Besvärad stirrar Alex Schulman ner i Taverna Brillos bordsskiva av väloljad ek. Intorkat cappuccinoskum skvallrar om att han har suttit här hela morgonen.
– Ja ... Dissa ... Ja, men.

Tystnad.
– Jag är fortfarande ... Dissa ... Dissa, eh.

Lång tystnad.

Plötsligt glittrar det till i Alex Schulmans ögon. Han lyfter blicken och gör en häftig armrörelse, liksom i triumf.
– Twitterdrevet mot ... Nej fan. Vänta ... Dissa ...

Han befrias från uppdraget, vill inte tvinga honom. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras.

Alex Schulman är mannen som i stor del av sin karriär har livnärt sig på att provocera. Men nu kan han inte dissa någon eller något alls, inte ens till helgintervjuns faktaruta.

– Jag är mycket mindre konfrontativ nu. Förr byggde jag hela verksamheten på konfrontation eller någon form av polemik. Nu gör jag inte det längre. Nu blir jag helt perplex när du säger att jag ska hissa och dissa någon. Då tystnar jag lite, förklarar Alex Schulman utan att se upp. Blicken är alltjämt fäst i bordsskivan.

Jag noterade det.
– Det var enklare att dissa folk i början, när jag fick kämpa som liten bloggare utan många läsare, därför att jag slog underifrån. Men ju mer etablerad jag blir, desto större är risken större att jag slår nedåt när jag dissar – på dem som är mindre. Det blir aldrig bra.

När bloggen "Att vara Alex Schulman" stängdes ner hösten 2007 blev saken en riksnyhet. Medieprofilen hade tagits under vingarna av Aftonbladets dåvarande nyhetschef Jan Helin. Men han fick nog efter att Schulman gick till angrepp mot tidningens recensent Jan-Olov Andersson, skrev att han skämdes för att vara recensentens kollega. I ett sista inlägg, som till stor del spökskrevs av Jan Helin, förkunnades det att "bloggen har blivit ett monster".

Det dröjde inte lång tid förrän historien upprepade sig. Våren 2008 började Alex och hans bror Calle Schulman blogga för Värmlands Folkblad. Men sejouren blev kort. Efter att bröderna kastat skit på TV4:s filmrecensent Cicci Renström Suurna tryckte chefredaktören Peter Franke på stoppknappen.

I april 2008 startade bröderna Schulman humorsajten 1000 apor i samarbete med Aftonbladet. De kallades mobbare av framstående medieprofiler. Drygt ett år senare lades satsningen ner, enligt bröderna på grund av dålig annonsingång. Monstret hade ännu en gång återuppstått – och dött.

Själv skulle Alex Schulman inte vilja ha sitt bloggande ogjort.
– Jag läste igenom bloggen i efterhand och den är väldigt snäll i jämförelse med sådant som skrivs i dag. Den har ett rykte om sig att vara värre än vad den var. Det var aldrig min mening att göra folk ledsna. I grund och botten så var det en blogg som häcklade kändissamtiden. En sådan blogg behövs.

Han menar att det blev en obalans.
– Många hade en uppfattning och tyckte saker om den, trots att de inte läst den. Det kunde jag ofta känna var orättvist – de var onödigt hårda mot bloggen. Det finns fortfarande människor som tycker att jag är en hemsk person, eftersom de har en bild av att jag en gång hade en blogg som var hemsk. Du frågar hur jag hanterade kritiken, jag menar att jag fortfarande får hantera den på något sätt. Men jag skulle aldrig drömma om att klaga över det. Jag får helt enkelt stå mitt kast.

Vart går gränsen för hur provokativ du är i dag? Tänker du på det?
– Jag tänker jättemycket på det. Det kanske är av bekvämlighetsskäl som jag inte orkar, helt enkelt. Jag orkar inte skriva en krönika om Sverigedemokraterna varje dag. Då får jag 300 mejl där folk säger att jag är en landsförrädare som svikit landet, idealen. Jag får insinuationer, dolda förtäckta hot. Jag orkar inte med det. Samma sak gäller för konfrontationer – det ska vara värt det, tycker jag.

Striderna som är värda att ta kommer framöver att utkämpas på Expressen. Den första juli, när uppsägningstiden gått ut, flyttar han skrivbordet till Marieberg efter nio år på Aftonbladet. Värvningen skedde under stort hemlighetsmakeri, på en middag med Expressens redaktionschef Magnus Alselind. Först till efterrätten avslöjade Magnus Alselind sitt ärende och de båda skrev kontrakt på en servett.
– Det var som att få uppleva en anekdot som jag skulle tyckt om att få berättad för mig. Jag tycker om värvningsförsök generellt, minns historier om när stora etablerade skribenter på Aftonbladet hade lockats till andra tidningar. Och chefredaktörerna gjort löpsedlar hur det skulle sett ut om de gått över. Jag älskar mötena som sker i hemlighet. Det var kul att jag en gång fick spela huvudrollen i ett sådant möte.

Får du mer betalt av Expressen?
– Ja, verkligen.

Förutom kolumner har Alex Schulman också fått löfte om att skriva längre reportage och det kan också bli aktuellt med tv-uppdrag.
– Det som kvällstidningarna gör som bäst nu, vid sidan av vanligt traditionellt nyhetsrapporterande, är att det finns röster som berättar längre historier, exempelvis Expressens David Baas. Folk som får utrymme och tid att skriva lite längre. Då kan de fundera mer. Det älskar jag att läsa och ser fram emot att få skriva det själv.

Har du velat göra det på Aftonbladet också?
– Vi har pratat om det. Men jag klandrar ingen där, det har helt enkelt inte blivit av.

Under åren på Aftonbladet har Alex Schulman fått ett par propåer från Expressen, men läget har inte varit rätt. Nu kändes beslutet självklart. Och även om Aftonbladet gjorde några försök att behålla honom, hade Alex Schulman bestämt sig.
– Jag hatar när folk går mellan tidningarna för att höja bud, säger han.

Att du går över – är det ett resultat av Jan Helins avgång?
– För mig spelade det roll. Dels är Jan Helin den som värvade mig till Aftonbladet, dels är jag honom tackskyldig. När det blåste mycket runt mig med bloggen, och många ville ha bort mig från Aftonbladet, var han väldigt tydlig med att han ville ha mig kvar. Under åren har han också blivit en person som jag betraktar som en vän. Jag hade inte kunnat svika honom genom att lämna Aftonbladet för Expressen, inte kunnat gå över om han hade varit kvar.

Alex Schulman tror att Expressen snart kommer att vara ikapp Aftonbladet.
– Det handlar om ett halvår innan det är utjämnat, eftersom Expressen tar stora kliv digitalt nu, säger han.

Den journalistiska karriären tog sin början på lokaltidningen Södersvepet på Södermalm i Stockholm. Sedan värvades han till Se & Hör, med lite hjälp från halvbrodern Leif Schulman. Se & Hör förde in honom på en kändisrefererande bana, som fick honom att starta sajten Mingel.se, bli chefredaktör för Stureplan.se och att skriva inne- och utelistan i Aftonbladet. Han vek inte av från kändisspåret på närmare 15 år.
– Det kan jag ångra jättemycket. Inte att jag gick till Se & Hör, men att konsekvensen blev att jag höll på med kändisjournalistik under alldeles för lång tid.

Varför satte du inte stopp?
– Det handlar om svaghet och feghet. Brist på mod och rädsla för att inte veta vad jag annars skulle göra. Vad är jag bra på egentligen? Allt det där man kämpar med i livet. Att försöka vara modig och stänga fönster, eftersom det är först då som nya öppnas. Jag misslyckades med det, vilket jag kan gräma mig för jättemycket.

Vad har du lärt dig?
– Att våga ta nästa steg, stänga igen projekt, våga vara farlig. Det är därför som podcasten i någon mening är dömd att dö inom kort. Om vi inte dödar den så är vi fega. Vi håller på att bli för bekväma.

Hur tar sig det till uttryck?
– Vi vill alltid hamna på nya platser i podcasten och det tycker jag att vi lyckas med. Inte alltid, men vart tredje, vart fjärde avsnitt. Men vi är inne på femte året nu. Jag lär mig inte lika mycket nu som jag gjorde för ett par år sedan. Om jag ska vara ärlig mot mig själv, så måste vi nog börja tänka på refrängen för podden och göra någonting annat.

Hur lång tid har den kvar?
– Den är en sådan enorm koloss nu, så det går inte att bara säga tack och hej. Vi är två om beslutet. Jag har inte någon plan för när vi ska sluta podda, men det är en känsla som jag gått och grunnat på. Det kanske är rimligt att till femårsjubileet nästa vår sluta med dunder och brak.

Är du rädd för att bli bekväm?
– Ja. Teoretiskt sett skulle jag fortfarande kunna göra Schulman show i Aftonbladet tv, skriva innelistan eller ha en blogg. Men det enda som jag är riktigt stolt över är att jag har vågat riva upp och gå vidare.

Men även om podden inte kan leva för alltid, vill Alex Schulman inte tappa vapendragaren Sigge Eklund, som kan kommit att tycka allt mer om att jobba med.
– I yrkeslivet är han min nu viktigaste person. En av anledningarna till att jag fortfarande tycker att podcasten är rolig är för att han fortfarande lär mig saker och ting. Han har gjort mig till en mer nyanserad människa. Det är en otrolig present att få.

Podcasten är också ett forum där Alex Schulmans dörr till sig och sitt liv har kommit att bli allt mer öppen. Hundratusentals svenskar känner till barndomen, kärleken, vardagen, äktenskapen, barnen, pappans och mammans bortgång ... Efter 206 timmar av öppenhjärtigt berättande i podcasten, år av personliga kolumnisttexter, otaligt antal intervjuer och ett frekvent flöde på Instagram undrar jag hur mycket mer som finns att berätta. Och vart gränsen går.
– I grund och botten tycker jag att transparens är vackert. Det kan vara konst också – det visade till exempel Knausgård. Sen får man inte gå sönder av det som man utsätter sig för. Det är viktigt för mig att inte läcka för mycket. Jag känner mig svag ibland, försvagad av mitt läckage. Därför gäller det att hålla saker för mig själv. Det som händer hemma med mina barn och min fru – det är bara mitt.

Fungerar podden som något slags terapeutiskt forum för dig?
– Ja, framför allt eftersom Sigge är en reflekterande person. Men det gäller att akta sig, eftersom det är en terapi som jag gör med en publik på en halv miljon människor.

Vad gör det med en människa egentligen? Den frågan ställer sig Alex Schulman i bland. Senast när han under ett inslag i podden berättade om att han besökt sitt gamla barndomshem. Att sätta ord på händelsen fick honom att gråta i tio minuter. Sedan var han fylld av förvirrade frågor.

Har du kommit fram till några svar?
– Att jag är så besatt av och villig att berätta om min barndom är någon typ av störning i mig. Det måste det vara.

Hur tänker du?
– Jag gräver i barndomen, skriver böcker om den, på jakt efter någonting som fanns där och som inte längre finns kvar. Det är inte så enkelt som att det handlar om mina föräldrar som nu är döda. Det är något annat, kanske ett sätt att kompensera. Jag uppfattar min barndom som att jag i bland inte var riktigt sedd. Det är den lilla pojken som försöker bli sedd nu, för att kompensera för att han inte blev det då.

Han är en känslig person, Alex Schulman. Det är svårt att få en annan uppfattning. Han har svårt för kritik, är duktig på att analysera och trots att han knappt viker med blicken från bordsskivan får jag en distinkt känsla av att han uppfattar varje andetag, varje rörelse i lokalen på Taverna Brillo. Samtidigt är han en högst offentlig person som i många år kastat skit på andra. Den som gör det, får också förvänta sig att själv bli kastad på. Det är svårt att få ihop det – finns det inte ett motsatsförhållande i känsligheten och offentligheten?
– Det är dubbelt. Jag hatar offentligheten och går aldrig på mingel eller kändisfester. Jag ställer aldrig upp på intervjuer förutom nu, eftersom Resumés helgintervju är en tio år gammal dröm som jag nu uppfyller. Men jag vill inte synas, vill inte vara med i lek-tv, eller Let's Dance. Jag dömer ingen som är det, men jag tycker att det är fruktansvärt hemskt.

Alex Schulman tar ny sats:
– Samtidigt vill jag inte något annat än att alla ska tycka om mig. Att människor ska höra på min podcast och tycka att jag är duktig, att de ska läsa mina böcker. Jag kan vara extremt social när jag träffar mina bästa vänner. Men när jag går på en middag, exempelvis hos Sigge, och ser att han har bjudit någon som jag inte känner, blir min första tanke att vända i dörren och bara gå därifrån. Jag måste gå in på toan, vara där i tio minuter, hyperventilera, och anpassa mig till den nya, fasansfulla verkligheten. Att jag är sådan kan till och med jag överraskas av. Jag har alltid känt mig social, men det är jag uppenbarligen inte. Det fanns en tid för tio år sedan då jag skulle gå över lik för att få vara med i Singing Bee. Och nu skulle jag betala allt för att slippa det, säger han.

– Det har hänt någonting – jag vet inte vad det är.

FAKTA / Carl Magnus Alexander Schulman
Ålder: 40 år
Född: Hemmesdynge, Skåne
Familj: Frun Amanda Schulman, barnen Frances och Charlie Schulman.
Aktuell: Byter Aftonbladet mot Expressen
Bor: Östermalm i Stockholm
Karriär i korthet: Cykelbud, reporter på Se & Hör, startat kändissajten Mingel.se, humorsajten 1000 apor, chefredaktör för Stureplan.se, kontroversiell bloggare och kolumnist för Aftonbladet, författare, programledare och poddare.
Utbildning: Filmvetenskap vid Stockholms universitet.
Medievanor: DN på papper, DN Kultur först. Twitter, Aftonbladet och Expressen digitalt. Lyssnar på podcasts som Lilla Drevet, Hanna och Amanda, Filip & Fredrik och Värvet om det är någon kul. Snapchat, Periscope. Kollar AIK:s matcher linjärt på C More.
Tjänar: Jag kan inte återge det. Dels för att det är så mycket pengar och dels för att det är olika varje månad. Men jag är glad över att vi har en podcast som mer än väl gör att vi klarar oss på att leva på den och bara den. Det är en otrolig grej att vi har lyckats med det.
Oanad talang: Kan cykla nerför trappor. Jag brukar också hålla i bak på lastbilar när jag cyklar. Jag gör det med en enorm ledighet än så länge.
Hissar: Matilda Gustavssons porträtt Jonas Gardell i DN. Vilken jävla skribent som hittade hela hans själ.
Dissar: -