Dela sidan:

Tänk vad hyllade Dressmann blev när de gjorde sin snygga svartvita kampanj där de använde vanliga män för att visa upp sitt kalsongsortiment! Idén bestod helt enkelt av att visa upp kundernas kroppar som de ser ut i verkligheten: pinniga, tjocka, släta, rynkiga, bleka, bruna. Idén var inte ny, men förtjänade ändå att hyllas. (Undertecknad skrev något beundrande om vad jag tolkade som Dressmanns ställningstagande för att utmana normen och ta samhällsansvar.)

Men den som går in på Dressmanns sajt i dag hittar varken något om kampanjen eller några tankar om att utmana normen. Man hittar inte ens något om samhällsansvar. Alla modeller är snygga, trettionågonting, välbyggda, solbrända. Kampanjen var alltså bara en kampanj, något övergående, ett grepp för att sälja gråmelerade boxer­shorts i 95 procent bomull och 5 procent elastan, tillverkade i Kina. (Man får tre för 299 kronor.)

Reklam- och mediebranschen har alltid varit usla på att ta samhällsansvar. Det ligger kanske i sakens natur. Uppgiften är inte att framhäva sig själva, utan att försköna någon annans berättelse, att sätta andras berättelser i perspektiv eller helt enkelt att bara underhålla.

Bekvämt nog för mediehusen grans­kar inte medier andra medier i särskilt stor omfattning. En frilansare som skickas för att rapportera om missförhållanden i textilfabriker i Bangladesh kan därför, ironiskt nog, upptäcka att hen har lika dåliga arbetsvillkor som fabriksarbetarna, även om lönen är högre i kronor räknat.

Alla mediehus kan riskfritt utnyttja frilansare genom att pressa ner timlöner samtidigt som man pressar upp förväntningarna på vad de ska leverera. Arbetsdagarna är långa, någon övertidsersättning finns inte och det kan vara svårt att leva på det. Någon bättring syns inte i sikte: det tycks finnas en oändlig mängd stackars satar som är redo att jobba för ännu lägre lön, både i Bangladesh textilfabriker och i Sveriges nyhetsfabriker.

Alla invändningar mot att mediehusen inte tar ansvar för frilansare framstår ju som småaktiga i jämförelse med det stora ansvar som medierna tar för att förse medborgarna med nyheter. Fast då glömmer man bort att trygga medarbetare gör ett bättre jobb oavsett vilken fabrik de jobbar i. Hade journalister haft lite mer tid att sätta sig in i klädbranschens sätt att jobba med ansvarstagande hade de snabbt insett att Dressmann knappast ställer några krav alls på sina fabriker – till skillnad från exempelvis H&M – och valt att avslöja dem som är sämst i branschen i stället för att hacka på dem som är bäst.

I kommunikationsbranschen är lönerna helt okej, men nivån på reflektion över det egna personliga samhällsansvaret desto lägre. Kommunikatörerna ska trots allt sälja saker, inte idéer. Kampanjernas roll är att skapa konsumtion av ting, inte kontemplation över tiden. Det är viktigare att stå ut än att stå upp för saker, även om många företag förstås gärna står upp för saker om det får kampanjen att stå ut.

Likväl lyser kommunikatörernas egen vilja att säga något viktigt igenom i många kampanjer – som i Dressmanns kampanj – vilket är ett uttryck för att kommunikatörer inte är omedvetna om samhällsutvecklingen och vill ta ett större ansvar än att ha Kravmärkt frukt på kontoret. Eftersom uppdraget är att utforma kommunikation som möter konsumenternas behov kan kommunikatörer få en särställning bland underleverantörer, som de som förstår kunden.

Kommunikatörens viktigaste personliga samhällsansvar borde därför vara att ge kunder råd om att ett genuint samhällsansvar gör företaget mer sympatiskt i kundernas ögon, och det är ett ansvar man bör ta på stort allvar.

Man kan förstås inte göra mer än att försöka, vilket byrån otvivelaktigt försökte med den där Dressmann-kampanjen. Om kunden vägrar lyssna, eller viftar bort det med att det inte är viktigt får man försöka igen nästa gång. Och igen och igen och igen. Att ställa besvärliga frågor till företag är ett viktigt ansvar, oavsett om man är reklamare eller journalist.

Per Grankvist
kontakt@pergrankvist.se



Dela sidan: