Dela sidan:

När familjen investerar i en videokamera beskriver William Spetz sig som en kleptoman – det är nämligen ingen annan i familjen som får en chans att använda kameran. William är åtta år och filmar och klipper. Som 11-åring startar han en egen blogg, Lillabloggen, som snart kommer att övergå till en Youtubekanal.

Inspirationen är Gina Dirawi, och istället för att filma kompisarna vänder han nu på kameran och filmar sig själv. Men det kommer att gå tre år innan William en morgon vaknar upp till en miljonpublik på Youtube.

– De första två, tre åren hade jag nästan inga visningar alls. Jag hade en liten skara på några hundra visningar och åtta, tio kommentarer. Det var inte alls så att jag började med Youtube och så gick allting jättebra, utan det tog ändå några år.

Det var i nian som han började med sketcher som innehöll mycket igenkänningshumor. Han drev bland annat med högstadienormerna och stereotyperna som finns i det stadiet av livet.

– Jag har lärt mig att alla högstadieskolor är som tidsbubblor där det inte har hänt något. Det har stått still där sen 60-talet gällande könsroller och normer.

Men vad fick dig att fortsätta även om du inte hade så många tittare?
– Jag hade ju gjort det där mer eller mindre sen jag var åtta år, bara att jag inte hade lagt ut det. Så jag tyckte att bara det att någon såg på klippen var häftigt. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara fler än tolv personer som såg på mina klipp, och om det var två kommentarer istället för tvåhundra spelade ingen roll för mig. Det var ändå tillräcklig bensin för att få mig att vilja fortsätta.

Antalet tittare eller kommentarer spelade alltså inte så stor roll för William, men vad var hans egentliga mål med klippen? När han får frågan har han snabbt ett svar, och ännu snabbare går han in i en sketchroll:

– Det var pengarna va! Det var bara pengarna.

William kan inte riktigt sätta fingret på vad målet var, men drivkraften var helt klart passionen för skådespeleriet. Att hans klipp sedan råkade nå flera miljoner visningar var bara ett plus i kanten. Det var med klippet "Lisa har ju faktiskt lingonveckan!!" som han plötsligt en dag vaknade upp till 10 000 visningar. Nästa dag var de uppe i 100 000, och dagen därpå en miljon.

– Det är något med internet som är så diffust, när jag publicerar grejer kan jag fortfarande inte fatta att folk tittar på det på sin skärm. Jag minns att jag blev så chockad när det där hände. Det var ju helt stört och jag kunde inte kontrollera det. Jag hade ju gjort de här klippen i tre år och ingen hade kollat på dem, och så kom det bara från ingenstans.

Sista terminen av nian minns William som en tid av eufori där lektionerna spenderades åt planering av nästa Youtubeklipp.

– Jag minns att det var så himla, himla roligt. Och jag njöt och satt på biologilektionerna och planerade nästa klipp. Det här kommer folk att känna igen sig i, det här kan bli kul, den här karaktären vill jag göra.

William är uppvuxen i Umeå och att vara den enda killen i skolan som inte spelar hockey kan vara tufft. Fastän han inte fick höra det rakt ut visste han att hockeykillarna snackade skit och tyckte det var jättekonstigt att han gjorde klipp. Men det var också de som peppade honom – efter att han hade fått många visningar.

– Hockeykillarna tyckte ju att jag var jättetöntig, men det som var så konstigt var att det var också dom som, efter att jag blev uppskattad och fick visningar, sa: "Brorsan, bra att du gör din grej, bra att du vågar vara dig själv! Häftigt, underbart, inspirerande!"

Eftersom William inte fick elaka kommentarer riktade direkt till sig rann det på något sätt av honom. Även när det kommer till näthat har William kommit ganska lindrigt undan jämfört med många andra.

– Jag har blivit ganska skonad från det. Men det beror väl också på att jag inte läser vad folk skriver på Flashback, utan jag läser på mina sociala medier. Och där är det ju oftast folk som följer mig och som tycker om mig, så jag har blivit ganska skonad. Det är jag väldigt glad över.

– Sen kan man ju fundera på vad det beror på. I mina klipp är jag ganska skrikig och väldigt uttrycksfull. Om jag hade varit en ung tjej så hade jag kanske fått mycket mer kritik för att jag tog plats. Jag beundrar Zara Larsson och personerna som får så oförtjänt mycket hat. Jag tycker det är helt fantastiskt hur hon klarar det.

På senare tid har William publicerat några klipp med en mer politisk underton, och med det har även de negativa reaktionerna ökat.

– Det är inte särskilt provokativt att hålla på med igenkänningshumor. Men när jag har gjort Facebook-klipp om till exempel Hagamannen eller flyktingkrisen, då är det klart att det väcker mera känslor.

Själv menar William att han har väldigt lätt för att ta saker personligt och att det är något han behöver jobba på.

– Jag måste förstå att om jag säger "jag vill ha fred på jorden", då är det någon som kommer säga "vet du va, det är inte så jävla lätt!". Det är alltid någon som kommer bli provocerad, vad man än gör. Det är något man måste acceptera.

När man pratar med William och kollar på hans klipp skymtar man inte mycket nervositet.
– Alltså du skulle se mina första klipp! Jag var ett sånt pubertalt litet nervvrak. Så det är verkligen inte så att man ska vara bra direkt, utan för mig tog det tre år att hitta mitt uttryck och det jag kände att jag kunde göra bra. Man måste lägga ut och lägga ut, för det är då man utvecklas. Men absolut, så fort man gör något nytt så är det nervöst. Även om man älskar att göra det.

För att lyckas bli en Youtube-stjärna, eller något annat du drömmer om, krävs hårt jobb. Bara för att du sysslar med något du älskar betyder inte det att allt kommer vara lätt. Det tar tid att bli bekväm med nya saker, menar William Spetz.

– Men andra tips är just att våga lägga ut klipp. Försök att inte jämföra dig med någon annan och försök att inte tänka likes och tittare, utan tänk på vad du själv tycker är kul att kolla på. Man måste hitta sin egen grej på något sätt.

Har du klarat av att inte tänka på likes eller visningar?
– Nej. Det är ju lätt att sitta och säga så, men man kollar ju hur många likes man har fått och hur många tittare man har, för man är ju nyfiken liksom. Jag tror det handlar om att försöka att inte lägga för mycket värdering i det.

– Jag har så lätt för att värdera mig själv efter mina prestationer. Det var som när jag delade ut ett pris på Guldbaggegalan och det var ett skämt som inte blev bra. Jag minns att jag dagen efter gick runt och mådde asdåligt och hade ångest och jag fattade inte, varför mår jag dåligt? Jag var ju på Guldbaggen i går och det var jättekul!

– Men sen förstod jag att jag mår dåligt över den där lilla, lilla sekundgrejen som jag missade. Så det är också något man får jobba med, att inte tänka "okej det här klippet var inte mitt bästa, det betyder att jag suger". Det betyder inte att du suger. Det betyder att du har massor att ge, du måste bara hitta en annan riktning.

Tidigare i år gick en stor dröm i uppfyllelse för William Spetz. Han ledde, tillsammans med sin stora idol Gina Dirawi, finalen av Melodifestivalen. År 2012 hade William inte ännu hunnit få så många tittare och då minns han att han såg Gina Dirawi på Mello och tänkte "gud vad fascinerande att hon kan få stå där, när hon precis som jag började med att lägga ut klipp på Youtube". Att han själv skulle få göra samma sak bara några år senare kunde han inte tro.

– Jag var så sjukt sentimental hela veckan. Jag önskar att jag hade kunnat berätta till 13-åriga, osäkra William i sjuan att du kommer också få göra det här, och med Gina framförallt. Att jag fick göra det med henne var magiskt.

Hur nervöst är det att leda ett tv-program som ses av 3,5 miljoner människor?
– Jag höll på att kissa på mig. Det är samma sak som när jag gjorde mina första klipp, är det något man inte har gjort förut så är det nervöst. Men jag är väldigt glad över att jag ändå hann njuta. För det skulle vara typiskt mig att fokusera för mycket på prestationen och inte hinna ha kul. Men det var inte så, mellan låtarna under finalsändningen stod jag, Gina och alla och dansade. Jag hann ha kul och det är jag jättetacksam över.

William Spetz har alltså tagit Youtube med storm, haft sitt eget program på SVT, radioprogram på Sveriges Radio, medverkat i Solsidan och varit programledare för Melodifestivalen. Vad mer finns det? Jo, nästa steg är att äntra teaterscenen – något William verkligen längtar efter att få göra. Samtidigt som han är nervös har han aldrig känt sig mer hemma i ett projekt än vad han gör nu.

– Det är nog för att det är en teaterföreställning om mitt liv, men framförallt om min mormor och hur mycket hon har betytt för mig.

Pjäsen "Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme" är en hyllning till mormodern Ulla som gick bort i KOL för ungefär ett år sedan. Ulla har alltid stått honom väldigt nära, och nu vill William berätta berättelsen om hur stark hon var.

– Jag vill dels göra den här självbiografiska resan med igenkänning och skratt, men jag vill också att folk ska få lära känna min mormor för jag tycker så synd om alla som inte fick göra det.

Men vad händer efter det här – är teater det du vill satsa på?
– Det är skådespeleriet som är min passion, sen om det är på Youtube eller Scalateatern eller någon annanstans, det spelar ingen roll för mig. Att bara få jobba med att berätta historier och att få skådespela, det är det som är min dröm och det är det som får mig att må som bäst. Så vi får se.

FAKTA/William Spetz
Ålder: 20
Född: Umeå
Bor: Stockholm
Familj: Mamma, pappa, lillasyster Ebba
Utbildning: Teaterlinjen på gymnasiet
Karriär i korthet: Fick genomslag med sina skruvade igenkänningsklipp på Youtube 2012. Medverkade i "Williams lista" och "Hoppas Farfar Dör" för SVT Play. Programledde Melodifestivalens final 2016. Aktuell med sin första scenföreställning i höst på Scalateatern.
Gör på fritiden: Sover och ser på serier.
Senast lästa bok: Det var typ 2002 så jag minns inte.
Filmtips: Thelma & Louise!
Medievanor: Ser ofta på Netflix och gillar Instagram lite för mycket.
Motto: Carpe Diem. Skoja.
Oanad talang: Jag kan göra mina näsborrar enorma på beställning. 
Förebilder: Min mormor Ulla och Whitney Houston.



Dela sidan: