Dela sidan:

När Axel Jönsson började på Helsingborgs Dagblad var han ungdomsreporter, sedan blev han sommarvikarie och till sist, 2011, fick han jobb som vikarie via Kompetens i Skåne (KiS). Drömmen om journalistiken har han haft sedan barnsben, men vid årsskiftet lämnade han den bakom sig för en fast anställning. Han bytte vardagen där han gång på gång tvingats underteckna korttidskontrakt mot en tjänst som kommunikatör på Region Skåne.

– Jag börjar som kommunikatör på måndag, vilket känns jättebra. Det ska bli kul att hamna i ett sammanhang som andas optimism och att bli fast anställd.

Inom journalistiken har det med tiden blivit 97 kontrakt. Bara via Kompetens i Skåne. Sedan har Axel Jönsson skrivit under ett par till, de gånger han varit anställd direkt på HD.

Men hur går det här ihop med LAS (Lagen om anställningsskydd)?
– Det är en bra fråga. Jag har framfört till bemanningsföretaget att jag gärna vill bli fast anställd där, men fått till svar att det inte är aktuellt just nu på grund av att det ser ut som det gör i branschen. Sen ligger det i sakens natur att man aktar sig för att ställa till med bekymmer. När man jobbar från dag till dag kanske telefonen slutar ringa om man är jobbig, säger Axel Jönsson.

Har du känt så?
– Jag vet exempel på när medarbetare har varit jobbiga inom citationstecken, och inte dykt upp igen. Det är mer än en känsla.

För ett år sedan började Axel Jönsson tänka att det var dags att göra något annat. På HD var han orolig över hur mycket han skulle få jobba och om han skulle tjäna tillräckligt för att kunna betala räkningarna.

– Jag gjorde ett sämre och sämre jobb. Vid ett tillfälle var jag på min tredje redaktion på tre dagar och mådde inte bra. Jag upplevde det som om jag gick in i väggen, svettades, bara satt vid datorn och stirrade utan att kunna jobba. Jag blev hemskickad, grät ohejdat och förstod inte vad som pågick. Det enda jag tänkte på var att jag inte hoppades att arbetsledaren skulle berätta om det för bemanningsföretaget.

– Det viktigaste för mig var att de inte skulle få reda på att jag var utbränd – för då hade de slutat ringa. Bara att oron finns där är nog, men sen har man inte råd att vara utbränd. Man har inte råd att vara borta. Det är den känslan som skapas.

Det, tillsammans med antalet kontrakt och vetskapen om att DN-, Expressen- och Dagens Industri-vd:n och tillika styrelseordföranden i Sydsvenskan/HD Gunilla Herlitz under 2013 lyfte en lön på 19 miljoner kronor blev nog.

– Det är en detalj i sammanhanget, men för mig är det demoraliserande. Det tror jag många av mina fast anställda kollegor som har fått gå också tycker. För min del börjar jag ifrågasätta varför jag ska ha det så här när det uppenbarligen finns pengar i den andra änden av koncernen. Jag har haft svårt att motivera mig sen dess.

Vad har det faktum att du fått 97 anställningskontrakt under dina 3,5 år gjort med självförtroendet inom yrket?
– När jag började på HD var mitt mål att vinna en guldspade. När jag slutade var mitt mål att få anställning en vecka till. Det har hänt ganska mycket med självförtroendet under den tiden.

Vet du fler som känner som du?
– Jag kan inte tala för alla, men upplever att det generellt finns ett missnöje. Det gäller inte bara personal på KiS, utan på alla tidningar. Jag upplever att många mår väldigt dåligt och vet folk som har lika många avtal som jag eller ännu fler.

Under tiden som bemanningsanställd har Axel Jönsson trots allt totalt sett jobbat mer eller mindre heltid. Men längden på kontrakten har skiftat. Till en början fick han längre kontrakt, men de har allt eftersom bytts ut mot kortare.

– Det lär bara bli värre utifrån de signaler vi fått. Jag började med halvårskontrakt, men det längsta jag haft den här hösten är två veckor i taget. Jag vet folk som blivit erbjudna en halvdag.

I bland har Axel Jönsson och hans kollegor i samma sits vetat om att det finns en ledig vakans på kundföretaget som inte blivit tillsatt.

– Det är ren idioti i och med att det tar lika lång tid att skriva kontrakt på ett halvår som på en dag. Jag vill ändå räkna mig till de som är lyckligt lottade, eftersom jag mestadels fått vara kvar inom HD-sfären och blivit mycket bra behandlad av mina kollegor. Det finns inget intresse från min sida att gråta ut. Alla som varit med i karusellen vet vad de gett sig in på. Det är inte synd om journalisterna – det är synd om journalistiken.

Hur menar du?
– Det här är en otroligt tuff arbetsmarknad – det visste jag. Men nu blir journalistiken lidande. Man blir sämre och sämre på sitt jobb om man inte känner ett förtroende från arbetsgivaren – det säger sig självt. Det är svårt att prestera på topp när man inte vet om man har jobb eller inkomst om en månad. Det psykar en konstant och arbetet blir splittrat.

Vad sa arbetsgivaren när du berättade att du ville sluta?
– Jag ringde bemanningsföretaget, som inte heller tyckt att detta varit en fulländad situation. De önskade mig lycka till. På HD har det varit 30-40 personer som slutat under kort tid så det är inga konstigheter. Men internt på HD har jag framfört vad jag tycker om det här systemet och min oro för vad som händer med journalistiken överlag.

Vad tror du händer med journalistiken?
– Jag kan bara prata för mig egen del – man aktar sig för att ta risker, vågar inte säga vad man tycker och känner inget förtroende när man bara får någon dag här och där. Journalistiken blir lidande, den blir lika feg som en själv. Du kan inte vara kritiskt granskande om du ska vara på plats på ett ställe i två dagar. I stället för att göra riktig journalistik släcker du bara eldar.

Du säger att du framfört kritik internt. Vad har du fått för svar på det?
– Jag har inte hört ett ljud. Men det händer så mycket annat i branschen att ledningen säkerligen är fullt upptagna. Om du ringer och frågar om bemanningskarusellen kommer de troligtvis att skylla på strukturomvandlingar. Men å andra sidan har man uppenbarligen råd med bonusar. Att i stället lägga de pengarna på en lite mindre ljusskygg personalpolitik vore en utmärkt kvalitetsförbättring, enligt mig.

Läs svaret från Anette Östergren, vd på KiS här.

FAKTA / Axel Jönsson
Ålder: 30
Bor: Malmö
Uppvuxen: Landskrona
Familj: Sambo med Madeleine och katten Simson.
Karriär i korthet: Ungdomsreporter och sommarvikarie på NST/HD, reporter och därefter en av två heltidsanställda redaktörer på studenttidningen Lundagård, webbredaktör och reporter på HD samt chefredaktör för Djurbladet.
Medievanor: Dagstidningar, kvällstidningar, nyhetsmagasin, Medierna i P1, podcasts, Twitter.
Drivkraft: Möjligheten till att få göra skillnad.
Bästa jobbminne: De gånger man faktiskt fått göra skillnad för människor som hamnat i kläm.
Mest stolt över: Alla unga, otränade skribenter och fotografer som fick växa på Lundagårds redaktion för att sedan överstiga ens egen potential med en triljard. I dag tar de över Mediesverige.
Viktigaste frågan för journalistiken: Att se till att nya, lokala initiativ kan växa fram och ersätta kapitulerande dagstidningars nyhetsarbete. Vi behöver enheter utan tryckerier, megalöner och ägare som tror att det rör sig om vilket företag som helst.



Dela sidan: