Dela sidan:

Lyssnar på P1 Nya Vågen, där Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försöker runka upp Bonniers till jätten Gluff Gluff i medievärlden.

 
Det är att inte se skogen för alla träd.

IRL har Google/Facebook/Amazon/You Tube reducerat Bonniers till ett farmarlag. Dagens motsvarighet till Bonniers tryckerier är det monopol EQT/Telia bygger på fiberkabelmarknaden och ComHems dito försök att lägga rabarber på de fria stadsnäten.

Som PM Nilsson påpekade i radiodebatten är till och med Linderborgs eget hemmalag en potentare mediemakt än Bonniers. Det räcker att konstatera att Aftonbladet TV redan når fler än public service på nätet.


PS. Ätandet är puddingens bevis, brukade Jan Myrdal säga. Och en annan Jan har förstått det Åsa Linderborg blundar för. "They never come back", sa man en gång tiden om tungviktsboxare och när Jan Scherman på försommaren sjönk ner i i min ateljésoffa, trodde jag att även han var "over the hill".

Den Slas-inspirerade kepsen till trots, jag hade förstås fel.



"Det känns fantastiskt kul", strålar Scherman när det står klart att han lämnar Bonniers för Schibsted.  "Det är en ynnest att få hoppa på ett expresståg som hela tiden vill ligga i framkant".
Det är kanske är lite si och så metaforerna, men den pojken har känsla för feeling. 
Han vet var mediefesten bara har börjat.

***
Den lilla debatten skymmer den stora även på en annan nivå. Bernt Hermele försöker i "Firman" göra troligt att familjen Bonnier brukar sätta P för misshagliga redaktörer. Han använder mig som ett exempel. Om detta har jag skrivit. 
Familjen maktutövning funkar inte så. Jag stärks i min uppfattning när jag stöter ihop med Henrik Frenckel på Hornsgatspuckeln, där jag har min ateljé.

Liksom Hermele var Henrik Frenkel chefredaktör på Veckans Affärer – om än mer framgångsrik. Han påminner mig om en historia, som Bernt kunde ha plockat upp för att visa hur Bonniers missbrukar sin makt.

"Vi hade gjort en stor genomgång av Bonniers imperium", berättar Henrik. "Kvällen när tidningen ska tryckas blir jag uppringd och tryckarn säger att Joja Bonnier står i sätteriet och vill göra ändringar i en text om familjen som han är missnöjd med."
Maktens arrogans!

Absolut – om man ägnar sig enögd ideologiproduktion och inte undersökande journalistik.

Fortsättningen på Henrik Frenkels historia från verkligheten:
"Jag tänker: Vad gör jag nu? Det var sent på kvällen, men jag ringer Abbe Bonnier (som var styrelseordförande, den roll Calle Bonnier har idag/PE) och berättade vad som hänt".

Hur det slutar?
Vad tror du – redaktören bockar och bugar och lystrar naturligtvis till husbondens röst? Knappast: Abbe lyssnar på Frenkel, hummar och tar honom sedan i örat.
Sin bror Joja, alltså.

Abbe förklarar att så här gör man inte om man heter Bonnier. Och Joja, som redan då var Joja, lommar ut ur sätteriet och nästa dag publicerar VA en i raden av Bonniertidningarnas många kritiska granskningar av ägarfamiljen.

Det här hände i mitten av 80-talet, när Veckans Affärer var Den Stora Affärstidningen och Bonniermakten på topp. Sedan dess har som bekant inte bara tidningens kostym krympt väsentligt. 


Apropå stora och små perspektiv: Sorry Mamma, jag har hittat en annan. En som är bättre än du och dessutom amatör!

Det har varit vernissage på Sturehofs Höstsalong. Det brukar vara lite si och så med kvaliteten (förra året var jag själv med), men i år chockar kuratorerna gästerna med crème a la crème. Jag har lovat att inte avslöja försäkringsbeloppet, det räcker att att säga att Karin Mamma Andersson ställer ut tre verk.

Peter Kihlgård har hängt utställningen tillsammans med Johan Petersson och han frågar med ett glas i handen vad jag tycker.
Jag ser mig omkring och säger vad jag tycker, särskilt om tre tavlor som verkligen fångat mitt intresse.

Peter suckar:
"Kul, just de där tre har målats av den enda amatören vi tog med. Du känner henne. Hon heter Sara och jobbar här på krogen".
"Sara Meyer….?"

Eld och lågor och det är klart jag vet vem Sara är. 
"Men jag visste inte att du målar också!"
"Vad glad jag blir att du tycker om dem", svarar Sara som alltså inte bara är hovmästare och en duktig målare.
Hon är snäll också:
"Men Peppe", säger hon och hela hon utstrålar lycka över att hennes tavlor blir sedda. "Vi har ju pratat om att jag också målar. Kanske serverade jag för mycket vin den kvällen…?"
Jag finner mig, det är en yrkessjukdom:
"Jo, men jag visste inte att du var såååå duktig."
Skratt.

Sensmoral: Beställ inte mer än du tål på krogen. Hovmästaren kan vara den mest begåvade konstnär du träffat på länge. Och du, missa inte Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Håkan Elofsson och de andra proffsen som även de ger hösten färg och form.

***
Apropå gammalt vin i nya läglar och glöm inte var du läste det först: Konjaken är tillbaka – men det är inte grosshandlarkupan som gäller.
Bevis: Sista kvällen i Bromma serveras vi en combodesert på Kalaset – en etta espresso, 2 små chokladtryfflar och 2 cl (!) konjak.



120 flyttkartonger senare (jo men visst, även jag har flyttat till Söder!) välkomnar oss nya kvarterskrogen Östgötakällaren med samma kombination.
Liten med naggande god.
Mycket gott. Nästan i nivå med Margaretas ljummet hemskakade draja vid sjön, som havet kallas i vår del av Kalmar sund.
Margareta, 89+, är trendkänslig. Ingen jag känner lusläser tidningar som hon gör. Rosa morgontidningar, såväl som glättiga magasin.
Och hon är entusiastisk som en guldfisk. Margareta tycker allt hon läser är intressant.
När du ögnar igenom det här sitter vi på verandan och diskuterar Borgs onådiga lunta, 5:2 som på några veckor fått LHCF och andra förkrympningsdieter att framstå som halvfabrikat och Feds inverkan på veckans börskurser.
Dessutom vill hon veta om jag tror att Lotta-Potta Lundgren verkligen är den felande länken mellan Erik och Martina Haag och om jag noterat att MTG:s aktie faktisk går bättre än vi trodde i höstas, när vår satsade våra sista slantar på Madsen Lindemanns.

Frågorna är intressantare än svaren. Jag gillar människor som vägrar inse att de passerat bäst före datum.
Förmodligen är det ren självbevarelsedrift.
"Jo, du kan få drömkroppen (nåja), mer kärlek, mindre stress, ett bättre jobb", lovar vårt eget mappieorgan "M" på ettan.
Låter hoppfullt.
Därför blir jag orolig när jag redan på sidan 2, läser rubriken på veckans ledare: "Det räcker att leva livet halvfullt".
Tänker på det en stund, utan att höra några ovationer från hjärttrakten. Rotar istället i den stora blå Ikeakassen med cd-skivor, som jag trots allt räddade från soptippens allätande ugnar i samband med flytten.
Hittar Dylanlåten och återvänder till den halvfärdiga målningen på väggen: “You think I'm over the hill, you think I’m past my prime…Let me see what you got, we can have a real good time….".

Någon slags sensmoral: Den unge redaktören vill att jag skriver krönikor här i hörnet. Känns som att återvända till en lägereld som aldrig slocknat. Vi ses nästa fredag när alla andra checkat ut!



Dela sidan: