Dela sidan:

Tro
ts att han verkar klippt och skuren för jobbet, var journalistiken ingen självklarhet för Samir Abu Eid. Men genom Strindberg och Hjalmar Söderberg hittade han dit.

– Jag läste litteraturhistoria och blev fascinerad av August Strindbergs och Hjalmar Bergmans beskrivningar av journalister. Det tändes något i mig då.

Från början läste jag ekonomi, men kände att det inte var något jag skulle vilja jobba med. I dag tycker jag det är spännande med nationalekonomi och de krafter som verkar, så det var inte bortkastat. Men jag ville något annat.

Du har varit SVTs mellanösternkorre sedan 2010 och det har ju hänt en hel del under dina år.

– Ja, yrkesmässigt har jag haft en fantastisk tur. I början var det ganska lugn, så jag och min fotograf åkte runt i regionen och vi jobbade mest för ”lagret”. Vi gjorde reportage som var relativt tidlösa och som redaktionen kan stoppa in lite när det finns utrymme.

Men sedan kom hela den arabiska våren och jobbet blev något helt annat. Plötsligt var vi mitt i en oerhört spännande utveckling.

Det blir många snabba utryckningar?

– Jag har alltid en packad väska och är beredd att resa med några timmars varsel. Ofta är det också så att vi befinner oss på ett ställe och får besked om att det händer något någon annan stans och så får vi dra dit i stället för hem till Istanbul.

Det måste slita på familjelivet?

– Mina barn vill ju helst att jag ska vara med dem och jag saknar familjen när jag är borta mycket. Men jobbet är viktigt. För ett tag sedan träffade vi flyktingar i Syrien. De bodde 18 personer i ett tält och det var kallt och dåligt med mat.

Medan vi var där så fick de hjälp av andra syrier som kom och hämtade dem med buss. När jag såg dem åka i väg, och såg barnen som satt i bussen, så tänkte jag på mina egna barn. Det är sådant som är viktigt att berätta om.

Hur är ditt kontaktnät i regionen?

– Vi är beroende av lokala fixare. Det är de som känner människor, har kontakter i de olika grupperna och vet var det är möjligt att röra sig. Många av dem har journalistisk bakgrund. Med bra sådana, så kommer man långt.

Men jag har en stor fördel av att kunna arabiska. Det går att tolka stämningar och lägen på ett helt annat sätt när man förstår vad människorna säger.

Hur farligt är det att jobba i de här områdena?

– Det försvinner journalister hela tiden. Att vara journalist med svenskt pass gör det lite säkrare. Sverige har inget förflutet som kolonialmakt och är känt för sin neutralitet. Det finns inga aggressioner mot Sverige som det kan finnas mot Frankrike, Storbritannien eller USA.

Men samtidigt är det många som hyser misstro mot journalister i allmänhet. De skyller oron på de som rapporterar om den. Och så finns det också en utbredd misstanke om att journalister i själva verket är spioner.

Din kollega Bert Sundström blev ju knivhuggen i Kairo. Hur reagerade du på det?

– Vi var ett gäng journalister som var där och jobbade tillsamman. Bert skulle sköta den löpande rapporteringen under dagen och jag var i väg på ett reportage.

När jag kom tillbaka till hotellet fick vi reda på att Bert var borta. Det var oerhört jobbigt. Vi hade dessutom fått utegångsförbud av SVT så vi kunde inte direkt gå ut och leta efter honom. Vi ringde alla kontakter vi hade men fick inte reda på någonting.

Sedan var det dags för mig att att vara med i direktsändning i Aktuellt på kvällen. Medan jag stod där och väntade på att komma in fick jag via min hörsnäcka veta att Bert var hittad, svårt skadad och fanns på ett sjukhus. Det var omtumlande.

Sen tog hela krishanteringen vid och vi skickades hem för att vila. Men några dagar senare åkte vi tillbaka och jobbade igen. Det är det vi gör.

Vad kom det sig att du blev just TV-journalist?

– Jag började skriva för en tidning som hette Sesam medan jag studerade och fick sedan jobba där som sommarvikarie. Sedan fick jag vikariat på Länstidningen i Södertälje och på DN.

Efter det ville jag prova radio, så jag sökte mig till Radio Sörmland och efter det var det bara TV kvar.

Och nu som korrespondent känns det som om allt fallit på plats. Eftersom jag delvis är uppvuxen i Jordanien och kan arabiska, så har jag en fördel.

Du har släkt i Jordanien?

– Ja, min pappa är flykting från 1948. Hans familj tvingades fly från Palestina och slog sig ner i Jordanien. 1967 flyttade han till Sverige och senare till Finspång och jobbade som svetsare, så där är jag född.

När jag var fem så ville pappa återvända tillbaka till sin släkt, så hela familjen flyttade Jordanien. Mitt första skolår var där. Jag kommer aldrig att glömma min första skoldag. Jag fick stryk av läraren för att jag inte hade några böcker.

Där kommer jag från ett svenskt dagis med allt vad det innebär, och fick stryk för första gången i mitt liv. Det var en chock.

Där kommer jag från ett svenskt dagis med allt vad det innebär, och fick stryk för första gången i mitt liv. Det var en chock.

Men sedan flyttade ni tillbaka till Sverige?

– Ja, det var mamma som ville det, så vi hamnade i Södertälje efter två år, så då började jag om i ettan som sjuåring. I Jordanien började man när man var sex.

Men vi åkte till Jordanien med jämna mellanrum. Vi hade inte så mycket pengar så oftast tog vi bilen. Vi tog lite olika vägar beroende på det politiska läget och det tog upp till en vecka. Pappa var den enda som körde och vi var fyra ungar i baksätet på en Passat.

Efter gymnasiet kände jag att jag ville behärska arabiskan bättre, så jag gick ett år på universitetet i Amman.

Sedan 2010 bor du med fru och barn i Istanbul. Hur trivs du där?

– Istanbul är en fantastisk stad och vi älskar den. Det är en världsstad och där bor människor från hela världen. Maten, historien, människorna, stämningen — allt bidrar. Sedan är läget helt otroligt bra om man har mitt bevakningsområde. Från Istanbul går flyglinjer inte bara till huvudstäder i regionen utan även till andra- och tredje-städer.

Samtidigt är Turkiet ingen riktig demokrati med stora brister när det gäller press- och yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Kristna och kurder diskrimineras.

Hur länge tänker du vara utrikeskorre?

– Jag har just fått förlängt kontrakt till sommaren 2014, men jag hoppas kunna hålla mig kvar längre.

Det händer så oerhört mycket i Mellanöstern och Nordafrika och jag brinner för att berätta om det. Det är en sån mångfacetterad verklighet med ideologier, religiösa inriktningar, klaner, etniska grupper och maktstrukturer som stöts mot varandra. Jag vill fortsätta att beskriva vad som händer där.


Dela sidan: