Dela sidan:

Sigge Eklund skriver i en lägenhet med snedtak och sluttande fönster. En lokal där himlen färgar stämningen. Möblemanget kräver disciplin, en stor soffa står mitt emot en tv och en schysst hylla dvd-filmer. Någon ringer och Sigge Eklund ber mig vänta med frågorna. Det blir ett kort samtal men jag hinner notera att han talar precis som i podcasten och att elementen porlar som i regnskogen.

Berätta om din nya bok.
– Den heter "In i labyrinten" och är den första av mina böcker som inte är självbiografisk. Boken är baserad på en historia inspirerad av Madeleine McCann-fallet med den lilla flickan som försvann. Det inspirerade mig att alla så gärna ville tro att föräldrarna var skyldiga till försvinnandet. Det finns en väldig rädsla för ovisshet i det här landet. Jag tror det kan bero på att vår historia bär på en del öppna sår. Palmemordet, Estonia och tsunamin är några av händelserna som aldrig blivit utredda. Det har säkert präglat det svenska folket till att vilja få svar och givit oss en skräck för det som inte går att besvara.

Sigge Eklund berättar att han ville skriva en spänningsroman men vägrade att falla in i mängden av sömnlösa kommissarier med alkoholproblem. Istället är boken uppbyggd på berättelser kring de personer som stod flickan nära. Läsaren får följa dessa personer och själv sköta utredningen efter den försvunna flickan.

Läser du någonsin dina egna böcker?

– Alla mina tidigare böcker har bottnat i kriser jag gått igenom. Jag vill inte nödvändigtvis återkomma till de perioderna i mitt liv, därför känner jag ingen lust till att läsa dem. Det händer att jag läser en sida här och där bara för att försäkra mig om att det inte är totalt värdelöst. Men det är svårt att bedöma om mina böcker är bra eller dåliga eftersom de är självbiografiska, det är nog lättare att avgöra med fiktiva historier.
När jag skrev boken om min barndom jobbade jag väldigt mycket med språket, jag kan se att det blev bra. Men det tog otroligt lång tid och är ingenting jag kommer göra igen. Nu har jag redan spänt de stilistiska musklerna en gång, jag behöver inte bevisa något efter det, kan jag känna.

Sigge Eklunds romanförfattande har varvats med många olika typer av uppdrag. Ständigt spånar han på nya projekt och idéer, vare sig han vill eller inte.

– Det finns något i mig som gör att jag aldrig nöjer mig. Det gör att jag aldrig slutar tänka på jobbet, men jag har heller aldrig har haft tråkigt, inte ens i fem minuter. I ett väntrum funderar jag över slutscener eller vad som kan bli material till podden till exempel. Jag har inte haft tråkigt en enda minut sedan 1982.

Varför har "Alex & Sigges podcast" blivit så framgångsrik?

– Jag och Alex är tillräckligt lika för att förstå varandra men tillräckligt olika för att bli förvånade av varandras ställningstaganden. Ibland blir vi lite irriterade också för att vi inte förstår varandras beteenden. Det är då det blir intressant. Om jag och Fredrik Wikingsson skulle ha en podd skulle det bli ointressant. Vi är för lika och skulle antagligen bara hålla med varandra.

– Det finns också en ömsesidig beundran i min och Alex relation. Jag beundrar hans sociala sida, han är en glad skit och ett socialt geni. Själv är jag mer isolerad och selektiv. Det är svårt att säga exakt vad han beundrar mig för. Kanske för att jag jobbar med långa riskabla projekt. Han arbetar själv mest med kortare grejer som ger snabba kickar. Det är delvis därför han är mer känd än mig, har jag tänkt ibland, eftersom han ständigt är närvarande i media, medan jag kan dra mig undan i ett år ibland och skriva.

Sigge Eklund söker sina snabba kickar genom att testa nya medier. Han var en av de första som började blogga och grundade även Bloggportalen.se och Vulkan.se med Linda Skugge och Michael Storåkers. Senare har han välkomnat Instagram, Twitter och podcasts med öppna armar.

– Jag gillar att testa nya medier och uttryckssätt. Jag är inte så uthållig, det viktigaste för mig är att dra användandet till sin maximala gräns. Men det tar mycket tid. Under min mest intensiva instagram-period jobbade jag i Photoshop en timme per bild. Det är som att det är fysiskt omöjligt för mig att lämna ifrån mig någonting som jag inte givit allt för, oavsett om det är en roman eller en tweet. Just nu drömmer jag om att ge podden mer tid. Det skulle vara kul att se var det kan leda någonstans, säger Sigge Eklund.

Du har bott i USA nyligen, vad saknar du mest därifrån?

– Ja, vi flyttade till LA sommaren 2010 och kom tillbaka vid årsskiftet 2012. Det var oerhört lärorikt. Jag saknar myllret och kaoset. Där finns det så många olika sorters människor till skillnad från i Sverige. Jag kan till och med sakna fattigdomen. Här är allt så rent och homogent, det finns bara ett visst antal åsikter.

Sigge Eklund förklarar att vistelsen i USA också fått honom uppskatta Sverige mycket mer. Rent yrkesmässigt så får varje enskild person mer kreativt utrymme i vårt land. I USA är produktionerna oftast väldigt stora, man blir ett mycket litet kugghjul i ett enormt maskineri.

Vilken är den värsta törn du gått på i karriären?

– De måste vara att jag skrivit fyra filmmanus som aldrig blivit producerade. Det är så mycket som ska stämma för att det ska bli av. Olyckligt nog har det alltid varit något som stått i vägen, allt från snarlika projekt som prioriterats före eller att det skett omorganiseringar på något vis. Sen har säker manusen varit svaga också, det är först nu, efter tio års misslyckade försök, som jag känner att jag börjar förstå hur man skriver filmmanus.

Sigge Eklund har provat att skriva både romaner, artiklar, pjäser och filmmanus och kommit fram till att manusförfattande är det svåraste av allt. Manusformen lämnar inte något utrymme att beskriva det som sker runt replikerna.

– Vi människor menar inte alltid det vi säger, vilket gör att det finns oändliga bottnar i ett samtal, av medvetna och omedvetna drifter, förklarar han.

– Rent strategiskt kan jag se att det kanske hade varit smartare att fokusera på en nisch. Att skriva bara romaner eller bara manus eller bara artiklar, så att man blir riktigt skicklig på något. Jag har skrivit så mycket olika saker, samtidigt som jag byggt alla dessa webbsajter och tyvärr kan jag inte se att projekten gynnar varandra direkt.

Hur tacklar du vintermörkret?

– Jag har inget emot mörkret. Däremot störs jag av försommarens ljus när barnen vaknar klockan fyra. Jag har ingen romantiserad bild av en uteservering där man kan sitta och dricka mellanöl i fyra timmar medan det skymmer. Min definition av lycka är att läsa i badet en mörk vinterkväll och därefter kolla på tv med min fru. Då blir man bara stressad om solen lyser in så det speglar sig i rutan.

Jag tackar för tiden med Sigge Eklund och avundas hans positiva inställning till vintern. Själv lever jag halva mitt liv på den där somriga uteserveringen. Det är kanske läge att ta notan och spola upp ett bad. Acceptera mörkret och bara hänga med, in i labyrinten.



Dela sidan: