den tiden det tar att få det resultatet. Jag drömmer mardrömmar om att ha glömt projekt. Man får deadlines som är superviktiga men som nästan alltid kan skjutas på om kunden vill det, men sällan när man själv ber om det. Det finns aldrig tid med i någons planering att något kan gå åt helvete, och det är så klart när man är som mest stressad som allt strular. Jag jobbar gärna över för att hinna och för att få rätt resultat, men det finns inte med i budgeten.

Jag förstår inte hur andra får till det utan att stressa ihjäl sig, hur man kan vara i den här branschen en halv livstid och fortfarande fungera i privatlivet? Jag trivs ändå jättebra på mitt jobb, älskar mina kolleger och tycker jag har sån tur som har det roligaste jobbet i världen. Men det är stressigt. Jag gick nästan in i väggen för något år sen och sen dess är jag ännu känsligare för stress, även fast jag blivit bättre på att sätta gränser. Har i perioder pratat med psykolog men vet inte hur mycket det hjälper egentligen. Jag har höga krav på mig själv och just att jag tycker det är så kul och så viktigt att det blir bra hjälper inte heller.

I och med corona och att man nu fått jobba hemma mycket har hjälpt mycket för stressnivån, samtidigt som jag på nåt sätt har ännu mindre ork för privatlivet. Jag kan sova längre, jobba längre, äta lunch vid skrivbordet, kan svara alla på text och ha tid att formulera mig. Men efter jobbet vill jag bara stänga av min hjärna tills nästa dag. Obefintlig ork för socialisering. Hoppas det ska bli bättre men vet inte hur.”

Ingen tid för skapande

”Som kreatör och frilansare är stressen att kreera inte så stor som att ha koll på alla olika plattformar mm. Idag måste jag ha koll på 4 mailkonton, Dropbox, Canvas, Teams, Zoom, två serversystem hos kunder. Förväntas naturligtvis att svara snabbt på sms och mobilen och hålla koll på mina kunders och mitt eget Instagram-konto. Kommunikationen sker i större grad nu för tiden på engelska i dessa forum. Tidigare kanske man jobbade intensivt med idéer och skissande, det som skulle bli slutprodukten. Nu är det mer fokus på kommunikation kring uppdragen i stället.”

Fotnot: Vissa av berättelserna kan ha redigerats på grund av längd eller tydlighet.

Vill du bidra med dina erfarenheter?

Har du varit med om psykisk ohälsa kopplat till arbetslivet, och vill dela med dig av din berättelse? Skriv ihop din historia, omkring 500-1000 tecken, och skicka till alicia.price@resume.se. Det publiceras anonymt.

Du har möjlighet att vara anonym och kan också höra av dig här för att lämna anonyma tips, utan att behöva lämna ifrån dig några kontaktuppgifter. 

 

Alla som kontaktar Resumé har en grundlagsstadgad rätt till källskydd. Det innebär att journalister som har tagit emot ett tips eller en uppgift inte får röja identiteten för den som vill vara anonym. 

 

Redaktionen

Reporter

red@resume.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.