Dela sidan:

Idén till boken föddes tidigt under 2014. Under samma tid kontaktade förlaget Volante Viktor Barth-Kron och frågade honom om han hade något uppslag till en bok. Förlaget, som primärt ger ut sakprosa, hade kanske förväntat sig något, men annat tackade ändå ja när han presenterade Gröna Gården. Samtidigt ville Viktor Barth-Kron jobba för DN under hela valåret vilket dessutom gav honom tillfälle att fånga iakttagelser till boken.

Hela projektet höll på att brinna inne i och med det extraval som plötsligt annonserades, men när det ställdes in kunde han ta tjänstledigt och färdigställa manuset under vårvintern.  

– Jag får tacka decemberöverenskommelsen för att det gick att få ihop det här. Det tar emot eftersom jag tycker att den är det dummaste som hänt i politiken på mycket länge, men med en valrörelse till så vet jag inte hur det hade gått.

Viktor Barth-Kron beskriver boken som en meta-satir. Han har lånat några grepp från August Stridbergs Röda Rummet, mest av humoristiska skäl.

– Det började med en tanke när jag läste om Röda Rummet för några år sedan. Jag fascinerades över hur extremt aktuell den kändes. Trots att den utspelar sig för nästan 140 år sedan, före demokratin, kände man igen sig mycket i medier, politiken, kulturvärlden och i Stockholm. Mekanismerna håller över tid trots att så mycket har förändrats. Så jag började tänka: Om den faktiskt utspelade sig idag, vad skulle de hålla på med då? Och det passade väldigt bra ihop med en tanke jag burit på länge.

Vad är det som är konstant?
– Röda Rummet är en hårdare och mer burlesk satir än min bok, men det handlar ju också om en hårdare tid. Men mycket av det hyckleri och den ignorans som den vänder sig emot finns i dag också, om än i andra former. Det handlar om mänskliga mekanismer, antar jag. Sedan ska man väl säga att den här historien har fått växa för sig själv och står helt på egna ben. Har man inte läst Röda rummet så gör det ingenting.

Medan August Strindbergs protagonist i "Röda Rummet" är en borgarson som vill in i den litterära världen är huvudrollsinnehavaren i Viktor Barth-Krons satir modell 2015 en ung man med politiska ambitioner som överger en karriär i pr-branschen på en cynisk byrå. Han hamnar på EKO "Enheten för kommunikationssamordning och omvärldsanalys", ett informationsorgan knutet till Socialdemokraterna.

– Han vill in i politiken och förändra, sen kanske det inte blev som han hade planerat att det skulle bli. Skillnaden med pr-världen kanske inte var så stor.

Hur kommer det sig att du valde att ta utgångspunkt i arbetarrörelsen?
– Det kunde ha varit tvärtom. Nästa gång är det nog det. Men det är nog så enkelt att Socialdemokraterna är det parti som fascinerar oss mest. Det är det stora maktpartiet som har burit Sverige och som alla relaterar till. Socialdemokraterna pratar om Socialdemokraterna och Moderaterna pratar om Socialdemokraterna. Det är en ständig referenspunkt och dessutom ett spännande parti. Det är så mångfacetterat och har så många grenar, lojaliteter inom sig och ansikten.

Flera av karaktärerna i boken kommer läsarna att känna igen från verkligheten; Moderaternas förre chefsstrateg Pappheimer som släpper den ena managementboken efter den andra, den prisbelönta affärsreportern Stefania Kaiser, poeten Hans Heimer som driver idén om en socialistisk dagstidning och den liberala tidningen Springpojkens chefredaktör Olle Jönsson som håller långa anföranden om tidningens historia.

– Det är en satir, ingen i sak verklighetsbaserad historia och det gör ju att jag kan ta ut svängarna ordentligt. Det är upp till läsarna att se likheter med verkligheten. Talar man om vem som föreställer vem blir det väl ärekränkning.

Utifrån kan tycka att vi lever i en ganska politisk tid. Hur ville du fånga det i boken?  
– Det är lite paradoxalt. Intresset för politik har kanske aldrig varit större och valdeltagandet ökar trots slentrianmässiga påståenden om att dagens ungdom inte bryr sig. Samtidigt finns det en utslätning i partier där det från många håll ofta handlar om spelpositionering och strategi, snarare än om övertygelse. Ta bara decemberöverenskommelsen eller Socialdemokraternas retorik kontra politik under förra mandatperioden som exempel. Skillnaderna i praktiken är ganska små och de som finns vill man knappt prata om. Socialdemokraterna vill inte prata om att man höjer sjukförsäkringen och Moderaterna vill inte prata om skattesänkningar.

– Absurt nog kan det leda till att själva politiken avpolitiseras. Det blir strategiska tjänstemän som utformar budskapet och i förlängningen också politiken. Samtidigt finns det ett växande intresse för politik och den krocken har jag försökt att fånga.

Vad är din drivkraft med den här boken?
– För det första hoppas jag att läsarna ska bli underhållna. Det är inte primärt en stridspamflett som ska förändra världen i ett svep, om det mot all förmodan råkar bli så ber jag om ursäkt. Boken är underhållning som också förhoppningsvis berättar någonting. Det är lite det anslaget som jag har när jag skriver i DN också. Nu är det här en fiktion, men jag hoppas att det kan säga någonting om hur saker ligger till.

Att skriva med humoristisk touch är något av ditt adelsmärke. Hur lär man sig att betrakta världen på det sättet?
– Jag tror att utifrånperspektivet är väldigt praktiskt i det läget. Jag har inte en politisk bakgrund som många andra. Det hjälper nog för att se de små absurditeterna i politiken. Det gäller för alla sammanhang. Om man är helt van vid någonting är det lätt att ta det för självklart.

Viktor Barth-Kron framhåller att han fått större frihet att skriva humoristiskt på DN än vad han förväntade sig när han värvades till tidningen 2011.

– Jag hade aldrig skrivit i dagstidning förut och var väl något av en nätskojare. Inget ont om det, men nu skulle vi hitta ett sätt att använda den tonen som passade in i DN. Man har en respekt för att skriva i Dagens Nyheter med dess publik och dess historia. En tidning är alltid ett sammanhang där läsare förväntar sig en viss sak. Det är lite samma känsla som jag möter nu när jag skriver en bok.

Du har ju lite av en skräddarsydd roll?
– Vi har prövat oss fram. Jag har gjort väldigt många olika saker på DN. Rekryterades som redaktör till DN På Stan och det var väl ingen som hade tänkt sig då att jag skulle skriva om Stockholmspolitik. Men så blev det, sedan blev det annat, och sedan lite till.

Vad säger du om de skriverier som har varit kring DN:s frysbox?
– Jag vet att det låter undflyende och fegt, men jag undviker helst att kommentera både personalfrågor och utgivarbeslut utåt. Har jag synpunkter så tar jag det internt, jag tror att det blir en i längden omöjlig situation annars. Folk har synpunkter på DN varje dag och jag är varken utgivare, personalchef, fackklubbsordförande eller redaktör för annat än mitt tv-program. Jag kan inte svara för hur alla turer går, det finns det andra som kan. Men alldeles självklart var det inte kul att läsa de artiklarna.

Finns det en rädsla för vad boken kommer att väcka för reaktioner?
– Det är klart. Det här är i särklass det längsta som jag har skrivit. Förhoppningsvis kommer någon betala pengar för att lägga timmar på att läsa det jag skrivit, och bara det. Det är klart att det är nervöst att sätta sig på en sådan hög häst. Att skriva en bok och ge ut den är att göra rätt stora anspråk.

– Det finns de som är politiskt engagerade som tycker att det satiriska anslaget som jag har förminskar politiken. Själv tycker jag tvärtom. Politik är viktigt, avgör krig och fred och människors välbefinnande. Om det är någonting som är viktigt så är det väl att gå efter med kritisk blick och syna i fall saker är fåniga, dumma eller till och med farliga.

FAKTA/VIKTOR BARTH-KRON
Ålder: 29
Bor: Vasastan.
Uppväxt i: Hässelby strand.
Familj: "Ja, men har flyttat hemifrån."
Karriär: DN sedan 2011. Innan det bland annat Café och tidningen Stureplan. Första skrivuppdraget var för Djurgården Fotboll 2001. Utbildning: Blackebergs gymnasium.
Senast lästa bok: Söder om helvetet av Thomas Engström.
Motto: "Stora målskyttar missar aldrig ett öppet mål."
Medievanor: "Lite av mycket. Men det brukar handla om politik och fotboll." 
Gör på 1 maj: "Så lite som möjligt. Brukar bevaka tåg och tal, men ledig i år."



Dela sidan: