Dela sidan:

Kajsa Ekis Ekman sitter i rökavdelningen på restaurang Skanskvarn, som ligger på en höjd invid Skanstullsbron i Stockholm. Platsen är urbant charmig: den ligger mitt i en korsning av tvärbana, tunnelbana och motorväg, men omges samtidigt av lummiga trädkronor och har en storslagen utsikt över Mälarens bräckta vatten.

Ekis kommer direkt från ett pass styrketräning och får i sig en proteindrink följt av en cigarett. Hon titulerar sig ledarskribent i ETC och bokrecensent i DN och har skrivit flera böcker om kapitalism och sexhandel. De har översatts till flera språk och används som utgångspunkt när hon föreläser världen över. Skribenten har varit föremål för många politiska debatter såväl som flera drev – och när Miljöpartiet utstod ett av vår tids häftigaste mediedrev nyligen var hon en av få att ryta ifrån.

Vägen dit började redan som fyraåring, då en ung Ekis i Stockholm började drömma om att bli författare. Hon rätar på sig, berättar:
– När jag var barn skrev jag dikter och hade brevvänner över hela Sverige – Skellefteå, Piteå och till och med någon i Finland. Vi skickade kopior på våra skolkataloger och berättade vem som var den dumma, vem som var ens kompis och vem som var snygg.

Vem i klassen var du?
– Alltså, jag blev punkare när jag var 13.

Vad innebar det?
– Det var ett misstag egentligen, att jag blev punkare. Jag ville bli grungare, men min kompis klippte fel frisyr på mig, så att alla trodde att jag var punkare. ”Då kan jag väl lika gärna vara det”, tänkte jag. Jag minns att alla i klassen ropade typ ”öh, för två veckor sen gillade du New Kids”, alltså den tidens One Direction.

Det var genom punken hon kom i kontakt med vänstern. Men inte vilken vänster som helst, med anledning av murens fall.
– Man kunde inte säga att man var kommunist då, utan alla som var vänster fick bli anarkister. Då hade man ryggen fri, man riskerade inte att få skulden för diktaturer eller förtryck. Sedan blev punkrörelsen en mer autonom aktiviströrelse som kämpade mot pälsar, oljebolag och nazisterna som kom samtidigt. Det var någon typ av ockupation eller aktion nästan varje helg, säger Ekis, som bland annat var med och ockuperade ungdomshuset Fryshuset i ungefär en vecka, innan omkring 50 poliser med kravallutrustning och tårgas kastade ut de cirka 20 ungdomarna.

I början av 2000-talet klev en tjugoårig Kajsa Ekis Ekman in på en läsarträff på Dagens Nyheter, där hon fick träffa tidningens redaktörer. Hon passade på att informera Resumés tidigare chefredaktör Viggo Cavling, då redaktör på DN på Stan, om att bilagan bara handlar om ”en massa krogar man aldrig kommer in på.” Hon fick då svaret ”men skriv själv då”.
– Så jag skickade en text. Han tyckte om den och började ringa hela tiden, frågade om jag hade några nya idéer. Men jag hade ju inga fler, säger Ekis, som ändå beskriver händelsen som starten på hennes liv som skribent.

– Viggo Cavling tog sig an mig, precis som han gjorde med flera andra skribenter på den tiden, som Kristoffer Poppius. Han var väldigt uppmuntrande och jag skrev sedan för DN på Stan i några år. Och på den vägen är det, säger Ekis i samma stund som tvärbanans linje 22 tvärt bryter utsikten över Årstaviken.

 

Det är i slutet av april 2016 och Miljöpartiets är mitt i dess största kris hittills. Rapporteringen om partiet har skjutit i höjden och medier gör allt i sin makt för att släcka läsarnas törst efter fler skandaler. Stefan Löfven har precis aviserat Miljöpartiets bostadsminister Mehmet Kaplans avgång efter avslöjandet om dennes middag tillsammans med en företrädare för fascistiska Grå Vargarna. Kajsa Ekis Ekman sätter fingrarna på tangenterna.

”Nu har vi alltså hamnat i den situationen då en minister avgår för absolut ingenting. Ja, ingenting!”

I texten i ETC beskriver hon rapporteringarna om bostadsministern som ett drev som resulterar i en fullkomligt orimligt avgång. Dreven är enligt henne en allvarlig samhällsfara – till vilka medier är ansvariga.
­– Jag är allergisk mot dem. Dreven leder till att folk därför måste avgå, förlorar jobb, blir traumatiserade. Konsekvenserna är för stora, säger Ekis och drar ett bloss på sin Camel.

Hon menar att fenomenet följer en logik där man väljer att bortse från personernas hela livsgärning för att istället aktivt söka upp en mening, ett klipp eller en händelse – och sedan köra på repeat tills det är omöjligt att se personen utan att tänka på det.
– Ambitionen är att det ska eskalera, eller hur? Någon sitter och söker igenom Youtube eller Öppna kanalen, som i Kaplans fall. Man hittar något dåligt som personen kan associeras till, sedan släpper man något ännu sämre och ringer perifera personer, typ ett kommunalråd i någon stad som tycker att han ska avgå. Alla medier hakar på och försöker hitta allt möjligt dåligt och man skriver rubriker som ”Tunga partitoppar kräver att han ska avgå” och slutligen uppstår konsensus om att han självklart måste göra det.

Bevisbördan är samtidigt tunn menar hon.
– Vad var det Kaplan ens gjorde? Det enda man vet är att han var på middag tillsammans med den här fascisten. Fanns det några bevis för en sammansvärjning?  I sådana fall vill jag se bevisen innan jag kräver hans avgång.

– Sedan har han jämfört palestinier i dag med behandlingen av judar på 30-talet i Öppna kanalen, och det kallas för antisemitism. Jag tycker att det är märkligt. När jag växte upp läste vi ”Om detta må vi berätta” och lärde oss att aldrig glömma andra världskriget. Poängen var att vi skulle vara vaksamma när vi såg liknande signaler i vår samtid. Men om man i dag säger att något påminner om Andra världskriget så innebär det att man banaliserar händelsen. Hur ska vi då kunna lära oss av historien, om man inte får använda den? Säger jag att ”mitt jobb är ett slaveri” så inte fan menar jag att det är exakt samma sak som att vara slav på bomullsfälten i amerikanska södern. Och alla fattar ju att det är en överdrift.

Är inte journalisternas avslöjanden om Kaplan detsamma som att granska makthavarna?
– Riktigt granskande av makten görs alltför sällan. Jag syftar på de upphandlingar och dåliga affärer som kan kosta skattebetalarna miljarder, på politikers dubbla intressen i de fall de arbetar eller har arbetat för någon av näringslivets lobbyorganisationer, vilket är vanligare än man tror. Men den här trenden "Uuuuh, han sa nåt man inte får säga" är ju inte något gräv. Det är bara slött och skapar en rädslans kultur. Jag tycker att en politiker har ett ansvar för den politik han eller hon bedriver; saker som uttalanden, privatliv med mera är ganska ointressant.

Ska man inte alls rapportera om det?
– Jag tycker det var på sin plats att visa att Kaplan satt på samma middag som en fascist, men jag tycker inte det framkom några bevis på att de verkligen skulle ha något med varandra att göra och fascisten sa dessutom att Kaplan inte gillade honom. För att kräva någons avgång vill i alla fall jag se mer än så. Det handlar om människor som ägnat hela sitt liv åt politiken. Jag tycker alla som deltar i drev ska ta sig en tankeställare. Om samma sak som du nu hetsar mot hände i verkligheten, hur skulle du reagera? Om någon sa det uttalande du nu kallar "oacceptabelt" på en middag, skulle du ens reagera?

– Problemet är att det är en fjäder i hatten för medier när de lyckas fälla någon, det blir ett tecken på dess vikt. Det är som att man bedriver mobbning tills personen tvingas lämna klassen, säger Ekis och tillägger att det finns en fara för utrensningar i partierna som kan sluta med att alla representanter är ”broilers som inte har haft något liv, som är tomma och utan åsikter”.

– Och vad händer då? Jo, det dyker upp motreaktioner med ”Donald Trumps” som bara ”uuuääähhh, jag kan säga vad jag vill. Jag säger ännu värre grejer om ni kritiserar mig. Min grej är att säga ännu värre grejer!”.

Det borde införas en praxis, menar Ekis, som innebär att den utsatta personen får sex månaders karantän i anknytning till dreven.
– Partier, organisationer och arbetsgivare måste utveckla en brandvägg mot drev. När partier gör sig av med syndabocken för att ”de inte ska ha något på oss” så signalerar de samtidigt ”kom och stampa på oss”, men helt utan försvar. Jag tycker att man borde visa styrka och lugn och säga ”vi får reda ut det här, men det kommer att ta sin tid”.

Finns det inte en risk att politiker som inte sköter sig då får sitta kvar?
– Vad jag menar med en brandvägg är att ingen bör avgå under pågående drev, därför att drev sätter igång primitiva krafter hos människan som blockerar tänkandet. Det är inte logik utan panik som styr. Folk kan jaga upp sig och delta i ett drev utan att känna till vem som startat det och varför. Den som är skicklig och har en agenda kan i praktiken vispa upp en tsunami på sociala medier på en timme. Det kan ju vara en spinkig twittrare i rutig skjorta som skaffat sig cred på nätet, men säg att en utländsk makt eller ett storföretag bestämde sig för att få bort en svensk minister? Samhällets institutioner bör stå pall mot sådant. När drevet lagt sig kan man i lugn och ro se över vad som kvarstår av substans. Det skapar en trygghet i samhället.

Restaurangen svajar när tunnelbanetåget far förbi. Ekis minns hur det var för henne själv när en mening i hennes debutbok ”Varan och varat” om sexhandel och prostitution gjorde att det tog hus i helvete och personer i sociala medier och på debattsidor gjorde klart att hon var en transfob och att de inte vågade vistas i samma rum som henne.
– Det var skitjobbigt faktiskt. De flesta hade inte ens läst den. Det här var människor som jag hade träffat personligen på fester eller i andra sammanhang. Man ställde in föreläsningar och avslutade samarbeten. Jag fattar inte – vad är det för politiskt samtal? Det här är en sjukdom som många progressiva rörelser har, med tendenser till utrensningar.

– Man måste kunna debattera och kritisera. Det är så många i dag som reagerar med att ”du ska inte få prata, inte få ett jobb, du ska inte få finnas.”

Hur är det att utsättas för ett drev?
– Jag vet att det aldrig handlar om mig som person, utan om ens roll i offentligheten. Min taktik är därför att hålla linjen och fortsätta göra mitt jobb. Om jag var politiker så skulle jag säga att ni kan få hitta vilken skit ni vill och dreva hur mycket ni vill, men jag kommer att sitta kvar.

 

Om Kajsa Ekis Ekman

Ålder: 35

Född: Sthlm

Bor: Högdalen

Familj: 9-årig son och min fästman som jobbar med IT och hans två barn.

Gör: Skriver ledare i ETC, bokrecensioner i DN, föreläser internationellt om kristeori, kapitalism och handel med kvinnor.

Utbildning: litteraturvetare m.m.

Gör på fritiden: Styrketränar.

Senast lästa bok: Turki Al-Hamads "Shumaisi", kultroman om 70-talets Saudiarabien.

Filmtips: Ser inte film, har ej tålamod.

Medievanor: Jag läser förutom svensk dagspress Le Monde Diplomatique, The New African, New Left Review, Body Magazine, El País, ETC, Flamman, Proletären, Feministiskt Perspektiv, Dagens Industri, London Review of Books, Dagen och diverse skvallertidningar.

Oanad talang: Kan många språk och att härma dialekter.



Dela sidan: