Dela sidan:

Blicken är fäst på den norska vägkanten. Marius Pedersens ögon söker av gammal vana efter bomber. Efter en stund kommer han på sig själv och fokuserar åter på bilkörningen. Det finns ju inte längre någon anledning att oroa sig.

Minnet är från 2012. Den nyanställde kreatören sitter i pr-byrån Jung Relations lokaler på Gävlegatan i Stockholm och berättar om tiden då han precis hade avslutat sin fem år långa karriär i den norska armén.

Han gjorde tre vändor i Afghanistan och under tjänstgöringen hörde det till de dagliga rutinerna att hålla utkik efter bomber i de sandtäckta vägkanterna. Rutiner som kunde göra sig påminda även efter han lämnat armén.
– Jag har inte mått dåligt, men det tog ett tag innan man kom in i det vardagliga tänket igen. Det var inte så att jag verkligen trodde att det skulle ligga bomber utefter vägarna, men reflexen fanns kvar.


Marius Pedersen i Afghanistan. Foto: Marius Pedersen.

Resan fram till en anmärkningsvärd karriäromläggning, från armén till pr, har sin början i den norska uppväxten. 
– Flera av mina släktingar har jobbat inom armén och mitt intresse för militärlivet dök upp redan som barn. Framförallt har jag alltid varit fascinerad av förändringskraften som finns inom yrket. Att skapa dialog, förbättra ett samhälle eller lösa problem är sådant som legat mig varmt om hjärtat.

Vad menar du med "skapa dialog"?
– Det finns så mycket som behöver pratas om. Kommunikation är ju a och o för att kunna driva något framåt. Jag tror på ett samhälle där vi kan leva tryggt och öppet – och för att det ska vara möjligt så måste vi alltid tänka framåt och försöka utveckla oss som medmänniskor. Som soldat skulle jag komma att jobba för att säkerställa att mina medmänniskor har samma möjligheter som jag till ett tryggt liv.

Efter att ha genomfört värnplikten 2006 blev han erbjuden en tjänst i den norska arméns spjutspets Telemark Bataljon. Han tog jobbet, som innebar allehanda roller, från eldledare och opererande granatkastare till distansskytt och infanterist.

Emellanåt for han på uppdrag i talibankontrollerade områden, så kallade röda zoner, som kunde innebära skarpa strider.
– Ibland kunde vi åka ut till en pytteliten landsby som låg tolv timmars bilkörning ut i öknen, där talibanerna hade tagit över. En grundregel är att vi aldrig får skjuta först. Ofta hamnade vi då i situationer där vi i princip tvingades vänta på att bli beskjutna, innan vi kunde agera. Som tur är har jag inte varit med om att förlora någon i min patrull – men jag känner flera som har dött.

Men framförallt har uppdragen varit fredsbevarande. Det kunde handla om att skydda lokalbefolkningen och säkra att de kunde återbygga infrastruktur. Men också att dela ut dricksvatten eller se att flickor obehindrat kunde ta sig till skolan.
– Både vänner och media tenderar att fråga om striderna, som kanske utåt sett kan verka mest spännande. Men för mig har de fredsbevarande uppdragen varit de klart starkaste och mest lärorika upplevelserna. Man åkte från ett av världens rikaste och mest trygga länder till ett av världens fattigaste, där kvinnor blir stenade till döds för att de pratar offentligt eller vill gå i skolan. Att få träffa och hjälpa de här människorna har varit bra mycket mer speciellt för mig, än de situationer då vi blev beskjutna.

Du upplever att det finns för stort fokus på konflikt i mediernas krigsrapportering?
– Ja, absolut. Positiva saker händer i själva verket oftare än dåliga. Mestadels delade vi ut mat, spelade fotboll med barnen, drack the med de äldre eller hjälpte tjejer med burka. Det kanske låter som banaliteter, men det var otroligt stort för befolkningen. Sådant måste också komma fram. Nu har jag förvisso mest koll på norsk media, men man kan säkert dra paralleller även till svensk.

Hur har tiden i armén format dig?
– Överlag bara i positiv mening. Jag tvingades bli självständig i ung ålder, lära mig att samarbeta och bli en lagspelare. Men inte minst fick jag upp ögonen för andra kulturer och lärde mig att ha respekt för andras situation.

Målet var hela tiden att göra en längre karriär i armén. Men efter nära fem år började Marius Pedersen tänka om.
– Man bor och jobbar på basen, som sällan ligger i en stad. Man äter, tränar och hänger med kollegorna, skiljt från omvärlden. Det blir en isolerad bubbla och sakta med säkert glider man ifrån familj och vänner. Jag gillade mitt jobb, men det går inte att mäta med människorna i ens närhet, hemma i Oslo.


Marius Pedersen i Afghanistan. Foto: Marius Pedersen.

Väl tillbaka i Norge, civil och arbetsför, var han osäker på åt vilket håll det skulle barka. Han testade vingarna på olika jobb, som till exempel förskollärare och klädbutikssäljare. Inställningen var att hela tiden försöka lära sig så mycket som möjligt.

Snart hittade han en taktik.
– Jag bestämde mig för att försöka lokalisera återkommande inslag i allt jag gjort. Det i kombination med mina intressen skulle mitt nya jobb innehålla. Mycket gick att återfinna i armén, som dialogskapande, påverkan, kreativitet, lagspel och möten med människor. Dessutom har jag alltid tyckt om design, och som barn spenderade jag många timmar i Paint på datorn. Så jag valde att flytta till Stockholm och utbilda mig i grafisk design.

Så trots att du slutade som soldat för att du ville vara nära familj och vänner så blev du ändå inte kvar i Oslo?
– (Skratt) Ja, det är väldigt intressant det där och jag pratade faktiskt med pappa om det förra julen. Jag tror att det beror på att vi flyttade runt så mycket under min uppväxt. Jag har nog alltid varit på jakt efter en plats som känns som hemma. Men nu när jag är klar med tjugoåren så känner jag inte riktigt samma sak längre. Skulle jag flytta i dag så skulle det nog vara till Oslo tillsammans med min flickvän.

Varför blev det just Sverige?
– Jag ville testa en annan stad, men den fick gärna ligga nära Oslo. Dessutom såg jag att det fanns en bra, spännande industri med stor potential och många möjligheter i Stockholm.

Utbildningsåret på Forsbergs rullade förbi, och med det kom återigen nya insikter.
– Jag lade märke till att det fanns större möjligheter i branschen. Rollen som kreatör hade en så mycket bredare innebörd, och jag menar, att få betalt för att komma på idéer, vilken dröm.

Siktet korrigerades – och nu skulle Marius Pedersen bli kreatör. En tvåårig utbildning på Hyper Island följde därmed, och under tiden kom bollen i rullning med internationella frilansuppdrag. Efter examen följde en kortare utflykt till Ogilvy i Amsterdam och därefter ett drygt halvår på Apartment5 i Stockholm, innan Jung Relations slutligen kom in i bilden.

När bakgrunden inom armén har kommit upp i samband med arbetsintervjuer, så har han mötts av idel positiva reaktioner.
– Det pratas inte alltid så öppet om yrket, så många är nyfikna och frågar efter vilka styrkor det innebär. Sen är det onekligen en fördel om till exempel Försvarsmakten vill jobba med oss här på Jung.

Vad svarade du på frågan om styrkorna?
– Att man är van att vara kreativ under press och att jobba hårt under längre tid. Att ha representerat sitt land och dess grundlagar har också gett en stark ansvarskänsla. Man vet vad som är rätt och vad som är fel, och vad det innebär att vara lojal.

Foto: Andreas Elgstrand. 

Marius Pedersen konstaterar att de första månaderna på Jung Relations har varit givande.
– Byrån står i korta drag för att skapa meningsfullare utbyten och dialog mellan varumärken och människor. Det är en av huvudorsakerna till att jag är här. Sen kommer jag självklart se till att "syttende mai" blir en officiell röd dag på kontoret. Mer än halva byrån är redan djupt involverad i norska serien Skam, så jag känner att jag redan har kommit en bra bit på vägen.

Som ett exempel på givande jobb lyfter han Sportsvenska för invandrare, en bok som byrån har tagit fram tillsammans med Svenska Spel och SFI. Den ska underlätta för nyanlända att lära sig det svenska språket med hjälp av idrottens ord och termer.
– Det är ett klassiskt exempel på hur man kan skapa något kraftfullt, som kan förändra någon annans liv. Det är sådant jag vill göra.

Brinner du fortfarande för samma sak i dag, som när du var soldat – att skapa dialog?
– Det tror jag absolut, det ligger fortfarande i mina intressen att utforska hur människor tänker och att lösa problem. Nu som då innebär min position stor makt att påverka människor. Även om man nog ska vara försiktig med att ställa yrke mot varandra, eftersom de inte är i samma kategori.

Med soldatkarriären som bakgrund – känns jobbet som kreatör meningsfullt?
– I allra högsta grad, jag älskar det jag gör. Ur ett samhällsperspektiv är det fantastiskt meningsfullt, och jag har mina små visioner – men samtidigt har jag ingen ambition att förändra världen dagarna i ända. Det finns något väldigt kraftfullt även i till exempel humor, eller att ta fram en idé i anslutning till en trend som folk gillar just nu. Och med all respekt för reklambranschen – att vinna en Cannes Lios betyder ingenting jämfört med att jobba inom vård eller skola. Det är yrken som betyder något. Det är viktigt att förstå vad det är man jämför med när man pratar i den här sortens termer.

Skulle du rekommendera branschfolk att göra några år inom armén för att bredda världsbilden lite?
– Jag vet inte om det är det mest effektiva sättet att bredda världsbilden på. Dessutom finns det överlag väldigt många duktiga och insiktsfulla människor i branschen. Däremot borde branschen anställa fler människor med bakgrund från andra kulturer. En designer eller kreatör måste inte vara uppvuxen i Sverige och kunna språket flytande för att kunna göra ett bra jobb. Med alla nyanlända som kom till Sverige förra året finns en otroligt stark arbetskraft tillgänglig.


Foto: Andreas Elgstrand. 

Marius Pedersens 5 karriärtips:

  1. Våga ta plats.
  2. Kämpa på och ge aldrig upp.
  3. Omge dig med människor som är bättre än dig och lär dig av dem.
  4. Var en lagspelare. Allt blir bättre med teamwork.
  5. Var dig själv men tänk alltid att du kan utvecklas.

Fakta / Marius Pedersen

Ålder: 30. Bor: Lidingö, Stockholm.
Uppvuxen: Norge.
Familj: Min sambo Isabella, storebror, lillasyster, mamma och pappa.
Karriär i korthet: Professionell soldat i Telemark Bataljon (norska armén), Pedagog på förskola, reklamare på Ogilvy & Mather Amsterdam, AD på Apartment5 Stockholm, Digital Specialist på Jung Relations.
Utbildning: Forsbergs Design & Reklam, Digital Media Creative på Hyper Island Stockholm.
Drömjobbet: Oavsett jobb där man får jobba med människor på ett kreativt sätt.
Medievanor: Wired, Medium, Resumé, The Verge, Adweek, Youtube. Musik: Jay Z, Michael Jackson, Bon Iver och allt däremellan.
Lästips: Otroligt dålig på att läsa böcker, men för reklamintresserade rekommenderar jag "Ogilvy on Advertising" av David Ogilvy. Lika relevant än i dag.
Rekommenderar: Att aldrig sluta lära dig nya saker oavsett om det är språk, andra kulturer, teknik eller något helt annat.



Dela sidan: