Allt verkar gå runt, runt i Göteborg. Lisebergs-hjulet, Göteborgsvarvet och de ekonomiska härdsmältorna där staten kliver in.

År 1977 grundades Svenska Varv i ett försök att rädda västkustens stolta hamnstad. Inte förrän 1985 satte man stopp för miljardrullningen av skattemedel. Än i dag är vansinnet under varvskrisen nationalekonomernas bästa skräckexempel på statlig intervention i näringslivet.

Rekonstruktionen av Stampen har förstås inte kostat lika mycket. Men det handlar heller inte om några struntsummor. Mediekoncernen subventioneras med över en miljard. Koncernchef Martin Alsander säger att de är tacksamma för att "Skatteverket har ställt upp".

En miljard är dubbelt så mycket som hela det nuvarande presstödet. Det är också flera hundra miljoner mer än Medieutredningen föreslår att ett nytt stöd ska vara uppe i 2020.
Jag undrar ibland hur det känns att vara Peter Hjörne, huvudägare i Stampen och barnbarn till grundaren av medieimperiet. Hur går snacket bland grannarna i fashionabla Lorensbergs villastad och ute på Marstrand? Misstycker vännerna i Göteborgssocieteten att de som skattebetalare håller skutan flytande, medan Peter Hjörne under krisåren inte har tvekat att upprätthålla hålla sitt extravaganta leverne?

Men i Sveriges andra stad verkar ändå eliten hålla ihop. En västsvensk investerargrupp ska vara beredd att gå in med nytt kapital och bredda ägandet. Även om deras pengar sannolikt inte kan täppa till alla hål är förtroendet de visar Peter Hjörne imponerande. Jag skulle inte betro honom med ens en hundralapp. De måste verkligen vilja rädda sin morgontidning och det hedrar dem.

Allt kommer, som sagt, tillbaka i denna stad. När den saligen insomnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning återuppstod på bokmässan i år sa professor Dennis Töllborg, innehavare av utgivningsbeviset, något tänkvärt i GP: "Jag ger mig inte in i det här för att berika mig själv, och då går det att driva en papperstidning."

Klart att man fortfarande kan tjäna pengar på ett så starkt lokalt medie­hus som GP, men en större idealism än den Peter Hjörne visat prov på krävs helt säkert.