Dela sidan:

Inför sin nya huvudroll i SVT:s serie "Jordskott" måste Moa Gammel träna upp sig. Fem dagar i veckan går hon på gymmet – men det är inte bara kroppen som ska tränas upp, utan också bilkörningen. Moa behöver nämligen körkort för sin nya roll som poliskommissarie – något hon aldrig kommit sig för att skaffa.

– Här har man suttit i något jävla passagerarsäte som något mähä hela livet och så kunde man kört själv. Jag är jättearg på mig själv för att jag aldrig fattat att det är roligt. Det är fantastiskt och jättekul att köra bil, säger hon.

Moa berättar att hon får skäll från sin bilskolelärare för att hon gasar för mycket i kurvorna.

– Det är lite för roligt med fart. De tycker att jag kör som en rallyförare. Innan jag lärt mig något börjar jag gasa, det är en fin allegori över mitt liv.

Och gasa gör hon. Moa har många bollar i luften och därför blir det ibland svårt att hinna med i hennes prat. Jag har aldrig tidigare träffat en person som fått in så många ord per minut som Moa. Pennan glöder.

Själv beskriver hon sig som "lite hetsig" - men säger samtidigt att det är svårt att skapa sig en rättvis bild av en person genom en text.

– Jag är också ganska orädd, är inte rädd för att misslyckas eller vara dålig. Jag vågar ta ganska mycket risker, vilket hör ihop med utveckling.

Förutom att vara skådespelerska har Moa också läst på Handels, varit kreativ producent för "Känn ingen sorg", startat podcasten "Genier" och skrivit filmmanus. Just nu håller hon på med en dokumentär och skriver på en roman, förutom att också förbereda sig inför "Jordskott"-inspelningarna som börjar 5 maj. Hon säger att hon gillar att " vidga sin box".

Men har du alltid velat bli skådespelerska?
– Ja, ända sedan jag kunde tänka den tanken. Jag hade väldigt mycket energi som liten, så mina föräldrar satte mig på miniteatern när jag var tre. Men det är lite farligt att jobba med sin passion, eftersom man blir sårbar och utsatt. Man utsätter sig för andras omdömen, blickar och godkännanden. Det kostar på. Hade jag kunnat välja ett annat yrke i dag hade jag gjort det.

Så om du fick leva om ditt liv hade du valt ett annat yrke?
– Nej drivkraften, lusten och passionen till skådespelaryrket är för stark. Det är ett behov som att andas syre. Men ibland önskar jag att jag inte haft behovet och lusten. Som skådespelare är man alltid en del av någon annans vision, men det är viktigt att driva sitt eget öde och riktningen på sitt liv.

Du säger att man blir bedömd – läser du recensioner?
– Nej aldrig. Det skulle vara intressant att veta hur folk har tolkat en produktion. Men jag är rädd för att läsa något som är ett slag under bältet. Har jag gjort något 100-procentigt är det skitsamma hur det tas emot, för att jag vet att jag har vågat kasta mig ut. Jag tror verkligen att rädsla är motsatsen till liv, vilket kan vara pretentiöst och högtravande. Men för mig får man vara vad som helst, men inte rädd.

Du fick din första roll som tolvåring. Hade du en vanlig skolgång?
– Ja absolut. Under inspelningar fick man hjälp med läxorna, därför har skolan aldrig blivit lidande. Snarare har jag blivit bättre i skolan för att jag har jobbat med någonting som är så lustfullt vid sidan av.

Var du bra i skolan?
– Jag hade snitt på 17,5. Det är väl ganska bra.

Hur länge brukar du ha ledigt mellan dina projekt?
– Det tar två, tre månader för att landa. Men jag har aldrig gjort en huvudroll under så lång tid som "Jordskott". Det är en väldigt högintensiv och krävande roll. Man får förbereda sig som inför ett maratonlopp - äta bra, sova och träna. Folk kan prata om drömroller – men under en huvudroll är det som att bära runt på härskarringen i Sagan om ringen. Det är tungt. Men "Jordskott" är ett jättespeciellt projekt. Jag har inte läst något liknande i Sverige innan.

Hur menar du?
– Den går att jämföra med "Top of the lake". "Jordskott" har inslag av mysterier och övernaturlighet, vilket är väldigt roligt. Jag älskar magi själv och såg om alla Harry Potter-filmer i sträck. När jag var liten drömde jag alltid om att hitta porten till Narnia. Jag visste att det verkligen finns en magisk värld. När jag hittade skådespeleriet, hittade jag porten. Det krävs både en extrem förberedelse samtidigt som man måste vara så pass förberedd så man kan släppa allt.

Förutom att träna och ta körkort – hur förbereder du dig inför rollen?
– Jag läser böcker, ser på filmer och föreställningar om hur det är att förlora ett barn, som min karaktär gör. Jag måste researcha ganska mycket inför det, eftersom jag inte har några egna barn. Det är ganska tungt just nu.

Vad tror du om "Jordskott"?
– Projektet har redan fått stor uppmärksamhet utomlands. Men jag tar hellre ett praktfiasko eller en fantastisk succé, än att ljummet ligga på mitten. Ytterligheterna är mycket mer givande.

Är du så i allt?
– Ja, antingen eller. Det är bra med käftsmällar ibland, så länge man reser sig efteråt.

Vad tackar du nej till?
– När man är yngre finns det inte så mycket roller, då tackar man ja för att man älskar yrket så mycket. Det kritiska ögat fanns inte med tidigare. Ju äldre man blir, desto mer intressanta roller erbjuds man. Det är roligt att göra alla genrers och så motsatta roller som möjligt.

Det är många personer i kreativa yrken som beskriver att de känner ett tomt hål när de är färdiga med ett projekt, är det så för dig också?
– Så blir det nog om man inte gör något nytt, utan går runt i något slags vakuum. Men jag jobbar på fem grejer samtidigt. Då kan man alltid hoppa på nästa. Det kanske är ett omedvetet val att fyllas upp av olika projekt, för att inte hamna i det destruktiva tomrummet.

Har du svårt att ta det lugnt?
– Nej, jag är bra på att skrota runt hemma och sortera besticklådan. Jag har ett rörigt huvud, fast fokuserat när jag väljer det. Då är det skönt att sortera och städa och se faktiska resultat. Jag kan tycka om att göra saker som är konkreta.

Hur mycket går du upp i dina roller?
– Att spela en karaktär är som att umgås väldigt intensivt med sin bästa vän. Man smittas av manér, karaktärens talesätt och hela personens värld. Man är som en halv person – och kanske inte alltid socialt rolig.

Förutom att skådespela har du också gjort speakerröster för reklam. Varför gör du det?
– För att kunna göra ideella projekt som man verkligen brinner för, som till exempel "Genier". Podden är helt utan reklam för att jag tycker att man ska freda vissa mediala utrymmen. Man möts av så mycket kommers, reklam och kapitalistiska budskap, därför var det viktigt att göra ett rent projekt. Men jag skulle inte göra reklam där man kopplar ihop mitt ansikte med ett varumärke – i så fall för ett högre syfte än pengar. Det är viktigt att sätta gränser.

Hur mycket får man betalt då?
– Inte så mycket alls, men nog för att klara hyran.

Hur kom du på idén till Genier?
– Det är inspirerande att prata med människor om inspiration och processer. Där tyckte jag att det saknades ett fördjupande format, också vad gäller nya röster och perspektiv. Poddvärlden är extremt generisk.

Hur då?
– När man tittar på topp tio-listan är det män, män, män och män. En man som producerat en annan mans podd, en tredje man som har ett produktionsbolag tillsammans med två andra män som har en populär podd. Allting är ett kluster av män som jobbar tillsammans. Där tyckte jag att det saknades ett perspektiv och ett forum som blir inkluderande och inte exkluderande. I debatten om mediemännen är det viktigt att inte peka finger åt det som redan finns.

– Vi försökte göra en podd på ett nytt sätt. Vi släppte en trailer innan och hade en stor releasefest på Berns. Sen har vi släppt fem avsnitt åt gången – lite som Netflix. Den grafiska formen är viktig – vi har en hemsida som ser ut som ett magasin och egna bilder på gästerna. Jag ville kombinera magasinets form med poddens.

Hur tycker du att podden mottagits?
– Helt fantastiskt. Innan var det många som sa att det inte finns någon kommersiell potential i äldre kvinnors livshistorier. Jag var bestämd och sa att jag själv inspireras av det, och då borde andra också bli det. Vi har fått mejl från personer i alla åldrar, från alla yrkesgrupper och kön. Vi har legat etta på iTunes. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig. Det har varit kul att visa att sådana här format funkar och att man inte behöver vara rädd för allvaret och det pretentiösa.

Är det för lite sånt, tycker du?
– Ja, jag har jättesvårt för ironi. Det är vår generations största skyddsmekanism. Det är mycket mer intressant och modigt att blotta bröstet och säga vad man tycker. Det kanske är specifikt för Stockholm, men ironin och flamsigheten har tagit bort fokus på inkluderandet och kollektivet. Om en person vågar blotta sig och prata allvar, kommer andra våga det också. I förlängningen leder det till en högre grad av empati.

Du sa att folk hade en negativ inställning till formatet. Varför tror du att det var så?
– Många av de jag pratade med jobbar i tv-världen och är vana vid om är vana vid lättillgängliga format som ska nå en stor publik. De börjar med målet, målgruppen och pengarna det ska generera, istället för känslan. Jag tror verkligen på det allmänmänskliga - är du passionerad över ett ämne kommer andra också vara det. När man börjar med målet finns risken att man inte appellerar till någon, eftersom man hamnar i en slätstrukenhet som ingen tycker är intressant.

Jag är nöjd. Är det något du vill lägga till?
– Jag vill prata om "Hemma" som har premiär i sommar, där jag spelar huvudrollen mot bland andra Simon J Berger. Det är Maximilian Hults debutfilm. Vi har vunnit Grand Prix på Prags filmfestival och publikens pris i Busan. Det är fantastiskt att en film som gjorts med mycket hjärta och mindre resurser kan nå ut så stort. Filmen är en samproduktion med Island – ett land med fantastiska miljöer. När vi var där filmade de något mer. Jag såg Russel Crowe på gatan i lilla Reykjavik. Tom Cruise och Ben Stiller var också där samtidigt. Island har satsat mycket på kultur i kristider, vilket gått väldigt bra. Det är något man önskar att Sverige tog exempel av.

Man kanske ska gasa i uppförsbacke?
– Ja. Gasa i kurvorna!

FAKTA / Moa Tuva Amanda Gammel
Ålder: 33 år
Bor: Midsommarkransen
Uppvuxen: Vasastan, Stockholm
Är: skådespelerska
Familj: Ja
Utbildning: läst långfilmsmanus och har pluggat till civilekonom på Handelshögskolan med inriktning på organisation och ledarskap
Drivkraft: Lust
Det här visste ni inte om mig: har bra bollsinne och är bra på att pricka grejer
Medievanor: lyssnar på allt med Erik Schült, och podden "Den blå hästen", läser Fokus, DN på helgerna och Resumé. Tycker att Nina Åkestam är ett geni. Älskar Nina Åkestam och Nöjesguidens bloggare: Kakan Hermansson, Parisa Amiri, Kristin Zetterlund.
Läser: fem böcker samtidigt. Josefine Klougarts "En av oss sover", Anaïs Nins tredje dagbok, "Pabla" av Isabelle Niende och Joan Didions "Blå Skymning" som båda handlar om förlust av ett barn – som research inför rollen i jordskott.
Förebilder: "Alla 14 gäster som jag intervjuat i min podd"
Sveriges bästa skådespelare: "Alla skådespelare som sätter ett utropstecken bakom karaktären de gör"
Önskar: Har en dröm om att SD åker ur riksdagen
Moa Gammel om sin medverkan i "Pluras kök": "Jag fick höra att jag absolut inte fick vara berusad i tv. Jag vet att många av de kvinnliga gästerna brukar vara nyktra. Men tänkte att jag fan ville vara lika berusad alla manliga gäster. Man brukar ge Plura en present – folk kom med böcker men jag gav honom en Tequilaflaska. Det var en blöt kväll."



Dela sidan: