Dela sidan:

Den 28 augusti 2005, solen skiner. På en soffa i en lägenhet på Östermalm ligger Camilla Kuylenstierna. I ännu en dag av bakfylla och självförakt tar hon sitt livs viktigaste beslut:
– Jag insåg att det inte gick längre, jag gav helt enkelt upp kampen mot alkoholen. Orkade inte kämpa varenda dag för att hålla fasaden och ytan uppe. En nära vän till mig som både använde alkohol och tabletter fick mig att tänka till på hur det kunde komma att gå för mig. Dessutom hade jag två bästa vänner som dog i tsunamin med deras barn vilket fick mig att tänka: Mina vänner och deras små barn fick aldrig chansen att leva. Här är jag med lägenhet, ett fantastiskt roligt jobb, underbara vänner och alla tänkbara förutsättningar. Då kände jag: nu är det nog. Nu vill jag bli nykter och leva på riktigt.

780 000 personer i Sverige har ett alkoholmissbruk. När Tetra Pak gjorde en undersökning över hur företagen belastas beräknades en fjärdedel av lönekostnaden för de 10–15 procent anställda som har en beroendeproblematik gå till spillo på grund av ineffektivitet, sjukskrivningar och misstag. Bakom siffrorna finns människor som ofta inte syns. I synnerhet inte personer som symboliserar framgång.

Det har gått över åtta år sedan Camilla Kuylenstierna slutade dricka. Hon började föreläsa på företag och i skolor om sina problem kort efter den där dagen för åtta år sedan. Ofta i överklassmiljöer som Sigtuna, Lundsberg och Carlssons skola på Östermalm där hon själv gick. I dag är Camilla Kuylenstierna öppen med sin historia och gav under förra året ut den självbiografiska boken "Ansvarsfull" där hon blottar sitt brokiga förflutna av alkoholism och sorg.

– När jag drack så var det för att släcka sorgen. Som jag mådde skulle jag kunna göra vad som helst för att bli av med känslan. Ingenting annat spelade roll än att fly från den känslan, jag blev bortkopplad.

Camilla Kuylenstierna utvecklade ett kraftigt alkoholberoende redan i tonåren. Under 1990-talet frekventerade hon Stockholms inneklubbar, men ingen kunde ana att hon grät sig till sömns varje natt. För parallellt med festlivet gjorde Camilla Kuylenstierna karriär på Swedish Match. Hon började som avdelningssekreterare och blev till slut internationell marknadschef. En 15 år lång karriär, de första tio med ett accelererande alkoholmissbruk.

– Jag började jobba i kommunikationsindustrin 1995. Arbetade man med reklam eller medier i mitten av 1990-talet var det ganska galet. Allt var en enda stor fest. Jag visste att jag gillade att festa och det här var som himmelen, en ambulerande Finlandsbåt med utgång minst fyra gånger i veckan. Folk bondade kring alkoholen. Det kan vara lättare att komma undan med ett destruktivt drickande om man jobbar med medier och reklam. Om jag hade jobbat som ekonomiansvarig och haft samma beteende hade folk kanske tyckt att det hade varit konstigt. Men som marknadsstrateg hörde det nästan till att festa och ha skoj hela veckorna.

Hur kunde du göra den karriärresa som du gjorde trots ditt drickande?
– Jag brukar vända på frågan. Jag gjorde karriär tack vare att jag var alkoholist. Jag var en dubbelnatur, ful-Camilla som var en dålig person utan någon självkänsla. Ju svårare jag hade det privat, desto bättre ville jag vara på jobbet. Många hade ingen aning om vilket liv jag levde. Men de som stod nära visste och fyra av dem i boken har ocensurerat berättat hur de upplevde mig som aktiv alkoholist.

Var det inga kolleger som sade till?
– Nej och det rättfärdigade mitt beteende för mig själv. I efterhand har jag förstått att de inte vågade. Det är svårt att säga till eftersom det upplevs integritetskränkande. Folk vill vara omtyckta och tänker att den anklagade blir sur. Det är i grunden ett egoistiskt perspektiv. Man bör uttrycka oro när man misstänker att någon i ens närhet är på väg åt fel håll, utan att fördöma.

Men det var folk som såg. När det är dags för mötesdag med en strategisk samarbetspartner är Camilla Kuylenstierna fortfarande berusad. Framför sig har de en maratondag där de ska träffa tv-bolag, reklambyråer och företag på en av Stockholms finaste restauranger. Efter första mötet säger strategen: "Kan vi inte ta mötena ute i stället, det är ju sol ute." Camilla Kuylenstierna luktar så mycket sprit att han inte klarar av att sitta med henne.

Efter samtal med Swedish Matchs vd och personalchef skickas Camilla Kuylenstierna till Alna, experter på skadligt bruk i arbetslivet. Här övertygar hon terapeuten att hon inte drack längre trots att hon var djupare nere i sitt missbruk än någonsin och blir därmed avskriven som patient.

Är det svårare att prata om de här problemen i kommunikations-
branschen?
– Jag tror faktiskt det, man upplever det som något obehagligt. Kulturen handlar om att komma på idéer, att skapa och leva det goda livet. Man är rädd för att någon ska spräcka bubblan. När någon blir nykter kan det nästan upplevas som ett störningsmoment, säger Camilla Kuylenstierna och forstätter:

– Det är ett fritt jobb där det professionella och privata ofta flyter ihop. Det kan vara problematiskt när relationen inte enbart är professionell. Om du som chef har varit ute och druckit med dina medarbetare, hur ska du då kunna konfrontera personen som har utvecklat ett beroende? Eller ens i allmänhet bli tagen på allvar som en seriös ledare?

Överpresterade du?
– Jag överpresterade så till den grad att mina chefer sade till mig att jag inte skulle leverera över min förmåga. Jag jobbade alltid för mycket och ville alltid vara perfekt. Jag fick rådet: "Du måste göra misstag." Jag överpresterade för att ingen skulle få sätta sig på mig i mitt jobb eftersom jag mådde så dåligt och var så trasig privat. Jag är fortfarande högpresterande och gillar att leverera, men ambitionen att vara perfekt finns inte där på det negativa sättet längre.

När du var i bubblan som aktiv alkoholist, hade du svårt att visa svaghet?
– Absolut. Jag var så rädd att visa mig svag, då jag trodde att jag inte skulle bli lika omtyckt då. Detta gjorde att jag alltid var beredd att kontra med någonting supersmart ifall jag kände mig attackerad. Samtidigt som jag inte lät någon komma mig in på livet i rädslan för att bli övergiven. Jag hade en skyddsmur som var enorm.

– En av regioncheferna sade till mig, efter att jag blivit nykter, att det var någonting som hade hänt mig, att jag blivit mjukare. Och då visste han inte att det var för att jag hade slutat dricka och börjat arbeta med mig själv.

Är kommunikationsbranschen en värld där människor fortfarande har svårt att visa svagheter?
– Ja, i reklambyråvärlden är det allmänt känt att man inte gärna ska visa sig svag, inte berätta att man mår dåligt och har man förlorat sitt jobb så gäller det snabbt att hitta på någonting annat som har skett. Man måste visa att man har kontroll på situationen. Inställningen är att man inte är lika aktuell om man visar sig svag. Det är en tuff bransch med mycket "backstabbing". Grunden är att det är den branschen som först drabbas under oroliga ekonomiska tider. Har du varit med om någonting svårt och är ledsen är du extra sårbar när varslet kommer.


Dela sidan: