Dela sidan:

Vi sitter i rummet där en av Sveriges största poddar Alex & Sigge spelas in. Rummet är litet och ser inte mycket ut för världen. Två mikrofoner, blommor, en tavla. Jag sätter mig först i Sigge Eklunds fåtölj. Han ber om att få byta. ”Jag är inte van vid att sitta här” säger han med ett leende och jag sätter mig istället i Alex Schulmans fåtölj. I detta rum spelar de tillsammans in tre timmars poddmaterial varje vecka.

Många känner igen Sigge Eklund som den ena halvan av Alex & Sigge. En halv miljon människor lyssnar varje vecka på duons podcast. I veckan släpptes deras första gemensamma bok ”Tid, livet är inte kronologiskt”.

Sigge Eklund öppnar sig redan under intervjuns första minuter. Hans släktträd innehåller flera kända ansikten. Pappan är ekonomen och författaren Klas Eklund och brodern är tv-stjärnan Fredrik Eklund (bilden). Sigge Eklunds farfar och farmor var Dramaten-skådisarna Bengt Eklund och Fylgia Zadig. Skådespelargenen finns definitivt där.

fdgd

– Med åldern har jag börjat tänka mer och mer att man föds med en kärna som är densamma genom hela livet. Sen kan de yttre lagren förändras, särskilt hur man är socialt och hur man förhåller sig till världen. Tidigare tänkte jag att jag var en produkt av mina föräldrar, men nu när jag har tre egna barn och ser hur olika de är har jag ändrat uppfattning. Min förklaring var att jag har skrivit och jobbat för att undermedvetet få bekräftelse från min pappa, men med åldern tänker jag att det fanns där redan från början, säger Sigge Eklund.

Sigge Eklund beskriver hur han ensam ritade i sitt pojkrum. Ett rum som han idag tänker sig tillbaka till. Det kan vara i badkaret, i ett flygplan eller på ett hotellrum.

– Jag älskade att vara ensam i mitt pojkrum och hålla på med egna grejer. Vissa människor är sådana, att de får energi av ensamhet snarare än att dem får energi av att umgås med andra. Pojkrummet har jag fortfarande med mig, oavsett om jag gör podcast eller skriver en bok. Då är jag inne i det där rummet igen. Där är jag hundra procent lycklig och orädd.

Redan som liten visste Sigge Eklund att han någon gång skulle bli publicerad.

– Jag var tidigt medveten om att det fanns något som hette offentligheten. Min farfar var med i Saltkråkan, pappa jobbade med Olof Palme. När jag var sju år tejpade jag ihop mina teckningar och skrev ”Sigge Eklunds samlade verk, volym ett”. Det säger någonting om att jag redan som barn hade ett speciellt förhållningssätt till offentligheten. Andra skrev för byrålådan, jag fick tidigt veta att gjorde man någonting så skulle det visas upp. Men det tog 15 år innan någon brydde sig om mina texter. Det är först nu som folk bryr sig om vad jag skriver och säger.

Sigge Eklund blir osäker när han går utanför pojkrummet.

– När jag är i rummet har jag bra självförtroende, men inte utanför, då är jag som alla andra. Det går inte att skapa något om du inte har bra självförtroende för stunden. Till exempel när jag förbereder ett podcastavsnitt. När jag tänker på vad jag ska säga känns tankarna jättesmarta. Det är underbart att planera, men när jag går ut ur rummet och kommer till inspelningen så gör sig verkligheten påtaglig och allting blir mycket mer komplicerat.

Så du är inte nöjd över dina insatser?
– Det blir aldrig så bra som jag tänkt mig. Böckerna blir aldrig så bra heller. Med podcasten så kanske vart sjunde avsnitt är bra, men annars så känns det som en kamp att komma upp till den nivån igen. Det är samma sak med skrivandet. Jag märker att Alex är väldigt nöjd med sina delar i boken, medan jag alltid känner mig lite missnöjd med mina delar.

Är det hälsosamt av arbeta i par som ni gör?
– Ja. Man får aldrig hybris och man blir heller aldrig för självhatisk. När man hela tiden har en dialog med en annan person så tar det ner arbetet på jorden och gör det till en vardag.

Boken ”Tid, livet är inte kronologiskt”, som släpptes i torsdags, har till viss del varit en utmaning.

– Texterna ska ju passa ihop. Men det var väldigt roligt. Det var spännande att skriva tillsammans med någon och se hur texterna befruktar varandra. Tonerna ska vara olika, men de ska samtidigt passa ihop.

Berätta om boken.
– Vår podcast handlar mycket om mysteriet med tid. Att vi försöker förstå vår barndom, försöker se olika mönster i våra liv. Vi lever i en tid när alla berättar sin historia – i Sommar i P1 eller i självbiografiska romaner – och det finns någonting i de här berättelserna som inte överensstämmer med verkligheten. När man berättar om sitt liv från punkt A till punkt B, där A är födelsen och B är nuet, och varför man blev som man blev, så är det frestande att förenkla. Jag menar att man alltid har varit den man är. En nioåring kan vara som en 39-åring och vice versa, jag liknar det vid en lägenhet med olika rum som man vandrar omkring i. Jag tror att vi är alla åldrar hela tiden. Barndomen är inte ett förlorat land utan barndomen är här och nu om du lyckas hitta rummen.

Många ser nog Sigge Eklund och Alex Schulman som personliga, men de har alltid varit noga med att bara diskutera sådant som är allmännyttigt.

– Många tror att vi bara går och pratar om oss själva, men vi är väldigt noggranna med att bara prata om sådant vi tror är allmänmänskligt. Det klipps bort mycket från podcasten som känns internt – det som blir kvar är det vi tror handlar om alla människor.

Duon spelar in tre timmars poddmaterial varje gång, men det slutar med en timme.

Är det roligt att spela in?
– Roligt? Nej, det är inte roligt alls nästan. Därför att vi har pratat om allt redan. Vi måste anstränga oss för att hitta nya infallsvinklar. Vid det här laget vet lyssnarna hur vi tänker, därför måste vi utmanana oss själva. Du säger att vi är framgångsrika, men jag är övertygad om att vi också lägger ner mest tid och arbete på vår podcast i Sverige.

dsfsd

Hur länge kan ni fortsätta?
– Vi kan se det från ett annat sätt. Utan podcasten så skulle jag eventuellt bli en slappare person. På grund av att vi ska fylla en timme med nytänkande tankar så måste jag pressa mig själv. Det händer flera gånger i veckan att jag egentligen inte vill gå ut på en middag eller orkar gå på bio, men jag måste ju ha något att säga i podcasten. Jag pressar mig själv att utsätta mig för olika situationer. På så sätt berikar det livet. Hade jag inte podcasten skulle jag kanske sitta framför tv:n och se en massa tv-serier.

Är du en social person?
– Jag är mer social än vad jag trott. När man frågar Alex låter det ibland som att jag är socialt störd och en ensamvarg. Mitt sociala batteri tar slut snabbare än för många andra. Till exempel om jag är på en fest så känner jag efter bara några timmar att batteriet tar slut. Innan är jag helt socialt normal.

Vad gör du när batteriet tar slut då?
– Jag kan inte dra, det verkar ju hänsynslöst. Men till exempel när vi var på turné, jag och Alex, så var det så irriterande för Alex att jag ville gå till hotellrummet direkt efter föreställningen medan han ville att vi skulle umgås. Då kanske det var hänsynslöst av mig att gå.

Alex berättade förra veckan att ni drar in 200 000 kronor på varje poddavsnitt. Är du nöjd?
– Just nu har vi väldigt mycket lyssnare och då är det klart att vi kommer tjäna pengar på sponsorer. Men lyssnarna är extremt känsliga för kvalitén och avsnitten har så många lyssnare de förtjänar. Den där siffran kan halveras på två veckor. Jag pratar aldrig om hur mycket vi tjänar, det är upp till Alex att berätta de där sakerna.

Skulle du kunna göra endast podden eller måste du ha flera projekt igång?
– Det kanske verkar så utåt, men det är verkligen ett i taget. Förutom podcasten. Till exempel om vi gör en föreställning så ägnar jag mig bara åt det i tre månader. Därför blir det så märkligt ibland när man läser om sig själv som en mångsysslare.

Våren 2014 publicerades en intervju med Sigge Eklund och hans familj i magasinet Filter där de beskrevs som narcissistiska. Ett storbråk blossade upp som slutade med att Sigge Eklund, i sitt förinspelade tacktal till Stockholm Media Week, visade ett videoklipp där han kissade på Filter.

Hur känner du idag?
– Jag tycker alltid det är beklagligt när personen kommer emellan publiken och det man har gjort. Till exempel när min bok In i labyrinten släpptes förra året, 60 procent av recensionerna handlade om mig och väldigt lite om boken. När vi släpper vår bok skriver man om vår monter på Bokmässan mer än boken. När man börjar sälja böcker så händer någonting med kulturvärldens syn på en. Tidigare när jag sålt lite böcker hade jag stor respekt från kulturvärlden, nu ser de mig som en annan människa. De stör sig på en.

Stör du dig på att det är så?
– Inte stör mig, men det är sorgligt. Vi kämpar lika hårt med vår bok som någon annan. Det är sorgligt att känna att det finns hat mot en. Samma sak med Filter, det är obehagligt. Jag blev inte arg, det var mer att jag hade suttit med en journalist och berättat allt. Om du nu skulle skriva ett lustmord på mig baserat på den här intervjun, jag tror inte att jag skulle bli arg. Jag skulle känna att det är sorgligt, att det finns sådana människor.

Hur ser folk på dig idag?
– Jag måste försöka att inte tänka på det just eftersom vi ska prata i en timme i veckan på podcasten. Att föreställa sig 500 000 personer på Gärdet varje vecka, det är ju som Woodstock. Inga samtalsämnen skulle kännas viktiga. Det finns en fördel att detta rum är rätt anspråkslöst.

Är du och Alex lika som personer?
– Vi är mer olika än som man brukar vara som bästisar, säger Sigge Eklund och fortsätter:

– Alex har ett sätt att beskriva saker på som alltid blir intressanta. Det har med hans språk att göra. Han skulle kunna prata om när han går och köper mjölk på 7-Eleven och det blir intressant. Där är jag mer ojämn. Det är mest jag som klipps bort och han är mer stabil i podden. Det är som när man är kär, man vill veta allt: Vad tycker du om isterband? Vad tycker du om Annie Lööf? Fastän att vi har känt varandra så länge så är jag nyfiken på allt han säger.

När Alex och Sigge körde igång sin podd 2012 hade Filip Hammar och Fredrik Wikingsson redan haft sin i två års tid. Sigge Eklund klippte Filip & Fredriks podd.

– Det var naturligt att vi skulle starta tidigare. Men vi var helt enkelt rädda för att vara så mycket sämre än dem. Som tur var hittade vi snabbt en egen ton. Men det förhalade den svenska poddutvecklingen att Filip & Fredrik var så bra. Poddrevolutionen som hänt nu det senaste året hade skett redan 2013.

Vad drömmer du om i framtiden?
– Det stör mig att jag inte har lyckats skriva ett bra filmmanus. Jag har skrivit en bra pjäs och det vore kul om den sattes upp. Det är något jag ska ta tag i. Film och teater intresserar mig. Det är en helt annan konstform. Filmmanus är bara repliker, som romanförfattare beskriver jag vad som händer inuti personerna. Fotografi är ett annat stort intresse. När jag var yngre, runt 25, var jag inne på att bli fotograf. Sen började jag skriva istället och slutade fota helt.

Vem inspireras du av?
– Orädda personer som tänker nytt. Komikerna Amu Schumer och Louis C.K. bland annat, de är nyskapande. Lars Norén har jag följt hela livet. Han började som poet och romanförfattare och gav upp det för att skriva kammardramer och därefter mer avskalade abstrakta pjäser. Han har satt upp murar för att hela tiden vara ren. Jag inspireras av människor som lämnar offentligheten frivilligt för att kunna göra bra saker, säger Sigge Eklund.

FAKTA/SIGGE EKLUND
Ålder: 41
Bor: Odenplan
Uppväxt i: Akalla
Familj: Frun Malin, barnen Viggo, 12, Truls, 10, Belle, 4
Karriär: Webbyrån Hyperlog med Thorsten Flincks tvillingbror på 90-talet, grundare av Bloggportalen, bloggansvarig Aftonbladet, webbstrateg Bonnierförlagen, grundare av Vulkan, författare till sex böcker, inslagsproducent, poddklippare osv osv.
Utbildning: Naturvetenskaplig linje på gymnasiet
Senast lästa bok: Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns
Bästa film: Ruben Östlunds – De ofrivilliga
Medievanor: Köper tidningar för flera tusen kronor i månaden. Läser mycket amerikanska sajter.
Nätverk: Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Alex Schulman, Claes de Faire



Dela sidan: