Ännu en gång ondgör sig vänsterpolitiker över vad de anser vara provocerande samhällsideal. Detta med som enda förslag till lösning att förbjuda exponering av reklam som kan tänkas bidra till osunda ideal. Bakgrunden är ett förslag från Londons vänsterborgmästare Sadiq Khan att förbjuda så kallad kroppshetsande reklam i tunnelbanan. I Sverige stöttas förslaget bland annat av Gudrun Schyman.

Att förbjuda ideal, vilket i sig är omöjligt, löser dock inga samhällsproblem, utan väcker snarare gamla till liv. Detta i form av begränsad yttrandefrihet och inskränkningar av det fria ordet. Ideal byggs nämligen inte av reklampelare eller tidningsannonser. Ideal byggs och efterlevs av människor med liknande förutsättningar i hopp om bekräftelse och tillhörighet eller av rädsla för att vara annorlunda. Det kommer ingen nedriven reklamaffisch att ändra på.

Att förbjuda reklam som kan bidra till smalideal är en idé som bygger på att begränsa det fria ordet snarare än att råda bot på de osunda idealen. Sanningen är också att vänsterpartierna inte nöjer sig här. Frågan handlar nämligen och egentligen inte om smalförbud. De senaste åren har vänsterföreträdare presenterat förslag om att förbjuda såväl politisk reklam som att förbjuda all reklam i kollektivtrafiken. Alltid med samma argument och samma utgångspunkt: Att vissa ideal är bättre än andra.

Låt mig vara tydlig: Den smalhets som känns igen av unga killar och tjejer, oroliga föräldrar, idrottsledare och lärare runt om i Sverige är ett hot mot den individuella friheten och ett växande samhällsproblem. Men politiker varken kan eller ska använda lagstiftningen för att förbjuda reklam med människor som ser ut på ett visst sätt, lika lite som vi ska använda lagstiftning för att förbjuda reklam som uttrycker en viss kosthållning, religion eller pekar ut vissa livsval som bättre än andra. Den dag vi låter politiker detaljreglera och lagstifta kring normer har vi inte bara gläntat på, utan till och med öppnat, en dörr som kan leda till ett samhälle med en människoskyn vi inte har sett i Europa på decennier.

Istället tror jag på att låta konsumenterna sätta press på företagen - och använda konsumentmakten för att göra skillnad och därmed förändra rådande ideal. De senaste åren har åtminstone två stora leksaksföretag kastat om könsrollerna i sina reklamkataloger för att de märkt att konsumenternas medvetenhet i frågan om könsroller bland barn har ökat. Det är ett bevis på att företag kan ta konsumenters krav på allvar. Låt oss se mer av detta.

Inom kollektivtrafiken finns sedan länge uppsatta regler för hur reklam ska bedömas innan den får sättas upp. Reklamen ska följa gällande lagar och förordningar och generellt tillämpas Internationella handelskammarens (ICC) regler. Särskild vikt skall läggas vid att det inte får förekomma reklam för tobak, alkoholhaltiga drycker, reklam som riktar sig till barn, reklam som kan uppfattas som stötande, sedlighetssårande eller sårande mot folkgrupp, reklam riktad mot kollektivtrafiken och reklam som kan strida mot god marknadsföringssed. Detta ger redan idag möjlighet att hindra olämplig reklam från att sättas upp i vår kollektivtrafik. Att gå därifrån till att i detalj och på politisk väg bestämma vilka ideal som ska tillåtas eller skapas av människor och samhällets olika opinionsbildare är inte lämpligt.

När min familj, i mitten av 1940-talet, satte sig i en båt över Östersjön i flykt från nationalsocialism och kommunism var det i jakten på ett fritt samhälle där ordet och tanken inte stampas ned av politiker och idealmänniskan inte mejslas fram på ideologisk grund. Det är min ledstjärna än idag. Samhällsproblem bör mötas av debatt och handfast aktion. Inte av lagstiftade förbud mot rätten att yttra sig.

Kristoffer Tamsons (M)
Trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting