Dela sidan:

Olof Lundh är en av landets ledande fotbollsjournalister. Hans syns flitigt i rutan under TV4:s fotbollssändningar och har sett till att Fotbollskanalen.se står sig stark i den närmast mördande konkurrensen. 

Han är också en av de akademiskt mest välmeriterade fotbollsreportrarna i landet. Olof Lundh växte upp i Lund och universitetsstudier låg nära till hands.

– Jag läste en himla massa. I Lund blir universitetet bara en förlängning av gymnasiet och ett sätt att försörja sig även om det är studielån. Efter lumpen klev jag bara upp på institutionen för Ekonomisk Historia och skrev in mig. Läste 20 poäng och sedan blev det statskunskap, nationalekonomi, historia och engelska innan jag fattade att jag inte hade en aning om vad jag läste till.

Som något av en motvikt jobbade han under fyra år med rock- och svartklubbar innan han startade en egen krog.

– Men jag tröttnade och hade kommit in på Handels och Journalisthögskolan, och efter att ha sett VM 1994 i USA så började jag läsa journalistik som 28-åring.

Vilka är dina främsta minne från tiden i krogsvängen?
– En helvetes massa arbete på obekväm arbetstid, men det är klart att det var skönt när man tågade hem i gryningen med en bra kassa efter att ha kört en svartklubb och undvikit att polisen hade kommit och det var kul att ordna allt från Stonefunkers, Martin Ljung, Sven-Ingvars, Peter Wahlbeck och Thomas Di Leva. Bäst var Ernst-Hugo Järegård som ändå skulle ner och dammsuga sommarstugan i Falsterbo så han kunde stanna på vägen för 12 000 i fickan.

Varför blev det journalistiken och sport för din del?
– Ända sedan jag var liten har jag varit kroniskt intresserad av sport och framför allt fotboll och även tidningar och då främst kvällstidningar. Konstigt sett till att min familj var kroniskt ointresserad av sport, och kvällstidningar läste man inte. Dock ska sägas att min pappa läste oerhört mycket och ändå stimulerade mig att läsa tidningar, magasin och annat. Däremot trodde jag aldrig att jag skulle kunna jobba med varken fotboll och journalistik.

Ett mörkt kapitel i Olof Lundhs yrkesliv skrevs i mitten av 00-talet då han fick sparken som fotbollsreporter på Expressen. Han hade tagit ett extraknäck som översättare till spelaragenten Kent Carlzon.  Han gick själv upp till redaktionsledningen och berättade om sitt uppdrag, och fick kicken eftersom han mot betalning jobbat åt en person han var satt att bevaka. 

Hur kände du när du fick sparken från Expressen?
– Ångest. Ångest över att ha gjort fel. Jag gjorde fel och efter det har jag gjort allt för att rätta till det och göra så rätt jag bara kan göra. Men det är ett fel som jag får leva med och jag bär det med mig.

Hur är din relation till Expressen i dag?
– God. Jag känner fortfarande många på tidningen i både ledning och på olika redaktioner. Jag har aldrig känt någon ilska mot tidningen. Jag gjorde fel, då kan jag inte klandra Expressen.

Har du drivits av revanschlusta efter det?
– Vet inte om revansch är rätt ord, men det är klart att jag haft en stark drivkraft att göra så mycket rätt som möjligt och att lyckas med det jag föresatt mig på TV4. Dels för att jag älskar att jobba med fotboll, dels för att jag givetvis behöver försörja mig och familjen.

Hur skiljer sig dagens fotbollsjournalistik från förr?
– Enormt mycket. I dag finns så oerhört mycket mer och bättre journalistik än förr. Det tar inte bort att det finns dålig journalistik men jag hade gått ner i spagat varje dag om jag varit 13 år i dag. Då satt man och lusläste Skånska Dagbladet på onsdagar för att de hade info från England, i dag har du allt ett klick bort och det krönikeras, lajvas, bloggas och ALLT går att se. Runt årsskiftet 1999-2000 förändrades svensk sportjournalistik för alltid, Sportbladet kom, Offside var lanserat och dessutom började SvenskaFans växa fram och gav alla prov på vad som väntade i framtiden.

Hur ser du på TV4:s försäljning av rättigheter, bland annat landslagsrättigheterna?
– Tråkigt på ett personligt plan, givetvis. Samtidigt behöver man inte vara doktorerad företagsekonom för att se den större bilden med mediernas kris, att det gungar i Bonniers och att TV4-gruppen är ett ställe där det finns möjliga pengar att hämta. Om man ska få in stålar måste man tyvärr emellanåt sälja det mest eftertraktade.

Olof Lundh har lämnat ifrån sig redaktörsskapet på Fotbollskanalen.se och fått en friare roll där han kan ägna mer tid åt nyhetsjakten och sina krönikor.

– Det har bara gått sex veckor så ännu så länge är det inte helt utkristalliserat, men det känns oerhört lovande. Jag har fått mycket mer positiv respons på att jag skriver mer och det är kul. Rollen innebär mer journalistik och mindre kraft på administrativa grejer vilket är kul och dessutom var det nödvändigt. Jag har jobbat för mycket, tyvärr. Jag älskar att jobba journalistiskt och att vara på fältet. En VM-kvalsamling som den vi precis avslutat är underbar att jobba med.

Vad tycker du om Zlatans omtalade app?
– Det är väl kanon för fans och även media att få del av hans egna tankar. Min enda kritik handlade om att förbundet, SvFF, inte kan låta sin lagkapten hänvisa till sin app efter 54 sekunder i mixed zone. Zlatan får ha 50 appar och andra kommersiella projekt, han är att gratulera. Däremot måste SvFF kunna vara tydligare i sina krav på lagkaptenen, men det vågar man inte. När Zlatan nu ändrar inriktning till social medier ­­– han har ju varken twittrat, bloggat eller facebookat tidigare – så måste SvFF åtminstone förklara för honom vad som gäller och helst även förklara utåt varför man nu ändrar inställning till hur landslaget bevakas. Tyvärr visar det bara hur rädda de är om guldkalven och att de inte vågar göra något.

Vad säger du om mediebevakningen av Zlatan? Många journalister känns en aning inställsamma.
– Det finns allt möjligt, från de som är är jätteinställsamma till de som fastnat i att ge honom kritik. Alla gör sina val. Naturligtvis vill jag ha en mer kritisk granskning av honom och framför allt alla runt om honom men det är för lite även om jag tycker att vi är några som ställer en del sådana frågor. Samtidigt har han en enorm makt sett till att hans betydelse ekonomiskt för medierna är gigantisk. Det blir lite som kring kungahuset.

Hur ser du på det nya tv-landskapet med nya aktörer och webb-tv? Påverkar det ert sätt att jobba?
– Det är både spännande och oroande. Det är klart att vi måste hänga på och bygga ut våra livesändningar och se till att de blir bättre och lättare att se på alla möjliga och omöjliga prylar och sport och fotboll är något som folk vill se och det är inget som man kan ladda ner. Därför är det oerhört roligt att jobba med det och det vi tidigt gjorde med Fotbollskanalen.se visar sig vara viktigt för att förlänga sändningarna. Dessutom måste man som enskild vara beredd att ens jobb förändras och att det gäller att hänga med. Samtidigt är det oroande när hela branschen säckar och ingen vet vad som kommer runt hörnet.

Vilket är det största du har bevakat, bästa minnet?
– När jag var korrespondent i New York och bevakade Hans Blix och FN och turerna som föregick USA:s invasion av Irak. Det var spännande att stövla in där och FN är lite som Fifa, det är löst i kanterna, och jag bara klev rakt ner på golvet efter säkerhetsrådet och fick citat av deltagarna. När jag ville ha en intervju med Hans Blix så knallade jag upp på hans kontor och väntade in honom. Han blev lite överraskad men ställde upp på en lång intervju. Presidentvalet i Fifa 1998 sticker också ut för att det var som hämtat ur en film när det minglades på lyxhotellet i Paris och det gick att ta på alla falska löften som utbyttes.

Största scoopet då?
– Kanske agentgranskningen som vi gjorde på TV4 som blev Kristallenominerad 2010. En mindre grej som jag är nöjd med var när sydafrikanen J.M. Coetzee fick Nobelpriset. Då var jag i New York och han var i Chicago där han jobbade på ett universitet. Han var ökänd för att aldrig ge några intervjuer, men jag ringde som en galning till allt och alla på det universitetet och lyckades på något sätt bli framkopplad till hans rum och han svarade och var vänlig. Det var kanske inte min bästa intervju, mina kunskaper om Coetzee var begränsade, men det var lite kul att Expressen fick en intervju när New York Times, AP och andra skrev sina stories på att han inte ger intervjuer.

Till sist, det här med ditt skägg, finns det någon särskild tanke bakom det? Är det hipster-inspirerat?
– Haha, vad är hipster? Nej, det finns egentligen ingen tanke. Jag tänker inte ens på det, men allt från mina barn till min syster till andra reagerar på olika sätt. Det är så fascinerande att ett skägg kan engagera, men jag har haft skägg långt innan de ängsliga på Södermalm skaffade det.



Dela sidan: