Dela sidan:

Bo Hedin var 1983 nattchef på Aftonbladet, som kämpade för att inte gå i konkurs eller bli såld av ägarna i LO-borgen.


– Då hade vi bara en huvudfiende, Expressen, samt GT och Kvällsposten som då var fristående kvällstidningar. Grafikerna bråkade om datoriseringen, som hotade deras jobb, men vi såg inga stora hot ute på marknaden.


I slutet av 1980-talet slog Macintosh igenom som ett smart arbetsredskap på tidningarna.

– Vi var sena med att använda Mac och Thorbjörn Larsson fick kämpa hårt mot teknikerna för att få skaffa dem till redaktionen.


Samtidigt slog kommersiell tv igenom, 1987 med TV3 och 1990 med TV4. Flera morgontidningar vägrade ta in deras programtablåer, eftersom de tog reklampengar:

– Kommersiell tv erbjöd ett alternativ till vår riksannonsering och konkurrerade om läsarnas tid, men för kvällspressen var kommersiell tv också bra. Vi skrev mycket om tv och tv-bilagorna hjälpte till att höja upplagan.


Under det tidiga 1990-talet utvecklades tekniken snabbt, mobiltelefoner, persondatorer, CD-skivor och BBS (bulletin board service) spred sig med snabbare modem, men internet hade bara teknikfreakar och ett fåtal akademiker. Bo Hedin var teknikintresserad och hade sett hur intresset för digital kommunikation växte på mässor och konferenser.

– Väldigt mycket nytt byggdes kring telenätet. Jag var på konferensen ”Talking Newspapers” i USA där man visade dejting- eller köp- och säljtjänster. Vi tittade en hel del på America On Line.


Men det var inte helt glasklart hur tidningarna skulle utnyttja den nya tekniken. En som såg nätets potential var Journalisthögskolans prefekt Thorbjörn Lindskog.

– Han ville ha en svensk tidning för att kunna visa eleverna och frågade andra tidningar som sade nej. Han tog med sig eldsjälen Mark Comerford och kom till oss. Vi visste att Expressen skulle satsa på en BBS som de döpt till Stingnet. Vi fick med oss Thorbjörn Larsson på att få lägga ut vår månadstidning Kultur, eftersom många akademiker kunde läsa digitalt.


Den 24 augusti 1994 blev Aftonbladet historiskt:

– Vi lade Aftonbladet Kultur på en server på journalisthögskolan, men hade själva varken server eller uppkoppling. Vi var tvungna att ta tunnelbanan in till Östermalm om vi ville läsa vår egen tidning på nätet. Internetuppkoppling ansågs främmande och lite farligt och den tekniska chefen sade att ”kan ni inte ställa två pc på redaktionen och utse vilka som ska surfa så att de andra kan arbeta”. Thorbjörn Larsson slog näven i bordet och snart fick vi allmän nätuppkoppling.


Fem veckor senare sjönk Estonia och det skulle få betydelse för Aftonbladet:

– Min far var ombord och jag försökte läsa allt som fanns på nätet. Då insåg jag hur mycket information där fanns och vilket bra journalistiskt arbetsredskap nätet kunde bli.


Men det var inte självklart att aftonbladet.se skulle bli en stor nyhetssajt:

– Aftonbladet gjorde då nyheter för TV3:s text-tv. Vi insåg att de korta nyheterna passade bra att lägga ut på nätet så vi skapade en automatisk överföring av text-tv-nyheterna till aftonbladet.se..


Under 1995 utvecklades sajten och fick nya tjänster kring nyheter, kultur och nöje. 16-åriga Robyn chattade med fansen, sajten sände rörligt från Rockbjörnen, den fick en enkel och gratis köp/sälj-tjänst, hade tävlingar och spel samt testade en betalmodell liknande Paypal.


Året därpå hade Aftonbladet köpts av Schibsted och gått om Expressen:

– Schibsteds chefer Birger Magnus och Kjell Aamot hade tidigt fattat att de skulle satsa på nätet. Det var en fördel för Aftonbladet med ägare som insåg styrkan i den nya tekniken. Schibsted startade 1997 Scandinavia Online, SOL, med Telenor och tog den till Sverige. Det blev en konflikt om SOL eller Aftonbladet skulle vara koncernens varumärke på nätet i Sverige. 


Så kallade portaler var hett i slutet av 1990-talet. Telia hade 1995 startat den breda portalen Passagen, som fusionerades ihop med SOL. Posten satsade stort på Torget. Men breda portaler slog aldrig igenom i Sverige, trots hysteriska värderingar mitt i it-bubblan. SOL drog storförluster och såldes några år senare till Eniro. Under tiden hade Schibsteds helägda nätsatsning i Aftonbladet vuxit av egen kraft och blivit Sverige största sajt.

– Aftonbladet hade ett stort försprång och det ökade när konkurrenterna gick bort sig. Svenskan, som Schibsted köpte 1998, startade året efter oss, men hade ont om pengar. Bonniers brände mycket pengar på märkliga satsningar. Expressen startade Stingnet, men använde sitt eget starka varumärke mycket diskret. DN startade en sajt, men vägrade under en tid annonsörer i papperstidningen att publicera sina internetadresser. De startade 24 timmar och brände enligt uppgift 100 miljoner, de startade kvinna.net och lade snabbt ner. De startade Bonnier Interaktiv, men lade ner.


– DN borde ha startat det som Blocket sedan blev, eftersom de hade eftertextannonserna. Schibsted i Oslo startade Finn.no som en lågpriskonkurrent till sina egna tidningar. Kjell Aamot tog konflikterna med dem som ville skydda sina befintliga guldkalvar. Där drog Schibsted ifrån Bonnier.


Bo Hedin är noga med att inte framställa Aftonbladet som ofelbara, tvärtom:

– Vi gjorde rätt i att låta oss göra fel. Vi testade, misslyckades och gjorde om men behöll alltid kompetensen. Bonnier lade ner och gjorde sig av med kompetens.


Men det stora rycket gjorde Aftonbladet när it-bubblan hade spruckit och nästan alla drog ner sina nätsatsningar. Bo Hedin hade då hunnit vara chefredaktör för Resumé några år.

– Aftonbladet hade just börjat tjäna pengar på nätet före krisen 2001. Sedan blev det förlust, men mina efterträdare på aftonbladet.se gjorde rätt i att rädda kvar kompetensen. När marknaden kom tillbaka fick Aftonbladet ytterligare ett antal års försprång.


I efterklokhetens ljus kan han lätt se några missade möjligheter:

– Vi kunde ha utvecklat vår köp/sälj-tjänst till något som liknade Blocket. Nu köpte Schibsted Blocket senare. Aftonbladet kanske kunde ha hanterat frågan om betalt för premiummaterial lite tidigare. Nu blev det Viktklubben och Plus. Vi hade tankar om att utveckla en sökmotor. Frågan är hur bra det varit när Google kom några år senare. Schibsted lyckades inte så bra med Sesam.


Han ser också några politiska beslut som skyndat på den utveckling Aftonbladet så skickligt utnyttjat:

– Beslutet om subventionerade hemdatorer var viktigt. Liksom beslutet om att bygga ut bredbandsnätet.


Däremot är han förvånad över landsortstidningarnas passivitet:

– Förstatidningarna hade råd att satsa på nätet, men ville inte för att skydda sin annonsmarknad. Och när det satsades var det på det redaktionella. Jakten på digitala intäkter kom igång alldeles för sent.



Dela sidan: