Dela sidan:

Den legendariske tidningsmakaren Hans Hatwig har mycket att berätta. Så mycket att han nu i dagarna släppt två memoarer på 783 respektive 818 sidor styck. I litet typsnitt.

Två tegelstenar historia har lättat från hans hjärta. Men livsberättelsen handlar inte bara om hur han startat, sålt och lagt ned tidningar, utan också om nazismen och relationen till mentorn och civilingenjören John-Henry Sager – en släkting till Hitlers högerhand Hermann Göring, enligt Hatwig själv.

Med sina år av erfarenhet i bagaget är Hans Hatwig skeptisk till tidningsdöden. Han säger själv att han har tjatat om att branschen behöver en förnyelse – att han erbjudit sina tjänster till förlag och mediehus. Men ingen har lyssnat på honom.

– De vill ha lätthanterliga slavar som sitter bakom sina maskiner och levererar. Innehållet är viktigast, men man måste titta på tekniken också. Folk gäspar när de tittar i den vanliga papperstidningen. Vi behöver nya former av tidningar och nytt innehåll, säger han.

Men ny teknik är för Hans Hatwig nödvändigtvis inte synonymt med digitalisering.

– Jag tror inte på någon pappersdöd, tänk på hur många tidskrifter och tidningar som fortfarande säljs. Nog fan är folk intresserade av tidningar, men redaktörerna lurar läsarna på konfekten. Många skryter med att de är världsbäst på nätet, men det skiter folk högaktningsfullt i.

Hans Hatwig föddes i Tyskland under efterkrigstidens 40-tal, men kom till Sverige 1967 och hamnade inom medievärlden direkt. Men inte som någon redaktör. Istället började Hans Hatwig jobba som grovdiskare på Åhlén & Åkerlunds förlag.

Efter en tid som layoutare på porrkungen Curth Hsons förlag blev han redaktör för ungdomstidningen Tiffany, startade och chefade över idoltidningen Poster 1974 som senare blev Okej, grundade skämttidningen En ding ding värld och blev chefredaktör för Veckans nu och Royal.

– Det är en hel generation som har läst mina tidningar. Något som retat mig under min karriär är all skepticism och rädsla som finns inom tidningsbranschen, säger Hans Hatwig och fortsätter:

– Anledningen till att vi har en tidningskris nu beror på makthavarnas ovilja att förnya sig, satsa på nya förmågor och att vara lite fräcka.

En anledning till att Okej gick hem hos ungdomarna var att tidningen erbjöd någonting extra med anknytning till produkten, enligt Hans Hatwig. Tidningarna var paketerade tillsammans med en skiva, en video, posters eller stickers.

– Man säger att ungdomar lagt av med att läsa papperstidningen och tror att internet är räddningen – men det är det fan inte. Jag hävdar att man skulle kunna intressera unga människor att köpa tidningar om man gav dem ett adekvat innehåll som motsvarar deras förväntningar.

– Jag är så otroligt frustrerad på den här branschen, för när som helst kan jag skapa mycket framgångsrika tidningar – ge mig bara en påse pengar.

Enligt Hatwig älskar alla i hans bekantskapskrets papperstidningen – men tvingas lämna mediet på grund av att redaktörerna "skiter i sina papperstidningsläsare". Han anger Expressen som exempel – att kvällstidningen i höst sagt upp alla fasta tjänster på sin bildredaktion.

– På Aller tror de att man kan mala fram föråldrade tidningar år efter år i den befängda tron att man kan fortsätta i all evighet. De har inte hängt med och kommer att ta kål på tidningsbranschen. De anställer bloggare och fackmänniskor, som tror att man layoutar en sida och sen är man ad. Det beror på att ägarna inte vet något själva. Allt bygger på en bluff.

– Bonnier och Aller borde storsatsa – men det gör de inte. Jag har liknat Allers ledning vid skånska bönder som bara odlar ensidig potatis. De kommer från livsmedelshandeln eller Volvo och förstår sig inte på media. De stora förlagen har alltid betvivlat allt jag gjort – fram till dess att mina tidningar har blivit framgångsrika. Då har alla velat köpa dem.

Varför tror du att det varit så?
– För att jag brinner för att leverera och ge mina läsare ett schysst material. Mina gamla läsare visste att jag och mitt team på Okej gav vårt yttersta för dem. En poptidning är en flyktig produkt, men alla mina tidningar har existerat länge. Vi gjorde tidningar med känsla, hjärta, intresse och engagemang. Vi förmedlade känslor – inte bara texter och bilder.

Du har haft en väldigt lång karriär inom tidningsbranschen. Vad har du lärt dig under den här tiden?
– För många år sedan jobbade jag på en lite halvporrig tidning som heter Paff och Raff där jag lärde mig fantastiska saker som jag sedan använde mig av i Okej. Förläggaren där tillhörde, precis som Albert Bonnier, det gamla gardet av de som inte låtsades vara förläggare, utan faktiskt var det.

Nu släpper du dina memoarer – vad kan vi läsa om där?
– Om min karriär och vad jag fick möjligheten att uppleva med mångmiljardären John-Henry Sager som min mentor. Den har också med Nazityskland att göra. Jag drar ner brallorna framför svenska folket här och förtiger ingenting. Det finns ingenting som chockar mig längre och jag har alltid varit en man som vågat måla med starka färger.

Den 17 år långa vänskapen med miljardären John-Henry Sager öppnade många dörrar för Hans Hatwig.

– Han hade så mycket att berätta och kände alla inom överklassen. Tack vare honom fick jag träffa Wallenbergare och baroner. Vi åkte runt till slott, herresäten och överklassvillor.

Vänskapen tog slut när John-Henry Sager dog 1984.

– Han var speciell, levde som en eremit och lät finger- och fotnaglar växa. Han erbjöd mig sig mentorskap när jag bara var 19-20 år efter att jag träffat honom på ett förlag. Jag hade ingen annan manlig förebild.

FAKTA / Gerd Hans Hatwig 
Ålder: 68
Bor: Vendelsö, Stockholm
Uppvuxen: Frankfurt, Tyskland
Är: Tidigare chefredaktör, regissör och författare
Familj: Hustrun Marie-Louise och den vuxna dottern Katja
Aktuell med: Släpper böckerna "Miljardären som visste för mycket"



Dela sidan: