Dela sidan:

Barnen leker. På andra sidan balkongdörren står rosorna i full blom. Där ute finns ljuden, stojet. Doften av sommar.

Men Tomas Strand orkar inte titta. Han hör att livet pågår där ute, men kan inte delta. Sedan en tid tillbaka ligger han cementerad i sängen hemma i sin lägenhet i Stockholm.

Snart kommer han inte klara sig själv längre. Han kommer att magra, inte klara av vardagliga ting som att handla, tvätta och laga mat. Han måste flytta tillbaka hem till mamma Kerstin och pappa Peter, till sitt gamla pojkrum i Strängnäs. I den sömniga lilla småstaden strax intill Mälaren, ska han spendera de kommande 3,5 åren.

– Jag räknade ut det någon gång, att jag låg sådär i nästan 1000 dygn. I hela dagar kunde jag hålla mig från att gå på toaletten, bara för att jag inte orkade gå den korta sträckan dit, säger Tomas Strand.

Det är strax efter millennieskiftet och Tomas Strand har redan hunnit åstadkomma mer än väldigt många andra människor i hans ålder. Det har också alltid varit planen. Att klättra fort.

– Jag ville ha framåtrörelse, säger han, och pekar ut mål som han satte upp för sig själv som 22-åring och nybliven pappa. De blev åtta till antalet – merparten av det ytliga slaget.

Tomas Strand beskriver målen som en tävling mot sig själv. Kunde han förverkliga sina ambitioner, sina drömmar, trots att han blivit pappa i så ung ålder? Kunde han klara det trots att halva hans vakna tid gick åt till att ta hand om dottern?

– Det var någon slags masterplan som jag bestämde mig för där, och jag kan dra den ganska exakt: Jag skulle plugga på universitetet, bli vd för ett bolag, vara vältränad, ha en snygg och framgångsrik tjej, äga en sportbil, ha ett schysst boende och få min dotter att må bra. Och dessutom ville jag bygga nätverk i Stockholm.

Under uppväxten trivdes Tomas Strand inte alls med livet i en småstad. Det var svårt att passa in och inte socialt accepterat att vara duktig i skolan. Grabbarna som var förebilder spelade fotboll och hockey, körde bil och snusade, men själv föredrog han att i hemlighet läsa rysk litteratur och ta tåget de nio milen österut till huvudstaden, för att konsumera svåra filmer på Zita.

– Jag tänkte: Jag ska se hur långt jag kan ta mig i Stockholm. Jag läste in fyra år på juristlinjen, men gjorde aldrig exjobbet eftersom jag blev sjuk. Samtidigt jobbade jag 50 timmar i veckan som vd på ett familjeföretag, drev nätverket Sysslingarna, hade barn på halvtid, kronisk migrän, tränade tre och festade två dagar i veckan, säger Tomas Strand.

Just det här mantrat återkommer han till flera gånger under intervjun. Hur livet såg ut innan kraschen. Att han var oövervinnerlig innan allt gick utför. Varje gång ökar tempot i samtalet. Det är som om stressen har parkerat i orden.

”Hej, det är master of the universe”, var den vanliga hälsningsfrasen under den mest intensiva tiden, när lumparpolaren ringde för senaste nytt. Till en början sas orden mest på skämt, men blev till ett standardinslag under flera års tid. I dag säger Tomas Strand att frasen är ett bevis på att han ”hade tappat det helt”.

– Även om jag visste att jag hade en djupare dimension inom mig, skulle jag odla den sen. Först skulle jag klara allt och plocka alla poäng. Jag skulle visa att jag grejade att skaffa en bra ekonomisk bas, de rätta kontakterna och rätt resurser. Då skulle det ytliga släppa. Men jag kom aldrig dit.

När kraschen kom satt Tomas Strand i bilen och hade precis lämnat av sin före detta flickvän på jobbet:

– Vid Norr Mälarstrand fick jag helt plötsligt fysiska kramper. Det var som en skräckfilm, alla leder bara stramade ihop. Jag förstod inte vad det var och kunde inte ens hålla i ratten. Det stramade i halsen och jag hade svårt att få luft.

Tomas Strand ringde till föräldrarna som hämtade och körde honom hem.

Ett halvår tidigare, i början av år 2001, hade han fått drömjobbet: Han skulle jobba med förebilden Göran Garberg. Det räcker med en snabb titt i backspegeln för att förstå att allt inte stod rätt till redan innan bägaren började rinna över.

Det fullspäckade schemat satte sina spår och kroppen jobbade febrilt på att få Tomas Strand att dra i handbromsen. Men samtidigt som han inte längre kunde hantera krav, hålla en presentation eller formulera sig ordentligt, så försökte han ändå hålla skenet uppe.

– Den masken är fruktansvärt jobbig och dränerande att bära. Det är ett misstag som jag tror många gör, att de försöker hänga i och låtsas må bra. Briljera, fast det stretar emot. Jag försökte mörka symptomen, eftersom jag hade stora förväntningar på mig och var så självsäker.

När sjukdomen väl bröt ut var det värsta att ingen kunde förklara vad som var fel.

– Utbrändhet kanske jag hade hört om någon gång, men att den var så kraftig, så förlamande … Det var som om själen rycktes rakt ut och bara dog.

Har du klara minnen av när du låg där i sängen?
– Ja. Det var inte så att jag låg i ett töcken – jag var klar och skarp. Jag hade inte så mycket ångest heller, eller låg och grät för att mitt liv var förstört. Det var bara tomt. Jag var bara väldigt, väldigt tom.

– Den stora förlusten handlar om min dotter. Mellan att hon var sju och elva år låg jag så där. När hon hälsade på fick jag spela halvfrisk och försöka leka lite grann, men jag tappade ju hela pappagrejen.

Föräldrarna var ett stort stöd under den här perioden. I dag säger Tomas Strand att han inte hade klarat att ta sig upp igen utan dem. Både Peter och Kerstin fanns hemma under hela sjukdomsperioden. Pensionen hade ändå varit nära förestående, men blev påskyndad i och med sonens krasch.

Du hade dina föräldrar och din dotter, men hur tog övriga i din omgivning kollapsen?
– Förvånansvärt få hörde av sig. Många säger att man märker vilka som är ens riktiga vänner när man blir dålig eller svag, men det var inte på det sättet. De förstod inte hur illa däran jag var, utan trodde att jag snart skulle komma tillbaka. Och när man mår så dåligt som jag gjorde, så stöter man bort folk fast man egentligen vill ha dem nära.

Några hälsade på regelbundet, andra ringde och pratade in meddelanden på mobilsvaret med en uppdatering om vad som hänt sedan sist. Den metoden föredrog Tomas Strand.

– Jag ville gärna att folk skulle höra av sig, men utan att jag behövde bemöta det, säger han.

Trots ett ständigt intag av antidepressiva tabletter blev han bara sämre och sämre. När det var som värst var den enda ljusglimten de tillfällen han tänkte på att han bara kunde försvinna. Utan att någon saknade honom, som om han aldrig hade funnits.

Tänkte du någonsin på att ta ditt liv?
– Nej, jag tänkte aldrig att nu går jag och skjuter mig. Det skulle jag heller inte ha klarat av, eftersom jag inte kom upp ur sängen. Jag hade ju min dotter också, så det hade aldrig blivit skarpt. Däremot kände jag att det inte var någon vits att leva, men jag kunde inte leva med vetskapen att andra skulle drabbas.

Långsamt blev Tomas Strand allt bättre – men livet utanför fönstret och den vardag han levt innan kraschen kändes bara fejk.

– Första ögonblicket då jag såg en liten gnista hopp var då jag vaknade upp en natt och kom på att jag kunde bli tidningsutdelare. Det skulle jag klara av – man möter ju ingen på natten och jag älskar tidningar.

På morgonen sprang han ner och berättade nyheten för mamma Kerstin och pappa Peter.

– Jag sade: jag kommer kunna komma tillbaka – jag ska bli tidningsutdelare. De försökte vara glada för min skull, och le lite. De trodde ju såklart alltid att jag skulle komma tillbaka.

Där och då började drömmarna komma tillbaka, både nattliga och dagliga sådana. Båda sorter hade lyst med sin frånvaro under hela sjukdomsperioden. Nu började Tomas Strand, som alltid älskat bilar, dagdrömma om en Ferrari.

Det första jobbet efter utmattningsdepressionen blev inte tidningsutdelare, utan dörrvakt på Riche. Året var 2005 och på restaurangen vid Stureplan, där han bara några år tidigare hade dragit strategier för ledningen, kände ingen längre igen honom.

– Som dörrvakt hade jag i och för sig stort skägg – så det var väl ingen som rent fysiskt kände igen mig heller – men jag klev ner så långt jag bara kunde på skalan ur ett stockholmskt innerstadsperspektiv. Jag hamnade längst ner på botten.

Varför gick du tillbaka till samma ställe som du hängt på innan kraschen?
– Det var ett sätt att på riktigt börja om från början och inte skämmas över var jag kom ifrån.

Han stannade på Riche i ett halvår – för att sedan börja arbetsträna på Diamant PR. Tomas Strand hade redan innan kraschen synts mycket i medierna, skaffat sig mediekontakter och jobbat ihop med pr-byråer. Dessutom hade han redan från barnsben ett genuint intresse för medier.

– Jag hade så mycket kontakter att jag hade kunnat sälja in mig själv och bli pr-konsult direkt, men jag ville börja längst ner. Med dörrvaktsgrejen klar visade jag att jag kunde klara av ett jobb. Sakta men säkert började jag få tillbaka någon form av personlighet och existensberättigande och förstod att jag snabbt kunde bli väldigt bra på pr.

På Diamant jobbade även vännen Mats Ryd. Tillsammans med honom skulle Tomas Strand sex månader senare starta byrån Priest PR.

– Vi kunde ingenting då. Tillsammans hade vi jobbat med allting kring business utom just pr. Vi kastade oss bara rakt ut, säger Tomas Strand.

Duon fick förtroende från Boschkoncernen från dag ett – och ungefär ett halvår senare också mobiloperatören Tre. Strax därpå kom ett nordiskt-baltiskt uppdrag i elektronikföretaget Blaupunkt. Kostnaderna hölls nere i starten – och kontoret var stationerat i det minutläggningsfartyg på Djurgården som då också tjänade som hem till Mats Ryd. Det fick inte gå för snabbt.

– Vi kunde ha varit 100 personer på fem år om vi hade velat. Både Mats och jag är otroligt ambitiösa – men jag vågade inte. I stället bestämde jag mig för att bygga en affärsmodell som verkligen håller; att bygga långa relationer med få kunder. Vi slipper sälj, får högre lönsamhet och undviker övertid. Det är inte det lättaste – det är en jävla slaveribransch i dag.

I maj i år gick Priest PR ihop med reklambyrån Abby Norm – ett stort kliv framåt.

– Vi har hållit igen väldigt mycket med anti-tillväxtstrategin. Men nu fördubblar vi oss och får utmanas igen. Det har gått lite för lätt de senaste åren.

– Samma månad som vi gick ihop med Abby Norm bildade jag också en ny familj. Jag fick ytterligare ett barn, 22 år efter mitt första.

Grattis!
– Tack. Det är det absolut största. Och vi har köpt en hund också, så nu är det riktigt pittoreskt. Jag satte en femårsplan och den har jag nått – det är jag stolt över. Mitt enda ytliga mål i tioårsplanen var att köpa en Ferrari, kontant. Det gjorde jag för två månader sedan, ett halvår innan tioårsgränsen. Eftersom den är begagnad kostade den mig inte mer än en ny Volvo suv, trots att den ger sken av något annat.

dsfsdf
Tomas Strand sitter och drömmer om sin blå Ferrari. FOTO: Andreas Elgstrand

Bristen på balans i livet var en av anledningarna till att Tomas Strand blev sjuk. Livet gick på högvarv, jämvikten tappades bort. Läsning, resor, vandring och egentid glömdes. På sätt och vis talar de nya målen han har ställt upp och uppfyllt emot strategin med ett långsamt tempo, menar Tomas Strand. Men just därför det är viktigt att ha kontroll. Att lägga tid på återhämtning, nöja sig och ha tråkigt ibland.

– Även om vår verksamhet inte är speciellt stor, är jag lite imponerad över det vi har skapat. Men jag vet att jag har mer att ge än vad jag gett i dag – speciellt vad gäller hårda, affärsmässiga mål. Jag skulle kunna ta mig an vad som helst och klara det. Men risken finns att jag skulle driva det… jag har inget stopp tillslut.

Har du en rädsla för ditt eget driv?
– Inte för drivet. Nu har jag stenkoll på gränsen och stoppar långt innan. Är 100 procent farligt, slutar jag vid 20. Jag är fruktansvärt rädd för att passera gränsen, då kommer jag aldrig upp igen. Men det är också det enda jag är rädd för. Skulle jag förlora alla pengar jag har, bli lam eller göra bort mig, så spelar inte det någon roll.

Risken att drabbas av utmattningsdepression tror Tomas Strand är större i dag än för tio år sedan. Till stor del beror det på pressen i sociala medier och att möjligheterna är så oändliga för unga i dag:

– Speciellt i Stockholms innerstad, där människor lever Richelivet, handlar allt om att hålla uppe en fasad. Bakom fasaden finns en lägenhet på 26 kvadrat som ser ut som en knarkarkvart. Pr-konsulter går på Resuméminglen, åker till Almedalen och bygger en identitet som är så jävla inrutad, välpaketerad och måste fyllas. Det är svårt att klara det och det finns inget som tar så mycket energi som att hålla uppe en sådan fasad.

Vad ska man göra för att inte hamna där du hamnade?
– Dels handlar det mycket om sunt förnuft – och att ha någon utifrån att snacka med. Sen tror jag att vetskapen om vad som kan hända utan en solid grund är viktig, om än svår att ta till sig. Men det finns inget recept, säger Tomas Strand.

För honom hjälpte långa promenader, vilket slutligen mynnade ut i strandvandringsprojektet Beachwalker, som han har synts mycket i medierna för. Ambitionen är att besöka alla Europas stränder samtidigt som det är ett sätt att tvingas reflektera, vara nyfiken, möta nya människor, utmana sig själv, komma bort och få egen tid.

– Att vara ensam kan vara jobbigt i början. Gå promenader utan sommarprat och musik. Stäng av mobilen. Lyft blicken, lös problem, dagdröm. Dagdrömmar är ett tecken på att du mår bra. Behåller du dem, är du i balans.

Trots allt förde sjukdomen med sig en del bra saker. I dag har Tomas Strand närmare till sitt barnasinne, vilket är till stor hjälp för kreativiteten på byrån. Han har också lättare för att se om andra människor mår dåligt. Under åren har han personligen hjälpt många som varit under isen – och riktar viss kritik mot sjukvården:

– Den handlar bara om att lämpa över folk till nästa instans, oavsett om du är psykiskt eller fysiskt sjuk. Du behöver aldrig vara så stark som när du är i klorna på sjukvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Den kombinationen mördar.

– Folk som mår dåligt gärna får kontakta mig. Att bara ta en fika och få någon som lyssnar hjälper mycket.

Och han rekommenderar byråer att testa Arbetsförmedlingen som rekryteringsväg då han själv har anställt före detta utbrända med stor framgång. Det är även affärsmässigt fördelaktigt då ekonomiskt stöd betalas ut.

Nör Resumé frågar om han, med facit i hand, skulle ha plockat med sjukdomsperioden i sitt liv om han fått välja, kommer svaret snabbt:

– Nej, aldrig – där finns det ingen tvekan. Då hade jag hellre varit mycket oskönare, lite svagare och inte lika framgångsrik som jag är i dag.

I dag säger Tomas Strand att han har uppnått materiell och familjemässig balans. Nu är det dags att ta ett steg tillbaka. Men i framtiden vill han ge tillbaka till samhället genom att sjösätta ett klassmorfar- och klassmormor-projekt. Det ska ge äldre människor chansen att vara i skolorna och agera faddrar för barnen.

Varför vill du engagera dig i just det?
Bra fråga. Förutom när jag var sjuk var jag involverad i min dotters skolgång och var på ett sätt själv en klassmorfar, fast jag var en cool och ung farsa. Jag märkte att ungarna uppskattade det. Jag märkte också hur mycket det gav de äldre - speciellt de ensamma.

– Det är det femte steget. Jag har inga fler planer efter det. Där är det stopp, då är jag klar.

FAKTA / Tomas Strand
Ålder: 45
Familj: Flickvännen Charlotte, döttrarna Vanessa Chego, 9 månader och Madelene, 22 år, hunden Pippi.
Bor: Stockholm och i huset på Fårö.
Jobbar: Medgrundare av Priest PR.
Tjänar: ca 700 000 kr/år.
På nattduksbordet: Instruktionsboken till Ferrari som består av fem böcker och är fruktansvärt tråkig.
Gör en ledig dag: Promenerar alltid när jag har en stund över.
Mest stolt över: Att ha lyckats hjälpa andra som har och har haft det svårt.
Oanad talang: Bra på att springa snabbt och hoppa långt. Men den största talangen är att han vågat kasta sig in i saker han är dålig på, göra misstag, lära sig och bli bra på dem.

Fotnot: Det här reportaget publicerades i Resumés papperstidning i höstas.


Dela sidan: