Dela sidan:

I november 2012 exploderade "järnrörsskandalen" när Expressen kunde publicera flera filmklipp på de ledande Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling under en skandalartad sommarnatt två år tidigare. Soran Ismail blev en centralgestalt i historien eftersom han befann sig vid McDonald's på Kungsgatan just den här kvällen, och hamnade i ordväxling med SD-trion. Almqvist, som senare tvingades lämna sina uppdrag i partiet, sade bland annat att han "beter sig som en babbe" och att Sverige är "mitt land, inte ditt".

Reaktionerna på publiceringen blev starka, och Soran Ismail blev hyllad för sitt civilkurage och sätt att stå mot de rasistiska påhoppen. Trots att han har hunnit göra mycket annat sedan dess är det fortfarande många som förknippar honom med händelsen.
– Jag har figurerat i media ett tag och vissa grejer blir större än andra. Det där var en jättegrej som jag ofrivilligt hamnade i centrum av. Just då var det mycket, och det är klart att folk än i dag kommer fram och snackar om det. Men oftast handlar det om mitt politiska engagemang över huvud taget. Det blir väldigt brett och många olika aspekter av det, säger han.

Soran Ismails engagemang gentemot rasism och främlingsfientlighet är väl känt vid det här laget. Bland annat genom radiodokumentären "Sorans kamp" där vi får höra utdrag från hans möten med sverigedemokraten Linus Bylund. I våras ställdes det på sin spets när Sveriges Radio tvingade honom att ta en time-out från programledarskapet i Morgonpasset fram till valet på grund av att hans åsikter. Ett beslut som han fortfarande ifrågasätter.
– Det kom inte ut så mycket av det som det kunde har gjort. Det som är intressant att diskutera är hur opartiskheten ser ut i dessa nya tider. När reglerna skrevs var det en helt annan situation, dels i det politiska klimatet och dels med avsaknaden av sociala medier. Jag tycker själv att opartiskheten är viktig, och anses jag inte vara opartisk ska jag inte vara där. Däremot är det svårt att se hur jag ska vara partisk den första september, men inte det den sista september. Det är en intressant diskussion som borde föras i allmänheten, säger han.

Något som fick mycket kritik var Sveriges Radios sätt att hantera time-outen. Framför allt chefen Lotta Mossbergs initiala uttalanden i media om att Soran Ismail "har sagt att han vill mörda Sverigedemokraterna", vilket var direkt felaktigt. Hon pudlade kort efter, men stor skada var redan skedd. Dessutom hade beslutet föregåtts av många interna turer om vad som egentligen gällde.
– Olika chefer sa olika saker till mig- Om det råder förvirring bland dem – hur ska folk då veta? Det är en fråga om transparens. Gentemot mig som person sköttes det på ett väldigt inkompetent sätt, men jag är inte den som hyser några agg.

Hur gör du för att inte påverkas av allt hat som riktas mot dig?
– Man påverkas. Det går inte att inte göra det. Men det är en del av det hela. Det har blivit annorlunda på Twitter jämfört med för fyra år sedan. Förut var även de anonyma trollen intresserade av samtal. Nu har det gått över styr och jag har blivit bättre på att blocka folk, men då skapar de 20 nya konton.

Men vad gör du för att det inte ska knäcka dig?
– Jag gör inget särskilt åt det. Jag har ingen bra metod att använda, men jag är nog ganska bra att rationalisera kring känslor. Det spelar ju ingen roll egentligen om jag skriver att du är en värdelös människa. Det betyder inget annat än att jag har skrivit det. Däremot tycker jag inte att det borde kallas för "näthat". Det är hat. Jag tycker inte att det behöver definieras, och näthat blir som att man förringar det.

I samband med Jimmie Åkessons sjukskrivning gjorde sig många lustiga. Var det över gränsen?
– Folk beter sig väldigt speciellt runt SD. Åt båda håll. Flera reagerade i stil med "Låt Jimmie va" som att han är Britney Spears eller någon. Jag sa ingenting för jag vill inte att någon människa ska må dåligt, även om SD har sett till att jag mår dåligt. Jag finner ingen glädje i det. Men lek med tanken att Annie Lööf blev utbränd och några skojade om det. Det hade inte blivit ledare efter ledare i media om det. Då hade folk tyckt att det var synd och så, men inte alls samma sak. Jag tycker inte att skojandet var över gränsen, men personligen avstod jag.

Förenklat kan man säga att Soran Ismail har tre ben i det offentliga rummet: komiken, politiken – och på senare tid allt mer – fotbollen. I veckan utsågs hans landslagspodcast "Heja Sverige" till den bästa i sin kategori. Det offentliggjordes också att han ska programleda Fotbollsgalan i TV4 tillsammans med Anna Brolin. Tidigare har han också bland annat medverkat i Sportbladets live-sändningar från transferfönstrets sista dag. På frågan om vilket ben som är viktigaste blir det svårt att få ett rakt svar.
– Jag tror att de går hand i hand. Speciellt komiken och samhällsengagemanget. Fotboll är mera ett intresse som jag har fått chansen att komma närmare. Med podden har det blivit ett jobb också. Jag är fotbollsintresserad – men som en vanlig person och inte som en ledare, tränare eller journalist. En förklaring till att podden har blivit uppskattad är nog att den blir en dörr mellan den slutna världen och en vanlig persons sätt att se på den.

Sedan premiären i somras har Heja Sverige gästats av prominenta profiler som Pia Sundhage, Martin Dahlin samt duon Erkan Zengin och Jimmy Durmaz.

Fotbollsspelare på proffsnivå är ofta väldigt slätstrukna i intervjuer. Hur lyckades du få ut mer?
– Det är det väl så, men samtidigt är det orättvist mot spelarna. De blir mer medievana när de blir äldre för de vet att om de säger "passningen var inte bra" så blir det rubriker i stil med "sågningen av lagkamraten". Då tycker man nog att det är rätt tråkigt när svaren förvrängs och blir istället så safe som det går. Jag är inte journalist, och tanken med samtalen är att de ska vara ungefär som om jag hamnade bredvid dem på en middag. Det blir mer avslappnat och de kan ha garden nere.

Hur ser du på podcasten som medieplattform?
– Det är smidigt och bra. Du kan tala till punkt och få ett utrymme som inte finns i andra format. Samtidigt har det har blivit lite som med bloggarna förut – populärt att klaga på att det finns för många. Men de tar ju inte upp plats av något annat.

Vilka poddar lyssnar du själv på?
– Inga. Där har du din rubrik, ha ha. Jag är alldeles för bekväm av mig och är inte en person som kollar på serier och så. När jag har ledig tid läser jag mest om fotboll. Om jag skulle lyssna på poddar skulle det vara något fotbollsrelaterat.

Du är ett stort Liverpool-fan. Vad tror du om att göra en Liverpool-podd med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson?
– Njae. Det är inte en oäven idé men jag känner inte honom. Jag skulle i så fall göra det med någon jag känner. Fast det finns redan flera Liverpool-poddar så jag lämnar det till dem.

Du har en väldigt stor plattform, större än många medier. För det med sig ett ansvar?
– Ja, det gör det. Oavsett vilken scen jag befinner mig på så måste jag tänka igenom sakerna jag säger. Men vem har inte någon gång sagt något konstigt bland vänner? Det är inget märkligt med det. Man har ett ansvar för konsekvenserna av det man säger – för vad det kan leda till. Men det gäller för alla.

Men du har 210 000 följare på Twitter. Har du då inte ett större ansvar än någon med 200 följare?
– Det ger makt, självklart. Man kan hjälpa till en hel del, men också förstöra en hel del. Fast även om du leder en sekt på 30 personer har du det ansvaret. Ju fler du pratar med desto mer kan du påverka, och då kanske du måste vara försiktigare. Men principen är densamma, och mitt ansvar är samma som ditt. Vem som helst kan skapa en stor plattform i dag. Då har samhället och skolan ett ansvar att lära ut källkritik på ett helt annat plan än vad som görs nu.

Har du mött baksidorna av att ha en stor fans-skara, som till exempel stalkers?
– Ja, det kan bli att folk tror sig veta för mycket om en som person. Människor är inte heller så källkritiska. Jag kan inte göra något utan att det kommer ut. Men det finns en baksida med det mesta och så även med offentligheten. Det är inte synd om mig på något sätt även om det kan kännas obehagligt ibland.

Är det för sent att backa ur nu?
– Det finns alltid ett val. Jag måste inte göra det jag gör, utan kan lägga ner och söka andra jobb. Efter några år är du borta från offentligheten – till och med Robinson-Robban.

FAKTA/Soran Ismail
Ålder: 26 år.
Uppväxt: Knivsta
Bor: Stockholm
Aktuell med: Radiopratare i P3, kolumnist i SvD och stand-up-komiker tillsammans med Magnus Betnér i showen "En skam för Sverige". Flitig poddare med "TSKNAS" (Till Slut Kommer Någon Att Skratta) och "Heja Sverige" som han gör på uppdrag av Svenska Fotbollsförbundet. Ska leda fotbollsgalan i TV4.
Tjänar i månaden: "60 000 kronor innan skatt tror jag att den ligger på. Jag har eget AB och betalar ut min egen lön."
Familj: Singel. En dotter tillsammans med tidigare fästmön Caroline Tegebo.
På fritiden: Kollar på fotboll.
Senaste bok: Patrik Lundbergs "Gul utanpå"
Senaste film: Fight Club "Jag såg den för första gången nyligen".
Medievanor: Twitter, Instagram, Snapchat, Sportbladet och Svenska spel.

NÄTVERK
Magnus Betnér, komiker som han gör showen "En skam för Sverige" tillsammans med.
Helena Sandklef, producent, krönikör och content and concept manager på Fotografiska.
Özz Nûjen, komiker. 
Björn Gustafsson, komiker och skådespelare.
David Druid, komiker och programledare för Morgonpasset i P3.



Dela sidan: