Dela sidan:

Inne på Felix Herngrens produktionsbolag FLX sitter Christer Garell och pitchar sina idéer. Sedan han kom hem ifrån Vancouver några månader tidigare – där han varit i två års tid för att lära sig skriva långfilmsmanus – har han varit runt på lite olika produktionsbolag för att pröva lyckan i en ny bransch.

Det har gått ganska trögt och Christer Garell är helt pank efter åren i Vancouver. Sedan hemkomsten till Sverige har han funderat på att återvända till reklambranschen. Livet ska levas och mat ska stå på bordet. Han har blivit erbjuden ett projektledarjobb på en reklambyrå, men tackat nej. I stället har han tagit hjälp av sin pappa för att gå till banken och låna 100 000 kronor. Han har också flyttat in i källaren hemma hos sin bror.

På FLX skruvar de på sig i stolarna när Christer Garell visar upp sina verk. Hade han inte skrivit någon komedi i stället för alstren han visat upp?

– Jo, säger jag. Den handlar om ett pojkband som återförenas 20 år efter deras storhetstid, berättar Christer Garell om pitchen nu, tre år senare.

De ber honom att skicka över manuset till Boy machine.

Hade du dåligt självförtroende vad gäller den?
– Nej, men det var det första manus jag skrev på Vancouver Film School och jag kände mer att det var ett amerikanskt format. I originalet utspelades allt i LA. Nu är Peter Magnusson afterski-artist i Sälen, men karaktären startade som en afterbeach-artist i Mexiko. Då var hela manuset på engelska. Men det är klart att även ett svenskt pojkband har kunnat existera. Så började det.

På tre år har långfilmsmanuset utvecklats till en tv-serie som har premiär i TV4 nästa helg. Den har också nyligen sålts till Freemantle Media.

Men vägen till drömmen – att skriva långfilmsmanus – var lång och dramatisk för Christer Garell. Trots att han känt ett kall för att skriva för film och tv ända sedan han studerade kreativt skrivande under ekonomutbildningen i Uppsala, följde han inte drömmen förrän 17 år senare. Innan dess hoppade han runt på olika reklambyråer och skrev manus på hobbynivå under lediga kvällar, helger och nätter.

Varför tog det så lång tid att komma till skott?
– Efter civilekonomutbildningen valde jag en bana inom marknadsföring och reklam – dels på grund av kreativiteten. Sen hamnade jag i ett lunk – skaffade bostadsrätt, tjänade pengar. Jag satte upp hinder för mig själv – hinder som kanske inte är så stora egentligen, men som blir det så länge man inte är redo. När jag var omkring 45 började jag tänka: Är det så här jag vill att mitt liv ska se ut om tio år? Aldrig i livet, kom jag fram till.

Efter att ha pitchat en långfilmsidé för Anna Bråkenhielm, fått nobben men beröm för sitt manus, fick Christer Garell blodad tand. Till en början valde han att läsa en veckas kurs på Vancouver Film School. Men när han landade på Arlanda kom verkligheten ifatt.

– Förnuftet sattes ur spel. På Arlanda kände jag att det var nu eller aldrig. Jag åkte till ett ledningsgruppsmöte på Scholz & Friends och sa som det var – att jag ville säga upp mig som projektledare där.

Det fanns bara ett litet hinder mellan Christer Garell och drömmen: Kursavgiften – den "nätta" lilla summan på 23 000 kanadensiska dollar – 150 000 svenska kronor.

– Jag bestämde mig för att sälja min lägenhet i Birkastan, ta vinsten och investera i utbildningen. Sen sålde jag bilen också. Och sen fanns det ingen återvändo.

Det måste varit ett enormt steg – var det läskigt?
– Nej, det var som om en sten lyfte från axlarna. Men jag visste att det var rätt beslut. Man behöver inte åka till Vancouver för att skriva manus, det kan man göra någon annanstans. Men jag kände att jag var tvungen att bryta upp. Sälja min lägenhet, säga upp mig och flytta till andra sidan jordklotet om det skulle bli av.

Hur reagerade omgivningen?
– Väldigt bra. Mina föräldrar och syskon var all for it. Men sen fick jag höra via ryktesvägen att folk undrade hur fan jag kunde sälja lägenheten. Det kan jag förstå och jag lägger ingen värdering i det. Men överlag var det väldigt positivt.

På skolan blev det två långfilmsmanus – varav en var Boy Machine. Christer Garell hade ju skrivit flera manus tidigare – men det var i Vancouver han lärde sig strukturen från grunden. Idén till Boy Machine fick Christer Garell efter att han sett en återförening av 90-talsgruppen New Kids on The Block på tv.

– En av dem har försökt som skådespelare, utan att det gått bra. Någon har klivit ut som gay, en annan var fastighetsmäklare i Boston. Det har inte hänt så mycket sedan de bröts upp. Men de försökte vara det de var för 20 år sedan. I mitt huvud blev det till en tragikomisk konflikt som gjorde att jag började skriva Boy Machine.

När du väl kom hem till Sverige – hur var det att be pappa om hjälp för att låna pengar?
– Det var speciellt. Men pappa sa att han trodde på mig. Fyra månader senare skrev jag avtal med FLX.

Var det jobbigt?
– Jo, så är det ju. Men finns det en möjlighet kanske det är just det ens nära och kära är till för. De har varit involverade i det här beslutet och var dessutom och hälsade på i Vancouver.

Det är ju ett projekt som du levt med länge. Hur känns det inför att den äntligen ska visas?
– Fantastiskt. Min startvision är förverkligad. Samarbetet med FLX har varit fantastiskt och jag har lärt mig mycket. Jag var ju helt grön när det här drog igång – så det har också gett mig kunskap inför nya serier som jag skriver.

Du gör bland annat en serie för TV3?
– Ja, men jag kan inte prata om den än. Den produceras av Eyeworks och är en komediserie

Kommer du hålla dig till komedier?
– Jag dras gärna till drama/dramakomedi. Men Sverige är ett litet land och det går inte att låsa sig vid att enbart pyssla med en genre. Däremot har det fallit sig så hittills.

Vad är största skillnaden mellan manusförfattande och att jobba i reklambranschen?
– Nu jobbar jag med något som jag älskar.

Det gjorde du inte i 17 år?
– Jag gillade verkligen det jag gjorde, mina kolleger och miljön. Men i slutänden kände jag ingen stor glädje av att kränga ytterligare ett mobiltelefonabonnemang eller sälja ännu en ny resa.

Vad har du lärt dig under den här resan?
– Jag har lärt känna mig själv ganska bra. Nu känner jag inte att det här med pengar, status och boende är så viktigt som det var. Det är bra med en trygghet – man behöver sin inkomst men det är inte de viktigaste sakerna i livet. Jag har till exempel aldrig upplevt stress sedan jag lämnade reklambranschen.

Är pengar, bostad och status extra viktigt i reklambranschen?
– Jag kan bara svara utifrån mig själv – men det är nog en typ av miljö där de parametrarna är ganska starkt närvarande. Utan att generalisera är det en bransch som drivs av väldigt mycket av prestation och framgång.

Du upplevde stress i reklambranschen?
– Ja, nästan konstant. Men jag tror att stress kan skapas när man känner att man gör fel saker. För min del handlade det nog mycket om det. Och till slut kände jag att jag inte ville ha en framtid av telefonsamtal på helgerna och att vakna upp med 15 inkomna sms. Ibland blev det nästan en känsla av att vara jagad – i alla fall om man jobbar som projektledare.

Men inte heller långfilmsbranschen verkar lämna en helt utan men.

– En morgon i Vancouver vaknade jag upp och kom inte upp ur sängen. Jag skrev så mycket så jag fick diskbråck i nacken. Det satt i 1,5 år. Det bara strålade längst hela sidan. Jag kunde knappt röra mig. Men det är priset du får betala.

Men då vet man kanske att man har valt rätt också – när man offrar kroppsdelar för det?
– Absolut.

Fakta / Christer Garell
Ålder: 51 år
Uppvuxen: Saltsjöbaden
Utbildning: Civilekonom på Uppsala universitet, Vancouver Film Schools ettåriga manusutbildning
Karriär: 1687 Ogilvy (1993) Ogilvy Mather (1995), Observera Grey, projektledare och sedan också vd-tjänst och delägare på Nordin & Co, Hall & Cederqvist, Publicis, TBWA, Scholz & Friends.
På nattduksbordet: "Ensamma i Berlin" av Hans Falada
Tjänar: Tar ut mellan 27 000 och 30 000 i månaden brutto.
Filmtips: Au revoir les enfants med Loui remar
Förebild: Gillar Peter Stormare som person för han är orädd.
Familj: Nej.
Helgplaner: Ska åka till Amsterdam och fira en vän som fyller 50.
Intressen: Squash, innebandy, reser när jag kan – gärna till USA, nya kulturer.
Drivkraft: Gör det jag älskar att göra. Vaknar upp varje morgon och känner en längtan till det jag gör.
Medievanor: SvD, aftonbladet.se, sportappar, Netflix, serier på TV4 och SVT som den egna Boy Machine och Bron, HBO Nordic.



Dela sidan: