Dela sidan:

Christina Jutterström var 1983 sedan ett år chefredaktör på DN, som under några år tappat ställningen som nyhetsledande morgontidning:

– Vi var helt inriktade på att utveckla papperstidningen och följde två spår. Jag skulle modernisera tidningen och göra den nyhetsledande igen. Företagsledningen, där jag också ingick, skulle införa ny teknik i produktionen, men grafikerna hade ett mycket bra avtal och maskade. Den första vintern kom vi ofta ut med vita fläckar i stället för artiklar.


Datorerna var på väg in på redaktionerna, men på DN fanns ett motstånd:

– En del av jobbet  var att få folk att acceptera dator som arbetsredskap. Flera av de ”stora skribenterna” ville för sitt liv inte skriva på dator, men när de yngre gick före blev det en revolution i skrivandet. Det finns en stor förändringobenägenhet hos radikala journalister.


Christina Jutterström startade, först tillsammans med Bengt Dennis som chefredaktör, Insidan, byggde ut ekonomijournalistiken, satsade på konsumentfrågor och lokal Stockholmsbevakning. Under hela 1980-talet var DN en mycket god affär:

– Det var en ständig högkonjunktur och annonserna rann in. Vi gjorde tjocka tidningar och hade en 72 sidig platsannonsbilaga varje helg. Men vi drog också på oss kostnader. 1990 införde jag fyra sektioner sedan läsarna tyckt att tidningen blev för ohanterlig.


Sedan slog 90-talskrisen till med full kraft:

– Vi tappade 40 procent av annonserna och gick med förlust. Den nye chefen för Marieberg, Bengt Braun, lärde mig mycket om hur man driver rationaliseringsprocesser och vi kunde äntligen minska den groteskt stora bemanningen på grafikersidan.


Under DN-tiden reste Christina Jutterström ofta till USA. Där såg hon att internet började användas på framsynta redaktioner.

– Vi var några få som pratade om att man skulle kunna koppla reseannonser och resereportage på nätet eller koppla bilannonser till motorreportagen. Men ingen i ledningen var intresserad. Vi bestämde att vi ändå skulle bli först att använda den nya tekniken och sålde DN-modem för 200 kronor till intresserade. De kunde få tidningen hem redan på natten.


Det var inte en BBS-lösning som senare kom att omfatta även Expressens StingNet. Aktiva ungdomar som ville chatta blockerade ofta DN:s läsare i den begränsade kapacitet en BBS kunde erbjuda. Christina Jutterström var fortsatt entusiastisk:

– 1994 var jag på en konferens för vd:ar och annonsdirektörer. ”Om fem år finns inga papperstidningar, bara tidningar på nätet”, hävdade jag och fick utstå en del kommentarer. Ingen i Bonniers visade något intresse för internet. Det rådde en självgodhet och fanns en brist på omvärldsbevakning i koncernen.


1995 blev Christina Jutterström chefredaktör på Expressen, som sett konkurrenten Aftonbladet bli först ut på nätet:

– Där fanns en annan medvetenhet om nätet och alla på redaktionen fick internetuppkopplingar. De yngsta hade fattat att internet var ett bra arbetsredskap. Vi ordnade en kurs för alla anställda om internet och då insåg jag de oändliga möjligheterna på nätet. Men det här med modet att våga pröva något nytt saknades i Bonniers.


Christina Jutterströms försöka att göra Expressen till en ”kvaloid” uppskattades inte av det gamla kvällstidningsgänget och hon sade upp sig efter bara 18 månader och ersattes av Staffan Thorsell, som trots åren som USA-korrespondent inte var mycket för internet.

– Jag blev gästprofessor vid Journalisthögskolan i Göteborg och upptäckte att de bara hade en kort frivillig kurs i nätjournalistik. Jag drev fram att den skulle vara obligatorisk och att eleverna skulle göra en tidning på nätet.


Hon började doktorera i journalistik i Göteborg , men kallades åter i operativ tjänst när SVT:s styrelse  2001 sparkade vd Maria Curman.

– Det uppdrag jag då fick var det tydligaste jag någonsin fått: digitalisera SVT. 2001 höll SVT på att bygga en webbsida, otroligt att det bara är tolv år sedan. Den fick jumbopriset i Internet Worlds ranking. Men året därpå vann den alla kategorier. Det visar vilka resurser public service har när det krävs.


Webb var kompletterande verksamhet enligt sändningstillståndet och det var oklart hur mycket SVT skulle få satsa. Christina Jutterström var helt övertygad om att en satsning var nödvändig.

– Vi hade inte kunnat vara med i en gemensam betallösning utan ett politiskt beslut. När vi öppnade våra arkiv diskuterade vi att ta betalt på nätet för att ha råd med rättighetskostnaderna, men valde bort det.

 
I stället satsade SVT på att utveckla Play.

– SVT har drivit nästan all teknikutveckling på tv-sidan. Det gillade TV4 och Kanal 5 som kunde dra nytta av den teknik vi tagit fram. Men den första Playlösningen fick jag inte vara med om att lansera, det gjordes 14 dagar efter att jag slutat 2006.


Nu ser Christian Jutterström tittande i mobil och surfplattor växa, men hon tror ändå att det finns en ”lägereldseffekt” som får oss att vilja se tv tillsammans:

– Det icke linjära tittandet har vuxit långsammare än jag trodde. Blandningen realtid och Play kommer att leva länge än. Då kan det nog gå fortare med papperstidningen, de flesta kanske är borta 2020. Annars har de ställt om till helgtidning med digital läsning i veckan. jag är förvånad över att pressen inte tidigare hittat ett sätt att ta betalt. Jämför med musiken som klarat omställningen snabbt. Inom musiken finns unga kreativa entreprenörer som vågat testa nya affärsmodeller, den typen har saknats på tidningssidan.



Dela sidan: