Dela sidan:

Vi skriver september 2013. Världen brinner. Som vanligt.
Medieimperiet Bonnier rapporterar. Som vanligt, kan tyckas. Men allt är inte som det ska på Nordens största mediekoncern. Den lever i ett maktvakuum efter att koncernchefen Jonas Bonnier den 29 maj berättade att han ska sluta och någon rök som signalerar en ersättare har inte siktats från styrelserumment på Torsgatan i Stockholm. Mediekoncernen står inför sina största utmaningar någonsin med digitaliseringen, som kan vara det största teknikskiftet sedan Gutenberg, och med globalisieringen som får amerikanska jättar som Google med en omsättning på 340 miljarder att framstå som Coca-Cola i jämförelse med det lokala och familjeägda bryggeriet Bonnier med en försäljning på 29 miljarder kronor år 2012.

Påpassligt kommer i september två böcker om Bonnier, Bernt Hermeles, ”Firman – Sveriges mäktigaste mediesläkt” (Leopard förlag) och Björn af Kleens dito ”Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier” (Weyler förlag).

En bit in på nyåret 1997. Jag har fått jobb som reporter med ansvar att bevaka etermedier på Bonniertidningen Resumé. Någon Bernt Hermele har haft tjänsten tidigare. Nu ska jag göra hans jobb. Om honom vet jag intet, men jag går i hans spår. Det är som besöka Kuwait efter att den Irakiska invasionen motats bort av den amerikanska armén. Landet är förött. Källorna uppeldade. När jag ringer och presenterar mitt ärende som journalist blir det tvärstopp. Ingen berättar just något.

Redan 1974, för 39 år sedan, kom Bernt Hermele i kontakt med Bonnier då hans far sålde sin grossistfirma till Bonnierföretaget Alga, som ville bli av med en konkurrent. Bernt Hermele började själv jobba på Bonnier 1990 på Privata Affärer, där han stannade ett halvår för att så småningom gå till Resumé i fyra år, vidare till Dagens Industri och sedan Veckans Affärer där han var chefredaktör en kort tid, vikariat på Dagens Nyheter, tv-jobb på TV4, tillbaka till Resumé för att 2008 lämna Bonniersfären för gott.

Bonnier gjorde affärer med hans far, själv fick han åtskilliga chanser under sina närmare 15-20 år som journalist i koncernen, ändå har Bernt Hermele drivkraft nog att på 290 sidor gnaga på Bonnier-handen som födde honom under den största delen av hans liv. För det är ingen vacker bild av Bonnier som Bernt Hermele sprayar upp. Ägarna i familjen ligger runt. Oäktingarna får inte sina rättmätiga ägarandelar. Familjemedlemmar försöker sko sig utanför skattesystemet. Koncernen klarar inte digitaliseringen, stora utvecklingsprojekt som Bink kör i diket, och konkurrenterna håller på att köra i fatt och ändå ökar de årliga utdelningarna till de betrodda medlemmarna i Bonnierfamiljen som äger bolaget.

Bokens tolv kapitel tycks vara fristående essäer som inte binds samman till ett förlopp. Det innebär att information tjatas om på ett för sträckläsaren irriterande sätt. Kasten är tvära. Det är detaljerade beskrivningar av koncernens alla bolag, Bonnierfamiljens äktenskapliga och utomäktenskapliga relationer, det politiska spelet om mediekoncentration, affärsmannaskapet i koncernen, arvsföljden, arvsordningen och skatteaffärer. Genomgående är Bernt Hermele en anekdoternas mästare. De många småhistorierna och detaljerna är Firmans behållning.

Bernt Hermele anlägger ett snävt journalistiskt perspektiv i granskandet och väljer ofta att lämna ute sidor som skulle förstöra storyn. Om det är avsiktligt eller på grund av okunskap låter jag vara osagt.

Den årliga utdelningen till Bonniers aktieägare, eller apanaget", som Bernt Hermele kallar det, är ett exempel. Den enkla poängen att göra är förstås att trots att det går knackigt för Bonnier 2012 ändå ligger på 144 miljoner kronor. Det han inte tar upp är betydelsen av utdelningen som styrmedel över hur delägarna ska agera när det gäller fördelning av aktierna till nästa generation.

Han berättar om hur Bonnier missade att köpa Blocket som år 2012 drog in 670 miljoner kronor till Schibsted men glömmer samtidigt att Adlibris som Bonnier köpte, omsätter 1,2 miljarder kronor, även om vinsterna i Blocket är avsevärt högre.

På ett uppenbart omedvetet sätt svarar Bernt Hermele på de frågor han försöker ställa. Varför får redaktörer som Resumés Viggo Cavling och för all del även Bernt Hermele själv sluta på Bonnier? Sannolikt för att de inte levererar vinsterna de ska leverera. Som Bernt Hermele nyktert själv konstaterar några kapitel bort är Bonnier i första hand affärsmän.

I bland drar han löjligt långtgående slutsatser. Som att statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att gå ut med sitt utspel att pensionsåldern om "höjd pensionsålder till 75 år" i DN skulle vara ett tecken på harmonin mellan Bonnier och regeringen som uppstått efter att TV4 fått tillstånd att sända mer reklam. Då borde han väl ha gjort utspelet i TV4 och inte i Dagens Nyheter där det säkert suras åtskilligt över att Anders Borg inte slopar reklamskatten som det sedan länge är beslutat om.

I förordet lämnar Bernt Hermele en nyckel till hur han ser på jobbet att vara journalist genom ett citat valt av Truman S Capote: "Att svika förtroenden och trycka örat mot bordellväggen är varje riktigt journalists osmakliga plikt."

Något i den stilen bjuds inte läsaren på, däremot en del tjuvnyp och personliga vendettor som kan vara roande men lämnar eftersmak. Varför efter mer än tio år ägna en sida åt att hacka på Dagens Industris okände reporter Jonas Florén?

Boken inleds och avslutas av berättelser av utomäktenskapliga barn som inte har fått den del av ägandet i koncernen de anser sig ha rätt till. En lämplig ram för bilden Bernt Hermele indirekt målar upp av sig själv som det missförstådda underbarnet som aldrig gjorde upp med föräldrahemmet Bonnier som han hört till så länge.

Björn af Kleen då. Honom vet jag lite om. Top of mind dyker upp en hyllad journalist med ovanligt stort intresse för adelskalendrar. En journalist som ständigt måste berätta storyn om sitt namn, om att han egentligen inte använda sig av sitt adliga "af" då han ej är infödd adel utan blott tagit sin mors efternamn. De två bokstäverna tycks vara hela drivkraften bakom boken Bonnier.

Om Bernt är barnet som gör upp med föräldrahemmet Bonnier tycks Björn af Kleen vara barnet som inte fick tillhöra den fina adelsfamiljen. Då blir det naturligt att berätta historien om Jonas Bonniers halvsyster Anna Toss kamp att som född utanför äktenskapet få en plats som fullvärdig familjemedlem.

En bit in i boken undrar den moderna läsaren varför tid ska ägnas åt ett 239 sidor långt epos om Lucke (Lukas Bonnier) och Lull (Margareta Toss). Berättelsen om Lukas Bonnier utomäktenskapliga relation med den färgstarka redaktören Margareta Toss är visserligen som gjord för en långfilm, men efter kapitel upp och kapitel ner direktörernas sommarnöjen, Vietnamnfalangen på Kamratposten och stycken som detta:

"I en av sina tidiga texter gör Strömstedt upp med den dåvarande DN-auktoriteten Eva von Zweigbergk. Det sker genom en positiv recension av Lennart Hellsings klippbok Tankar om barnlitteraturen från 1963. Hellsing gör i boken ett kraftfullt utfall mot von Zweigbergk och parhästen Greta Bolin. I duons klassikerfixerade litteratursyn, de står bakom standardverket Barn och böcker från 1945, ser Lennart Hellsing överspänd viktoriansk klassträvan."

Och titeln Lucke & Lull? Kan någon annan än Kristoffer Lind gå i gång på den?

Efter några timmar kryper det myror från skallen utöver hela huden. Just då. Exploderar boken. Hästkärran till berättelse har skramlat fram till nutiden. De historiska trådarna knyts samman i en fokalpunkt, den isiga rättegången då Anna Toss och Jonas Bonniers, som genom åren blivit vänner, möts i rätten om arvslotten. Som av ett sammanträffande är det just här i rättsalen som Bernt Hermele inleder sin bok som kan ses som ett brett, underhållande, grunt och opålitligt referensverk. Björn af Kleens bok är något av motsatsen.

Sexton år efter att jag äntrade Bernt Hermeles jobb har jag insett hur det fungerar och vad som kan leda fram. Det blir tydligt nu. Björn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet.

Bernt Hermele om sin tid på Dagens Industri:

"Jag levde i den bästa av världar. Var hyfsat framgångsrik som reporter, hade gott om vänner som ville tipsa mig om än det ena och andra och - bäst av allt - jag hade hamnat på Bindefelds lista och blev regelbundet inbjuden till diverse kändisevenemang".

Bernt Hermele gör en poäng av att han inte får prata med någon på Bonnier underförstått att han är en fruktad journalist. Men det kanske handlar om att Bernt Hermele bryter förtroenden för skitsaker som att berätta om kompisens skilsmässa på Realtid. Det kanske handlar om en slarvig och skarvad story för mycket. Den gamla vapendragaren från Resumé, Peppe Engberg, har på Dagensmedia.se berättat hur han trots påpekanden om felaktigheter blev överkörd av Bernt Hermele i boken.

Hos Björn af Kleen skymmer inte hantverket sikten. Genom att på molekylnivå analysera arvsföljden på Bonnier, kan Björn af Kleen, berätta en mycket större story om Bonnier än vad Bernt Hermele förmår. Det blir uppenbart hur viktigt bygget av den inre kulturen och reglerna kring arvsföljden är för att hålla ihop det 200-åriga familjeföretaget. Vi får veta hur viktiga den interna berättelsen om familjen förflutna för nutida affärsbeslut som att de kritiserade köpen av amerikanska tidningar egentligen var att skapa en amerikansk variant av det Åhlén & Åkerlund som hans pappa Lukas var VD för på 70-talet.

Boken visar också förklaringen till Jonas Bonniers tuffa ledarstil. Det är inte Jan Stenbeck som har varit förebilden utan den hårdföre danska direktören Erik Skipper Larsen på Åhlén & Åkerlund.

Björn af Kleen, släpper bara det hårda greppet om hantverket en enda gång. Det är när han på vad som verkar vara lös grund presenterar tesen att Jonas Bonnier genom att berätta om sin avgång i maj i stället för vid årsskiftet, kuppade sin egen styrelse, som alltså leds av hans kusin Carl-Johan.

Hotbilden mot Bonnier som Björn af Kleen mejslar fram är i första hand intern, generationen som tar över ägandet är inte intresserad av utgivarskap. Koncernen kan bestå i 200 år till berättar den förra koncernchefen Bengt Braun om man inte "hamnar i finansiellt moras".

Bernt Hermele driver tesen att Bonnier blivit mer kortsiktigt, vinster prioriteras framför det långsiktiga utgivarskapet och det goda hantverket. Det är en bild som den tidigare TV4-chefen Jan Scherman stämmer in i när han beskyller koncernen för kortsiktig vinstmaximering när TV4 lägger ner sin dagliga nyhetskanal. De båda ser det som tecken på en toppstyrd koncern. Men stämmer analysen? Ingen annan än den toppstyrande Jan Stenbeck kunde hålla förlustprojekt som Moderna Tider eller Finanstidningen i gång år efter år medan hela Bonniers väsen bygger på rivaliserande påvar som fattar beslut efter eget huvud och skjuter varandra i sank. Eller analysen kanske är enklare än så, finns det pengar så kan alla som äger sitt företag gör lite vad de vill med dem.

Båda böckerna är symptomatiska på så vis att de ägnar sig mer åt tillbakariktade analyser av släktträdets rötter. Som om de två författarna ser mer dåtid än framtid, som om de oroligt ser giganten trilla över kanten till det svarta hålet. Kanske säger det mer om de två författarnas inre längtan efter att bli omslutna av en familjs stora famn, här exponerad på Bonnier.

För en koncern som har överlevt flera världskrig, ett otal teknikskiften, som datoriseringen, utvecklingen mot rörlig bild samt ett flertal havererade affärer och utvecklingsprojekt, är det kanske trots allt som vanligt. Och behöver de en häftig story att göra böcker, film, tv, Youtubeklipp av kan de alltid berätta sin egen historia.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare Dagens Opinion.

(Med anledning av att Resumé figurerar i böckerna bad vi konkurrenten Rolf van den Brink skriva denna betraktelse)



Dela sidan: