Dela sidan:

// Det här är en artikel som publicerades 2015. Vi har valt att återpublicera den med anledning av Sommar i P1 2019. //

***

Många journalister vill skriva om dödsstraff, men det kan vara svårt att finna nyhetskroken. Carina Bergfeldt hittade en intervall på tio dagar sommaren 2013 med två schemalagda avrättningar. Hon frågade de dödsdömda om de ville träffas – dubbelmördaren Vaughn Ross som suttit på death row i Huntsvillefängelset sedan 2002 tackade ja.

Idén var att följa hans nedräkning under de sju sista dagarna i livet. Aftonbladet sparade pengar och Carina Bergfeldt som trodde på idén fick åka utan fotograf. I stället tog hon bilder med mobilkameran och storyn sammanfattades i bloggen "En vecka med döden". Responsen blev stark, 2,2 miljoner läsare följde Vaughn Ross sista vecka i livet.

– Innan jag åkte dit var dödstraffet någonting väldigt långt borta. Plötsligt sitter man väldigt nära en person. Vi pratade och skrattade tillsammans. Jag tyckte att han var karismatisk och trevlig. En vecka senare står du utanför och väntar när han spänns upp på en bår. Han som du har suttit och skrattat med får en giftinjektion och dör.


Samtal mellan Vaughn Ross och Carina Bergfeldt, FOTO: Aftonbladet

När Vaughn Ross avrättades stod Carina Bergfeldt i Aftonbladet TV:s direktsändning. Reportern frågade med sävlig röst hur hon kände sig. I samma ögonblick förstod hon att han inte längre fanns i livet och svarade att det kändes "för jävligt".

– Jag stod på en gata utanför huset där de anhöriga sitter och väntar, eftersom det bara är lokala medier som får följa med in på dödskammaren. När de öppnar dörrarna och går 20 meter förbi dig, då vet du att han ligger riggad och redo därinne. När dörrarna öppnades blev jag stel, kallsvettig och ville nästan börja skratta. Jag trodde fortfarande att allt bara var på låtsas. Processen i sig är så ovärdig. De lever inlåsta i 7-8 år, första gången de går utan kedjor är när de går från cellen mot sin död.

Under reportageresan intervjuades en präst som hade sett 300 avrättningar och en fängelsedirektör som hade varit ansvarig när 89 människor hade fått sina dödsstraff verkställda. Hon träffade offrets anhöriga och en reporter som bevakat 373 avrättningar sedan 1984. Ett år efter avrättningen kunde Carina Bergfeldt fortfarande inte släppa frågan kring dödsstraff. När hon fick veta att Aftonbladet inte ville skicka i väg henne igen köpte hon en flygbiljett och reste över Atlanten under sin semester på vinst och förslust, utan att kontakta något förlag.

Hon hamnade i San Fransisco och träffade 70-åringen vars bror mördades av Vaughn Ross. Han bjöd in henne att stanna i två dagar. I St. Louis knackade på hos mördarens anhöriga och fick höra: "Åk härifrån annars kommer vi att göra dig illa".

Brodern till ett av Vaughn Ross offer hade fått förtroende för Carina Bergfeldt och tipsade om en kvinna från Lubbock County i Texas där dubbelmordet hade ägt rum. Här träffade hon brottsplattsutredaren som såg till att hon fick den 100 sidor långa polisutredningen. Det ena ledde till det andra och vips satt hon med ett digert material av förra årets berättelser tillsammans med nio nya karaktärer. Hennes bild av delstaten förändrades. I dag är hon som förälskad i Texas och dess människor med stora cowboyhattar, bilar och hjärtan.

– Ofta när man gör journalistik från Texas målas en nidbild av korkade jänkare upp. De jag träffade var fantastiska människor. Fängelsedirektören hatade dödsstraff. Avrättningarna var de värsta dagarna i hans liv. Hans jobb är att de ska få en så värdigt sista dag i livet som det bara går. Han ler mot dem, smyger till en cigarett eller en telefon om de vill ringa sina anhöriga. När allt är över går han hem och gråter. Alla, till och med bödeln, känner något för det här.

"Sju dagar kvar att leva" är Carina Bergfeldts andra bok efter deckaren "Fadersmord" och släpps på Norstedts förlag den 6 maj. Hon beskriver arbetet med boken som en förlösning.

– När jag åkte tillbaka frågade någon om jag var manisk och det kanske stämmer, men boken var en renande process för mig. Jag träffade folk på dagarna och det gick inte att hindra skrivandet på kvällarna. Tre veckor senare gick jag och tryckte på print på hotellets skrivare som printade ut 210 sidor. Jag behövde få ur mig det här.

Drivkraften har alltid funnits där, men självförtroendet har fått sina törnar. När Carina Bergfeldt var 15 år gammal gick hon upp till Skaraborgs tidnings Göteneredaktion. Fast besluten om att bli publicerad. När hon hade lämnat in en text från en konsert med Cyndee Peters sa redaktören att texten var "den sämsta skiten han hade läst".

– Jag bestämde mig för att jag aldrig någonsin skulle skriva igen eftersom jag inte kunde skriva. När fel person säger någonting vid fel tillfälle försvinner det inte från ditt huvud hur mycket du än försöker. Min dröm tillintetgjordes där och då eftersom en person som jag uppfattade hade koll på journalistik sa att jag inte kunde skriva. Den där gubben i Götene var som en gud för mig.

När insåg du att du var bra?
– Först när jag vann Stora Journalistpriset. När jag började på Aftonbladet tillbringade jag mina första fem år med väntan på att de skulle komma på att jag var en bluff. Första gången en chef frågade mig vad jag ville göra med min tid på tidningen svarade jag att jag helst bara ville vara kvar. Jag fick beröm för saker, men jag kopplade inte riktigt.

– När jag bevakade Utøya fick jag flera läsarmejl från folk som satt hemma framför datorn och grät. Jag försökte minnas vad folk började gråta av när jag skrev reportaget året efter. Det var så jag byggde berättelsen och när jag sedan tittade på texten fick jag en konstig känsla: "den är trots allt ganska bra". Jag var 15 när han sa att jag skrev som en kratta, 32 när jag vann Stora Journalistpriset. Jag kände mig som en bluff i 17 år.

2012 vann Carina Bergfeldt Stora Journalistpriset i kategorin "årets berättare" för reportaget "Dagen vi aldrig glömmer". En 16 sidor lång berättelse om vad som hände med Norge ett år efter massakern på Utøya. Utmärkelsen beskriver hon som en tydlig brytpunkt i hennes karriär.

– Jag har inte haft en normal arbetsvecka sedan jag vann Stora Journalistpriset. När du åker ut så jobbar du jämt och när du kommer hem så ligger du i fosterställning och hyperventilerar första dagen. Du försöker komma tillbaka till någon verklighet.

Hur funkar det?
– Mina förhållanden går åt helvete och mina vänner försvinner, säger Carina Bergfeldt och skrattar.

Lite som du sa i en tidigare intervju att du inte har något liv?
– Det är helt korrekt. Jag försöker skaffa mig ett, men det går så där.

Hur blev det så här?
– Journalistiken är min stora kärlek än så länge. Om någon kommer konkurrera med den så kanske jag kommer att omprioritera. Jag har fått chansen. Det är svårt att ha något annat liv när något händer och det är mig de ringer. Jag jobbade som ett jävla as för att komma dit jag är i dag. Nu är det viktigare än allt annat. En gång tog jag och en sambo in på ett hotell över påsken, sen kom jag hem på skärtorsdagen och sa: "jag är ledsen, men Kim Jong-un har hotat att spränga Sydkorea. Jag åker om ett par timmar". Han tog in på ett hotell skickade ett sms och sa att han inte skulle komma hem igen.

– Det var många år som jag skickade idémejl till mina chefer och fick nobben. De senaste åren har nästan allt jag gjort varit egna idéer, till exempel Texas, Afrika-resan eller när jag åkte dig Kanada och skrev om indianer som försvunnit längs en motorväg. Jag är väldigt tacksam för att jag får skriva de här berättelserna.

Utøya-rättegången 2011 var ett tillfälle där hon kände sig på gränsen till att gå sönder. I tre veckor återgavs obduktionsmaterial med blodstänk och hjärnsubstans. Aftonbladet gjorde även tv-rapportering från rättegångarna när experterna vittnade. Carina Bergfeldt minns hur hon påverkades av de elaka kommentarerna.

– En man skrev att jag såg fet ut i tv och jag märkte hur jag instinktivt började suga in kinderna så att jag inte skulle se tjock ut. Jag satt och rapporterade med insugna kinder för att jag skulle se smal ut i tv. Liverapportering är speciellt eftersom mupparnas ord kan krypa under skinnet på dig.

När Utøya -rättegången var över åkte Carina Bergfeldt till Maldiverna och stängde av mobilen.

– Alla människor som jobbade med Breivik-rättegången förstår vilken bubbla det var. Tio veckor med konstant död och sorg. Och den här människan i mitten som är så speciell. Breivik satt där och var vältalig med sin behagliga röst, men säger saker som får dig att tappa andan. Jag var så Breivik-skadad efteråt och vad jag än gjorde så associerade jag till rättegången.

Finns det några reportage kvar som du drömmer om att göra?
– Det finns några platser som du inte kan åka till eftersom det är för farligt. Jag skulle vilja åka till Jemen och skriva om barnäktenskap, men man ska inte vara journalist i Jemen. Då skulle det sista reportaget kunna bli att jag live-bevakar från min egen stening.

– Det finns människor i vårt skrå som jag på riktigt tror blir upphetsade av att vara i strid. Jag är definitivt inte en sådan person. För mig är krig ganska ointressant. Ett land som Burundi har haft ett uppslitande inbördeskrig i 15 år. De försöker komma tillbaka, men männen är helt krigsskadade och kvinnorna är själva. De räknar med att hälften av kvinnorna kommer att våldtas eftersom männen är så sabbade. Det är människorna som är intressanta för mig. Jag var nere vid Gaza-remsan 2008. Snacka om tråkigt. Du står och tittar på med reportrar från hela världen och du kommer ingen vart eftersom Israels arme ser till att ingen flyttar sig en fena.

Fakta/Carina Bergfeldt
Ålder: 35 år
Uppväxt i: Götene
Bor: På Kungsholmen
Familj: Mor, styvfar, fem bröder och deras familjer
Karriär: Nio år på Aftonbladet. Innan dess ett år på Skaraborgs Läns Tidning, ett halvår på TV4 Halland (praktik) och tre månaders volontärarbete på NBN News (Newcastle, Australien)
Utbildning: Långa journalistprogrammet, JMG. Har en examen i Internationella Relationer vid sidan om.
Tjänar: "Med all övertid blev det typ 800.000 förra året. Då är det mycket övertid."
Senast lästa bok: "Min egen 'Sju dagar kvar att levaä. Jag korrläser och korrläser tills ögonen går i kors."  
Största intresse: "Att skriva. Inget slår att få till en bra mening." 
Medievanor: "Jag är som nutidens läsare är mest, går in på Twitter och klickar på det som är intressant. Prenumererar inte på någon tidning, läser inget, inte ens Aftonbladet, dagligen."
Gör en ledig helgdag: Ligger i min soffa och tittar på tio avsnitt i sträck av en serie. Eller skriver böcker. 



Dela sidan: