Dela sidan:

Hur började din väg på den samhällsjournalistiska-banan?
– Jag fick erbjudandet att projektleda det tunga samhällsprogrammet "20.00" men jag tackade nej för att jag ville snarare skapa ett nytt program. Då tog jag steget från vad som då var samhällsjournalistik för tv och radio under 80- talet, en så kallad konfliktdramaturgi. Det vill säga att man visar en person som tycker si och en person som tycker så och om vi har gjort ett bra program så är de väldigt osams. Det var i stort sätt vad samhällsjournalistk gick ut på under 80-talet. Mycket åsiktsredovisande journalistik. Det som jag tyckte var viktigt var att försöka återvända till journalistikens egentliga syfte, alltså faktafinnande och ta reda på hur saker egentligen är. Så kom "Striptesase" till som var ett undersökande reprotageprogram och blev föregångaren till "Uppdrag granskning". Sen var jag projektledare och chefredaktör för samhällsredaktionen för tv i Stockholm som skapade alla tv-dokumentärer och serier, bland annat "Dokument inifrån", vars egentliga tanke var egetligen att vara mer sambansdsjournalistik-inriktad än det blev. Alltså det stora greppet om en viktig fråga.

Varför blev du erbjuden positionen som chef på SVT?
– Det blev mycket löpande strid om volymer under min tid som chefredaktör på samhällsredaktionen med bemanning och teknikvara. Vi på samhällsredaktionen slogs internt om budgetmedel och det blev även så att jag var väldigt aktiv i att formulera vad som faktiskt är public service-sektorns huvuduppgifter. När Lars Weiss till slut tackade nej till uppdraget som vd på SVT, på grund av en oening styrelse efter sin skatteplaneringsaffär, blev jag och Maria Curman erbjudna en delad ledning. Vi skulle bli två chefer istället för en. Hon skulle vara ansvarig för ekonomi och organisation och jag för programutbud och programstrategi.

Hur såg du på din roll som programdirektör för en public service kanal?

– Min uppgift var att på ett väldigt tydligt sätt diskutera hur idéerna om kulturansvar, demokratiansvar, samhällsansvar, bildningsansvar och jämställdighetsansvar skulle prägla hela utbudet på ett mycket tydligare och kraftfullare sätt. Det var min plan. Problemen började i att jag var för oerfaren för att inse att jag inte kunde operera med bara stöd från människor "på golvet". Enskilda producenter i Stockholm och runtom i landet tyckte det var jättebra och de var sugna på en sån diskussion om meningen med deras arbete. Men ledande skiktet i företaget inklusive min parhäst Maria Curman och planeringsdirektören Tomas Nilsson hade en helt annan värdegrund. De tyckte inte vi behövde krångla till det för mycket utan ville göra så kallad "bra tv". Har man den tyvärr mycket primitiva uppfattningen om vad public serivice är och bör vara i en omgivning som är genomkommersialiserad så går det åt helvete med public service. Den ruttnar inifrån och de egna idéerna håller inte. Man lutar sig ofta mot exempelvis marknadsudnersökningar som frågar "Vad vill folk ha?". Den typen av undersökningar har inget med ett uppdrag som att bygga en offentlighet som bidrar till demokrati och kunskapsutveckling at göra. Den kan man inte marknadsundersöka fram.

Hur mottogs dina insatser?

– Tragiken i det är att jag inte insåg att jag blev en opposition till den egna ledningen. Under det året tilltog ett modernt inbördeskrig, där också enskilda chefer för olika avdelningar och regioner såg att det inte funkar. Vi undersökte till exempel hur dramaproduktionen bidrar till jämställdhetsmålen och märkte snabbt att två tredjedelar av dramabudgeten under ett par år gick till tre polisserier, "Van Veeteren", "Winter" och "Wallander". Serier där till exempel kvinnornas roll är reducerad och framför allt filmer där deras roll som karaktärer begränsas till tre känslor medan män har ett väldigt stort register av dem. Det är oerhört viktiga saker. Där ska public service att gå i täten och inte halta efter den kommersiella filmkulturen. Där någonstans började ett krig för det var många på drama-sidan som tyckte att det var en pseudo-undersökning. Då krävs det att man i är rätt överens i ett ledande skikt och att man är bestämt äver var man ska gå.

Kände du dig motarbetad?

– Ja. En styrelse ska visa att den är enig. Men många valde att istället skydda sitt eget inflytade. Det fanns ett viktigt fostransarbete där i att ställa om företaget och dess ledning i sändningstillsåndets tjänst igen. Men tragiken var att medan jag hävdade det med en dåres hänvishet, kan man säga att till och med uppdragsgivarna, alltså regeringen och riksdagen, verkar själva inte förstå problematiken. Alltså att utbredd kommersialisering av mediasektorn skulle bli ett demokratiskt problem.  Under sittningar för kulturutskottet försökte jag få ett slags gehör och då under frågestunden fick jag frågan "Jag undrar om det finns utrymme för klassisk rock?" från en socialdemokratisk riksdagsledamot. Jag erkänner att jag blev lite mörkrädd då och gick in en väldigt dystopisk period där det var konflikt på alla fronter. Den hösten jobbade jag 90 timmars veckor för att försöka få en ordning på allt. Tyvärr så struntade jag i allt privat, bland annat att deklarera. Det var min klumpighet. Allan Larsson som var då styrelseordförande på SVT, tyckte att det hade gått för långt. Han tyckte att jag hade slarvat ekonomiskt till det tillkom att jag någon enstaka gång blandade ihop företagskortet med mitt privata, som jag har återbetalat, men det handlade främst om att jag inte hade deklarerat. Sen blev det en affär.

Varför blev din privatekonomi synad?

– Så här tror jag är den verkliga storyn. Delar utav den ledning som var chefslagret närmast under mig, alltså nyhetsdivisionschef, dramadivisionschef, den enskilde divisionschefen och fler. Många tyckte att det reformarbete jag försökte införa skulle bli för radikalt och hade goda relationer med Allan Larsson. När Aftonbladet skrev om att jag missat att deklarera, som förresten var ett tips inifrån företaget, tog man det som förevändning för att plocka bort mig och lösa konflikten. Allan Larsson hade inget att säga om mitt arbete men det var trovärdighetsfrågan som berördes. Vi förhandlade under en period om jag skulle stanna under en ny ledning och få en mer skräddarsydd roll. Jag hade då som krav att behålla halva avgångsvederlaget för att under ett år se om min nya roll fungerar. Jag har sett för många fall där människor går till andra avdelningar och gör uppgifter utan mening och det ville jag inte göra. Då blev det kortslutning i allas huvuden och på nyårsdagen fick jag ett samtal som bekräftade att min tjänst på SVT var slut. Det var uppsägning med omedelbar verkan. Där satt jag på nyårsdagen och undrade hur jag skulle betala för hyran. Då stämde jag företaget och vann. Den processen kostade företaget två miljoner extra på grund av advokatkostnader. Det må låta kaxigt, men jag är helt övertygad om att företaget hade mått bättre om det hade behållt mig för de behöver någon som driver public service-frågan. Det finns inte många där som gör det. Nu rekryterar man istället så kalalde branschproffs som har erfarenhet av en helt annan medieverksamhet som annonsförsäljning. Där all programverksamhet handlar om hur man ska tjäna pengar på programmet från början till slut. Det är helt annan typ av mediekompetens.

Fick du då avgångsvederlaget på 3,1 miljoner kronor?

– Det fick jag aldrig. Eftersom jag stämde företaget blev avgångsvederlaget inställt och fördröjt med ett halvår och blev i stället skadestånd. Efter skatt blev det kanske 1,3 miljoner kronor. Jag satsade pengarna på ett filmproduktionsbolag som jag höll på med i kanske 4 år.

Vad hände med produktionsbolaget?

– Jag gjorde ett spelfilmsmanus och två dokumentärer. En av de filmerna jag skulle göra, handlade om den fackliga rörelsen i Sverige som då var i princip utraderad. När jag skulle sälja in idéen till SVT fick jag som svar att iden inte var särskilt sexig. Då undrade jag om det är public service dokumentärens uppfit att erbjuda sexighet men jag fick igenom idén till slut. Smällen kom från Filminstitutet som från början enligt avtal skulle bestå filmen med 900 000 kronor. Det var så många kommersiella filmer som gick under det året så hela kassan åts upp av efterhandsstöd som svenskproducerade filmer har rätt till. FI kunde därför endast erbjuda hälften av utlovade summan på grund av sinad kassa. Jag hade alltså en privatskuld på 450 000 kronor. Alla räkningar till Nordisk Film och EU-regi film låg och tickade och firman gick omkull. För att betala av revisorer byggde jag dubbla garage i Saltsjöbo. Då fick jag förfrågan om jag kunde komma tillbaka som radioproducent för "Godmorgon Världen" igen. Ganska snabbt fick jag erbjudande om att vara producent och programledare i "Konflikt" som jag höll på med i 6 år. Det var bland det roligaste jag gjort.

Berätta om din resa till Irak..

– Ett halvår in på mitt jobb som programchef på Sveriges Radio i Malmö fick jag ett samtal från en av mina kusiner som bor i Frankrike att min far håller på att dö. Man ska då veta att jag kom till under en klassresa som mina föräldrar var på. Mamma blev gravid och fick hoppa av gymnasiet för hon fick inte göra abort på den tiden och pappa gick under jorden. Han var från Irak och vi hade ingen kontakt tills jag var 28 år. Han hade då flyttat till Tyskland, jobbade som psykiater och levde ett helt annat liv än vad jag levde. Jag kom från enkla förhållanden medan han bodde i en lyxvåning med yachklubb och allt som tillhör så det var intressant när jag besökte honom första gången. När han blev äldre flyttade han till Frankrike. Jag var då hans enda barn som antagligen berodde på hans egna uppväxt. Pappa sjäv hade distansierat sig från allt som kunde uppfattas som primitivt i den västerländska kulturen, så han hade ingen  kontakt med sin familj i Irak. När han dog hörde hans släktingar av sig och tyckte att jag borde begrava honom i Irak. Jag tänkte att många fler kommer att vårda hans minne där än här och därför åkte jag ner med mina kusiner som bor i Frankrike. Det var en chock. Jag mottogs av en helt enorm släkt. Bara på flygplatsen väntade kanske 16 bilar och alla tillhörde mina kusiner. Min farfar hade tydligen omrking 12 fruar och min pappa hade därför kanske 40 syskon, varav 6 var helsyskon. Det är dessutom så att min farfar var någon slags despatisk landägare, något av en hövding. Jag spenderade två månader där och fick hälsa på säkert 300 människor som påstod sig vara nära släktingar. Det var helt absurt. Och nu för att göra pappersarbetet enklare i Irak och för att ta hand om lägenheten som är kvar i Tyskland och Frankrike beslöt jag mig för att byta efternanmn till min fars och blir nu alltså Mikael Olsson - Al Safandi. Lite ironiskt då jag faktiskt alltid tyckte att Olsson lät bra.



Dela sidan: