Dela sidan:

"Vi lever i ett expertsamhälle" får vi ofta höra. Men kanske borde vi hellre använda ett riktigare ord – generalistsamhället? Lina Thomsgård skrev nyligen en både underhållande och tänkvärd krönika i Aftonbladet om hur okunniga proffstyckare tar över arenorna med en skenande samhällskostnad för utebliven kompetens som följd.

Man kan gilla det eller inte, och undantag går som alltid att hitta, men historiskt har det så ofta varit experten som stått för de stora tankegenombrotten, medan generalistens roll har varit att stå för snacket.

Om experten är den som vet mest på djupet, så är generalisten (i den bästa av världar) en person som är hyfsat insatt i ganska mycket och som har lätt att se samband mellan olika skeenden och ämnen – helst i kombination med att vara en god pedagog. En lyckad generalist kan därtill snabbt sätta sig in i specifika sakområden, se vad som behöver förklaras och – här kommer en central poäng – som en följd av det uppfattas som en expert.

Det är en av förklaringarna till varför samma människor från en dag till en annan kan sitta i samma morgonsoffor och tala om vitt skilda ting, och till hur nya ministrar snabbt kan (eller i förekommande fall har svårt att kunna) bli talespersoner och beslutsfattare för komplexa ansvarsområden. Vi uppfattar utrikeskorrespondenten placerad i USA som en självklar expert på amerikansk politik, när hen i själva verket är en fullblodsgeneralist. En person som inom veckor på en ny postering kan bli experten i en helt annan region och inom ett helt annat ämnesområde.

Mediautvecklingen i sig, med behov av snabba sammanfattande kommentarer har också gynnat generalistens anpassningsförmåga och svepande penseldrag. Kommentatorer och åsiktsmaskiner har blivit allt viktigare för mediahusen, då subjektivt tyckande driver klick, lösnummer, högre upplagor och ökade annonsintäkter i den ordningen.

Missförstå mig inte. Den djuplodande expertisen och de stora genombrotten är livsviktiga, men de behöver nästan alltid paketeras för att få genomslag. Annars är det lätt att åhörarna bara består av kollegor.

Snabbföreläsningsformatet Pecha Kucha (20 bilder, 20 sekunder vardera) skapades 2003 på arkitektkontoret Klein-Dytham Architecture i Tokyo, just med insikten om expertens dokumenterade svårighet att sluta prata om sitt favoritämne.

Ett annat exempel. När tidningen Metro slog igenom var en av insikterna att innehållet behövde anpassas för att fungera i sitt tänkta sammanhang. Artiklarna gjordes därför kortare för att hinna läsas mellan stationerna, så att resenären skulle kunna få en liten dos av det mesta. Ett typiskt generalistgrepp med andra ord.

Även om generalistens genomslag ökat dramatiskt i modern tid, så har dess roll som kommunikatör varit central ända sedan antikens dagar. Lysias princip, uppkallad efter den grekiske retorikern Lysias, går ut på att ett tal skrivs för att övertyga vid ETT framförande – vilket förklarar varför vi gärna börjar tvivla på att en presentation verkligen håller, ju mer vi repeterar innehållet. Lysias framhöll också att ett taldokument inte ska läggas fram skriftligen och vice versa. Lysias var expert på retorik och presentationsteknik, och i sitt jobb – där han lyssnade in sina uppdragsgivares olika problem och sedan skrev bländande försvarstal – var han en klockren generalist.

Retorik är ett nyckelord för generalistsamhället. Bra retorik handlar, som någon sagt, inte om vad som är sant utan vad som är sannolikt. Det vill säga att den som talar inte behöver redovisa hela sanningen för att övertyga, utan snarare framföra en tillräckligt stor del av den med en tillräckligt hög trovärdighet (och absolut inte ljuga). En sådan hållning är lättare för en generalist att inta.

För att kunna vara en god generalist räcker det egentligen med att vara tillräckligt bra på fler än en sak. Paul Smith, en av Storbritanniens mest framgångsrika designers har ofta sagt att han är en hyfsad designer och en och en hyfsad affärsman. I en bisats när jag träffade honom för ett antal år sedan lade han dessutom till "...och jag är verkligen inte överdrivet blygsam när jag säger så".

Just det att lära sig två saker är ett råd jag själv en gång fick av en klok person som arbetar med kompetensutveckling, innan jag gick ut i arbetslivet. Det gör dig mer anställningsbar, mindre sårbar och ger dessutom ett annat perspektiv på din huvudsyssla.

När vi ändå är inne på arbetslivet. På LinkedIn, tjänsten som alltmer tar över hanteringen av vår professionella tillvaro, skapar du själv din titel och lägger till dina kompetenser, som andra sedan kan gå i god för. Ytterst få i det digitala yrkesnätverket har angett bara en eller ett par kompetenser. Vi blir alltså alltmer generalister även där. Denna nya logik är ingen liten ansvarsförskjutning. Den betyder inte heller att HR-konsulter och rekryterare kommer att bli arbetslösa. Däremot håller deras arbete på att förändras i grunden.

Vi har också blivit bättre på att själva söka kunskap, även om vi inte får några examina eller kunskapsbevis. Wikipedia har gjort att vi hela tiden söker exakt den information vi behöver, ibland på bekostnad av fördjupning, reflektioner och kritiskt tänkande.

Källorna blir därför allt viktigare och likaså olika former av redaktörskap. Digitala "garantistämplar" för trovärdiga källor – med syfte att minska den ogenomtänkta spridning av tveksam eller rent felaktig information som dagligen sker på nätet – är på gång.

Men – vad som också sker varje dag, som en följd av informationsflödet – är att vi alla blir smartare. Ganska mycket smartare faktiskt. Flynn-effekten, upptäckt på 80-talet av den nyzeeländske forskaren James Flynn, kallas fenomenet att resultaten i IQ-tester blir bättre för varje år (ca tre poäng i snitt per decennium).

Flynn kunde bland annat konstatera att ett IQ-testresultat som för hundra år sedan hade motsvarat en placering bland de tio översta procenten av befolkningen, bara hade räckt till de lägsta 5 procenten av dagens mer välinformerade dito. Vi blir alltså inte bara smartare med åren, vi blir smartare med en exponent.

I takt med att vi blir bättre på att processa allt större mängder information, ökar också vår sekundförståelse och förmåga att dra rimliga slutsatser av endast en liten mängd information – så kallad "thin-slicing". Begreppet myntades 1992 av de båda psykologiforskarna Nalini Ambady och Robert Rosenthal. (Malcolm Gladwells bästsäljande bok "Blink – The Power of Thinking Without Thinking" handlar om fenomenet).

I en intressant studie från 1992 kunde forskarteamet exempelvis visa hur elevers utvärdering av lärares egenskaper (en ganska lång checklista) inte skilde sig nämnvärt om de hade haft läraren i en hel termin jämfört med några få sekunder uppspelade utan ljud.

I vårt copy/paste-samhälle har skolan fått en allt större utmaning när det gäller att motivera eleverna att läsa mer än det absolut nödvändiga.

En lösning, som Handelshögskolans professor Micael Dahlén lyfte fram i en presentation på techkonferensen SIME häromåret, är att inte predika och korvstoppa, utan i stället ge eleverna uppgifter att lösa. Då stimuleras nyfikenheten och uppmärksamheten på ett helt annat sätt. Och jo, professor Dahlén har skannat hjärnans aktivitet och jämfört traditionell föreläsning med problemlösning. Mobiltelefonen, som ofta är föreläsarens värsta konkurrent, förvandlas i det senare fallet till ett relevant verktyg i undervisningen.

Avslutningsvis tänkte jag låna några ord från Malcolm Gladwell och slutordet i Boken Blink. "Nyckeln till bra beslutsfattande är inte kunskap. Det är förståelse. Medan vi simmar i den förra lider vi en akut brist på den senare".

Kommunikation har blivit så oerhört avgörande för hur sanningen stavas och historien skrivs. Kommunikatörer i alla dess former är per se generalister. Deras uppgift är att redigera, förmedla, förklara och förpacka expertkunskapen så att så många som möjligt inte bara förstår den – utan också sprider den vidare.

John Mellkvist
Design- och varumärkesstrateg



Dela sidan: