Dela sidan:

I tre och ett halvt år har Johanna Frändén följt och rapporterat om Zlatan Ibrahimovic för Sportbladets räkning. Men de senaste somrarna har hon funderat på att byta journalistisk bana.

– Men sen blir man sugen igen. Jag är inte främmande för att göra något annat när Zlatan slutar, även om han är min kassako. Det ska faktiskt bli lite skönt när det är över, att jag får tvingas göra något helt annat, säger Johanna Frändén.

Kommer det inte kännas lite tomt?
– Hela Idrottssverige kommer nog känna en jättetomhet, eftersom Zlatan har dominerat sportnyheterna i 15 års tid. Men för egen del kommer jag inte att sakna honom. Jag kommer att vara redo när han lägger av.

Du kommer inte börja följa någon annan fotbollsspelare då?
– Nej, nu får det allt vara nog.

Det är ju mycket prat om dig och Zlatan. Kan du bli trött på honom?
– Ja, gud ja – det är klart. Jag är inte trött på att bli förknippad med honom men kan bli trött på honom som person, på hans sätt att vara. Han är inte alltid tillgänglig och det kan gå lång tid utan att han vill prata med media. Då får man koka soppa på en spik. Men det är så mycket som händer kring honom så det skulle säkert vara lättare att tröttna på någon annan.

Två gånger har hon flyttat efter stjärnspelaren – först till Barcelona och för två år sedan till Paris där han spelar i laget Paris Saint-Germain. Men trots all tid hon lagt på att rapportera om honom har hon fortfarande inte fått en ordentlig intervju. Faktum är att Aftonbladet den senaste tiden bara fått göra en intervju om året med Zlatan i samband med att han tilldelats Guldbollen. Och den intervjun har inte hamnat på Johanna Frändéns bord.

– Jag börjar tro att jag kommer få tillbringa en hel karriär utan att riktigt få sätta mig ner och prata med Zlatan. Kanske kan vi möjligtvis få till det när han slutar.

Johanna Frändén skriver inte bara för Aftonbladet utan syns ofta i SVT där hon bland annat satt i sportstudion under Fotbolls-VM i Brasilien. Hennes jobb har prisats förr, men nu i veckan fick hon utmärkelsen Årets sportjournalist av Sportjournalisternas klubb i Stockholm. Hon tycker att det just den här gången känns extra kul, eftersom priset till skillnad från många andra utses av journalister.

– Jag är både överraskad och glad. Det är en uppmuntran i arbetet. Man behöver det en grå decembermånad, men det är ingen idé att slå sig till ro och leva på priset.

Hon tror att det har hjälpt till att hon har två stora medier att synas i.

– En del som vinner priser blir odrägliga över det och hamnar ute i kylan fem år senare. Jag vill inte förminska min insats – men om jag hade jobbat på en annan, mindre tidning eller jobbat med radio skulle jag inte fått samma genomslag.

Du låter väldigt ödmjuk inför ditt pris?
– Så jävla ödmjuk är jag inte – snarare ganska mallig.

Att verka i två av Sveriges största medier innebär en miljonpublik som Johanna Frändén tycker att hon har god kommunikation med, speciellt via twitter. Men det är inte bara av godo.

– Det är klart att det händer att dialogen blir otrevlig, även om jag tror att jag är ganska lyckligt lottad. Folk vet att jag tar striden och då blir det svårt att vara hatisk.

Hur då?
– Det är alltid jobbigare för näthatarna när någon konfronterar dem. Svarar man på otrevliga mejl märker man att det blir en artigare ton. Det är det som är en av förklaringarna till näthat – man förstår inte att det sitter en person bakom mejladressen.

Vad svarar du på?
– Alla läser Aftonbladet, så man får hela spektrumet av människor i sin inkorg. Jag får inget renodlat hat eller hot, men jag kan få arga mejl. På twitter är min taktik att retweeta otrevliga kommentarer vilket gör att de får 55 000 personer på sig. Det blir självsanerande.

Märkliga kommentarer i verkliga livet hamnar också snabbt på Johanna Frändéns twitterkonto. För några veckor sedan stod hon i den mixade zonen efter en fotbollsmatch när en spelare i PSG, för oss oklart vem, kallade henne "älskling" under en intervju.

– Jag tog inte illa upp, utan frågade på twitter om hur man bör reagera under en sådan här situation. Det skulle inte förekommit om jag varit en manlig sportjournalist. Det är inte ett optimalt sätt att inleda en intervju, men var nog tänkt som en trevlig hälsningsfras från hans sida.

Förutom älskling-incidenten har Johanna Frändén varit relativt skonad från genusproblematik. Hon säger att man i länderna kring medelhavet har en annan attityd och inställning när det kommer till kvinnor. Fotbollspelare i franska ligan – eller som hon kallar dem "miljonindustrier på två ben" – ifrågasätter eller särbehandlar inte. Hon får alltid mycket respekt.

– I svenska sammanhang kan man ibland bli åsidosatt eller avbruten. Som kvinna får man inte alltid tid att prata. Här är folk väldigt artiga och lyssnar på en. Men så kommer ett litet övertramp från någon och det får man lära sig att hantera och leva med. Man kan inte genusuppfostra franska ligan.

När Johanna Frändén jobbar är hon av förklarliga skäl ofta ute på fältet. Eftersom hon inte bara skriver om sport, utan också kolumner och krönikor kan hon ena dagen åka på en match och andra intervjua en nobelpristagare i litteratur. I veckan följde hon kungaparet som var på besök i Paris – då började arbetsdagen klockan sex och sista texten skickades in klockan ett på morgonen. Hon får också många förfrågningar från franska redaktioner och tv-kanaler som vill att hon ska komma och prata om Zlatan, eftersom hon "känner honom så bra".

Eftersom Johanna Frändén jobbar på frilansbasis är hon ändå sin egen chef. Men hon tycker att jobbet som sådant har förändrats sedan hon först började rapportera om fotboll.

– Under en match får man ofta ringa hem eller gå in på sportbladet.se och läsa om vad 15 spelare skriver på twitter efter att någon fått rött kort – det kan du inte göra när du ser en match. Man drabbas av en ganska maktlös känsla men får lära sig att hantera den. Det blir någon form av kompletterande verksamhet, men det är inte alltid man går från en match och har den bästa vinkeln själv. Det är störande.

På vilket sätt har det förändrats?
– När jag jobbade med internationell fotboll för flera år sedan visste man själv allt och berättade själv vad som var viktigt. Nu kan hemmaredaktionen skriva om att någon i Viasat-studion trillade av stolen i sändning. Man får se det som ett teamwork, vilket är bra så länge det inte hotar på plats-behovet.

Tror du att det är hotat?
– Ju mer allt blir tillgängligt online, desto mer hotat är frilansjobbet. Det är ingen slump att tidningar gör sig av med utrikeskorrespondenter. Rapportering från Frankrike görs bra hemifrån men inte lika bra. Den stora utmaningen är att strida för de grejer som förklarar saker i landet och inte bara blir en TT-flash. När man sitter på tunnelbanan varje dag får man bättre koll på vad folk egentligen tycker.

Nu har du de senaste åren flyttat dit Zlatan har flyttat, men jag läste någonstans att du totalt har flyttat 20 gånger. Vad beror det på?
– Barcelona är det enda stället jag bott på i mer än två år sedan jag flyttade hemifrån. Men jag tycker alltid att det är roligt att flytta vidare. Det är så naturligt att det inte blir speciellt jobbigt. Föräldrar och vänner som hälsar på är jättenöjda över att de får se så mycket.

Är du rastlös?
– Jag är lite otålig, inte någon rutinmänniska. Många tycker att det är skönt att vara hemma i lugn och ro och inte göra någonting. Så har jag aldrig känt. För mig blir det mycket ensamtid på grund av jobbet, jag reser mycket ensam och det har blivit någon form av livsstil. När jag var yngre hade jag en dröm om att bli europé. Jag är nöjd med det men kommer inte hålla på så här tills jag är 70 år. Men på äldre dagar vill jag inte ångra att jag blev fast och inte provade olika saker. Nu är jag ung och fri.

FAKTA / Johanna Frändén
Ålder: 33 år
Familj: Mamma, pappa, bror
Utbildning: Kandidatexamen i sociologi och ettårig journalistutbildning på JMG
Medievanor: Sportbladet, DN, branschmedier, franska nyheter och lyssnar på God morgon världen på P1.
Läser: Doris Lessings "Den femte sanningen" och Suzanne Bruggers "Ja"
Jobbar bäst när: Hon har mycket att göra och är under press. Är bra på att hålla deadlines men skjuter gärna upp saker.
Förebilder: Jane Björck och Simon Bank
Drivkraft: Att göra fotbollen begriplig och sätta den i ett större sammanhang.



Dela sidan: