Dela sidan:

Om allt är en illusion, så har jag betalat för mycket för min nya matta.

Jag har alltid tyckt att Woody Allen bara är rolig, när han kommenterar vår tids känsla för att overkliga saker väger lika tungt som verkliga. Å andra sidan har jag alltid trott att historierevisionisterna bara ljuger för sig själva när de hävdar att Förintelsen aldrig ägt rum. Efter att i veckan ha sett SVT:s omskakande program "Konspiration58" inser jag att problemet är mer fundamentalt.

VM-silvret 1958 var Sveriges största fotbollssuccé genom tiderna. Jag vet, för jag var med. Tillsammans med min pappa, farbror Olle och min kusin Håkan satt jag på Råsunda och såg Brasilien slå Frankrike samtidigt om Sverige besegrade Västtyskland på Ullevi. När Kurre Hamrin slog in 3-1 reste sig hela Råsunda inför förvånande brassar och fransmän på planen. Vi såg visserligen bara 3-1-skylten åka upp, men vi visste att ett under hade skett. Sverige var i final och sedan dess är Brasilien inte bara ett favoritlag i Brasilien utan även i Sverige. Åtminstone för oss som fortfarande tycker att Pelé är den störste och gärna återberättar hur Garrincha snurrade upp det svenska försvaret.
Vi tröttnar aldrig på se om repriserna på TV.

Nå, allt det där är numera bara en åsikt. I veckan visade SVT en dokumentär som hävdade att varken jag, Håkan eller våra pappor var på Råsunda 1958. Vi går till historien som en del i en komplott. Det finns nämligen en annan sanning som hävdar att VM 1958 aldrig hänt! Allt var ett fejk, iscensatt av Hollywood, CIA och den framväxande TV-industrin. Utifrån studier av hur skuggorna föll när Hamrin gjorde 3-1 leder några knäppgökar i bevis att målet gjordes i i Sahara eller på USA:S västkust. VM 1958 var ett påhitt. 

 
Att Pelé vann VM i Stockholm är bara en åsikt.

SVT motiverar att man visar programmet med att Konspiration 58 "får tittarna att fundera på om tv alltid förmedlar en sann och objektiv bild av händelsernas förlopp". I själva verket är programmet ännu ett exempel på den politiskt korrekta åsikten att "alla åsikter är lika mycket värda" (jag lyssnar just nu på Ring P1!).
Men att alla åsikter är lika mycket värda är en missuppfattning. En förvrängning av det faktum att i en demokrati är alla medborgare lika mycket värda. Tankefelet: vi förväxlar medborgarvärde med värdet av hans eller hennes åsikter. 

Tänk efter: Det stora skojeriet i skoldebatten är inte att ungarna inte längre kan stava och räkna. Det som knuffat skolan ut på det sluttande planet, är den glidning i samhällsdebatten som skett från Kunskap & Fakta till Åsikter. Tyvärr har jag ett högst verkligt delansvar för den utvecklingen. På 70-talet drev vi "progressiva" studenter igenom att det var lika viktigt att ifrågasätta fakta som att lära sig dem.
Uppsåtet var gott, men det mesta som gått åt helvete har som bekant skett med gott uppsåt. Vi vet var vi hamnat: Att ha åsikter om språket är lika viktigt som att känna till dess grammatik. Att inte veta skillnaden mellan "de" och "dem" är numera en demokratisk rättighet. 

Sanningen är en åsikt och tyvärr råkade jag befinna mig i centrum när vi passerade point of no return. Jag daterar den till det 90-tal när journalisterna tog över TV:s frågeprogram och gjorde dem till tyckarprogram. Sedan dess gäller det inte att veta något om något, utan att på ett habilt sätt uttrycka en åsikt om något.
I det formatet är det mer effektivt att journalister frågar andra journalister vad vi tycker om saker, som andra bara vet någonting långrandigt om. Vi vet vad som krävs. Således har jag i olika morgonsoffor haft åsikter om allt från hur "bra" en reklamkampanj är (utan tillgång till försäljningssiffror och andra futtigheter) till vad som får universum att expandera. Det har hänt mer än en gång att jag frågat programledarna vad de vill att jag ska tycka. 

Programmet Konspiration58 visar att vi passerat en gräns. Antingen avsätter SVT:s programmakare redan nu pengar, för att i den demokratiska tidsandan göra en alternativfilm som visar att Brasilien inte alls slog Kroatien i går kväll. Eller så tar man sig en funderare på vad public service är. För att tala med Woody Allen: Det finns en uppenbar risk, att vi som betalar era löner får för oss att ni inte finns. 

PS.1: Såg gårdagens match tillsammans med Gert Fylking (som sålde VM-nålar på Råsunda 1958) och polaren Per Maruszewski. Entreprenören Per löste ett problem jag grubblat över alltför länge: Hur väljer man mellan ett litet glas Jägermeister och ett smalt glas Fernet-Branca? Svar: det gör man inte. "Perssons Blandning" består av lika delar Jäger och Fernet. Serveras i ett stort glas. Och flera gånger i glada vänners lag. Tyvärr, känns det som idag. Ännu en påminnelse om att åsikter inte förändrar verkligheten. 


Inspirerad av denne man har fredagskrönikören skrivit en lätt flytande e-roman.

PS.2: Apropå illusioner har jag på lediga stunder författat en lätt flytande e-roman som kommer ut just idag. Innehållet har inspirerats av min kompis Toni (bilden) som jobbar i en bar i en liten hamnstad på Mallorcas nordostkust. Det är ett påhitt där alla likheter med verkligheten är medvetna, men inte nödvändigtvis sanna. Du hittar den här. Nu ska jag jobba. Skriv om någonting som är sant till peppe.engberg@gmail.com.




Dela sidan: