Dela sidan:

Han gick med i Centerpartiets ungdomsförbund redan som tolvåring och beskrevs då som ett av partiets unga stjärnskott. Likt en universitetsstudent kombinerade han sedan studierna med jobba som reporter på Nyheter24 – redan i högstadiet. Direkt efter gymnasiet fick han anställning på Expressen.

Hela livet har Elias Giertz föregått sin ålder.
– Jag har alltid varit sugen på att göra en massa. Mina syskon är tio är äldre än jag, så jag växte upp i ett ganska vuxet hem. Vi såg tv-nyheterna på kvällarna och jag blev medveten, fick många idéer. Det föddes ett engagemang och en vilja att hitta lösningar.

Tjugoåringen befinner sig på DN/Expressen-skrapans bottenplan i Marieberg. Han är en av tidningens yngsta reporter och efterträdde nyligen mångårige Johan T Lindwall som hovreporter – och klär sig därefter, i mörk kostym med bruna läderskor. Och ett ständigt leende.

Är kostym ett måste för en hovreporter?
– Ja, det skulle jag nog säga. Men inte för något annat än att jag själv tycker det. Man träffar Kungen flera gånger i veckan, och han har ju kostym. Om jag då dyker upp i enklare kläder så har jag en längre startsträcka.

Hur menar du?
– Risken är att man hamnar i ett informellt underläge. Då tar det längre tid innan han tar mig på allvar. Om jag också har kostym så är vi på samma nivå från början. Åtminstone på den punkten.

Rollen som hovreporter är något av en enmansshow som ligger under redaktionen för politik och samhällsbevakning, som leds av Martin Ahlquist. Han jobbar måndag till fredag, nio till fem.
– Men om det händer något på en lördag så står inte redaktionen direkt handfallen. Jag är redo att rycka in och mina kolleger vet hur man hanterar en kunglig nyhet.

Redaktionskostymen hänger redo ifall de behöver åka ut på fält?
– (Skratt) Nej, men som ni vet så har vi en omtalad klädpolicy på Expressen som säger att man klär sig vårdat och korrekt. Mig veterligen så har det aldrig stått att man måste ha kostym, men om de skulle träffa kungen så gissar jag att de följer åtminstone tidningens policy.

Bevakningsområdet är helt nytt för Elias Giertz, som tidigare jobbat särskilt mot sociala medier och virala fenomen. Det var när hans föregångare slutade som ynglingen fick täcka upp inför och under Prins Alexanders dop. När han därefter fick i uppdrag att följa Kungaparet under statsbesöket i Tyskland diskuterades hans framtid på tidningen med redaktionschef Magnus Alselind, och de beslutade att han var mogen att ta över rollen helt.
– Jag hade funderat på nästa steg i ett halvår och så kom den här rollen som ett brev på posten.

Minnet av intervjun för jobbet på Expressen har i och med hans nya tjänst fått en helt ny innebörd, menar Elias Giertz.
– Vi satt i konferensrummet "Kyssen". Det är en hyllning till den legendariska förstasidan med bilden på Kungen och Silvia, när de kysser varandra på bröllopet, tagen av Jonny Graan.

Han har svårt att sätta fingret på varför det blev just han som tog över som hovreporter – men han har onekligen kommit till insikt om varför bevakningsområdet är viktigt.
– Jag har aldrig haft någon närmre relation till Kungahuset, mer än att jag läst om nyfödda familjemedlemmar och bröllopen. Men när jag bevakade dopet så började jag känna att det är ett väldigt roligt bevakningsområde. Man ska inte sticka under stol med att det finns ett mycket stort läsarintresse och att det är ett kommersiellt gångbart ämne. Det är alltid kul som journalist att veta att någon läser en.

– Det är lätt att tro att rapporteringen bara handlar om kläder och nyfödda bebisar, men det handlar inte desto mindre om att förse medborgarna med underlag, så att de kan ta ställning till monarkins vara eller icke vara. Alla har rätt att ta del av hur Kungafamiljen använder våra skattemiljoner. Det är viktigt att de granskas.

Hur är hovrapporteringens status inom journalistkåren?
– Visst finns det tyngre ämnen som tar större plats i tidningen, men jag skulle ändå säga att det är ett högt prioriterat område. Expressen lägger ju en hel personalresurs bara på den här bevakningen, jag tycker att det säger mycket.

Elias Giertz fingrar på sitt kulklädda armband och konstaterar att det mesta i hans liv har gått fort. Av förklarliga skäl har det till exempel inte hunnits med någon journalistutbildning, utan istället är han helt upplärd på redaktionerna.

Det är meningsfulla sysselsättningar som har drivit honom. Elias Giertz har engagerat sig i alla möjliga sammanhang, och redan i grundskolan var han inte bara aktiv i Centerpartiets ungdomsförbund utan även elevrådet.
– Jag hade väldigt bra lärare och skolor som har gjort bra avtryck på mig, och hela tiden möjliggjort engagemang både på och utanför skolan. Jag uppmuntrades till att tänka att jag kunde bli och göra vad jag ville. Det har jag alltid försökt efterleva och det tänker jag förhoppningsvis fortsätta göra.

– Jag hatar att jobba syfteslöst, utan vill alltid känna att jag gör något meningsfullt. Det ska vara något jag tror på. Som hovreporter känner jag till exempel att jag ger läsaren en service och informerar, samtidigt som det är betydelsefullt för Expressen som tidning.

Engagemanget för Centerpartiet, finns det kvar?
– Nej, jag slutade där när jag var femton eller så, och jag har inga band kvar till politiken, mer än att jag känner många från den världen. I dag har jag ingen partipolitisk åsikt.

Är det verkligen sant?
– Ja, det är det faktiskt. Visst tycker jag, precis som alla andra, saker i vissa frågor. Men jag tar inte partipolitisk ställning förrän på valdagen. Sen tycker jag inte att man bör diskutera politiska åsikter offentligt som journalist, det undergräver förtroendet.

Prao-perioden i nian genomfördes på lika delar lakritsbutik och Nyheter24. På den senare arbetsplatsen erbjöds han att fortsätta omgående med "troligen inte helt kollektivavtalsenliga löner".
– Min förra kollega Pascal Engman har i en intervju med Resumé sagt att vi lekte tidning, och det var verkligen så. Att jag var där som femtonåring säger ju en del om inte annat. Men det var en väldigt bra skola som lärde mig att ta ansvar. Vi hade inget klassiskt redaktionsupplägg där någon lade ut jobb, utan det var helt upp till var och en att komma på idéer och uppslag. Samtidigt skulle vi skapa innehåll för en målgrupp som inte läste nyheter. Det var spännande.

Även då var skolan tillmötesgående.
– Jag kunde jobba dagtid och ändå få ihop det, lärarna lät mig flyga runt och prova saker. Dessutom tilläts jag använda material från tidningen som inlämningar i svenska och SO.

Det är inte utan ansträngning han svarar på varför journalistik blev hans yrkesval.
– Ja, säg det. Jag har aldrig haft en barndomsdröm om att bli journalist. Jag ville aldrig bli författare och det har aldrig varit min grej att skriva långa målande texter. Men däremot var jag duktig på att skriva och sugen på att träffa människor, oavsett om det var nöjesprofiler, politiker eller kungligheter. Men med tiden har jag insett att journalistisk är så mycket mer än så. Man måste också granska och ställa kritiska frågor. Det hade jag inte en tanke på tidigare, men nu vet jag bättre.

Själv drömde jag om att bli journalist i samma ålder som du blev journalist.
– (Skratt). Ja, alltså ibland kan jag önska att jag hade flängt runt lite, och ångra att jag började så tidigt. Det är inte så att jag är missnöjd med mitt liv, men jag kan titta på mina gamla klasskompisar från gymnasiet på Instagram, som "säsongar", reser runt och har the time of their life och känna; Gud, ska jag verkligen jobba nu – med det här? Men jag inser ändå alltid att det jag gör är jätteroligt, och att det inte är min grej att "säsonga" sådär. Jag skulle inte trivas med att söka efter mig själv på det sättet.

Har du redan "sökt" färdigt?
– Nej, jag har nog aldrig sökt, tyvärr. Eller jag gör det nog hela tiden. Jag är till exempel övertygad om att jag inte kommer att vara hovreporter i femton år som min föregångare. Man funderar ju alltid på nästa steg.

Det här med att allt har gått så fort, hur har det format dig som person?
– Svårt att säga. Jag blev vuxen väldigt tidigt och har lärt mig att ta ansvar. Men jag tror att jag kommer att se tillbaka på allt med lite sundare ögon om en sådär femton år, och då kanske jag kan svara bättre på frågan.

Vad blir nästa steg? Har du något mål?
– Nej, inga mål alls faktiskt, och just nu tänker jag inte så mycket på nästa steg. Jag har bara varit hovreporter i tre månader och är fullt fokuserad på det.

Elias Giertz riktigt skruvar på sig och blir nästan ställd av frågan om huruvida chefredaktörsposten kan bli aktuell i framtiden.
– Nej, det kan jag inte riktigt se. Gud, det har jag inte ens funderat över. Jag vet inte, jag tror inte att jag är en chefsperson. Det är nog inte det jag vill göra. Jag är ju väldigt ung och när det kommer till att vara chef är det enligt mig en nackdel. I och med att jag inte har erfarenheten som behövs i dag, så har jag svårt att föreställa mig hur det blir i framtiden. Om man har familj och barn så kanske man inte kan åka ut på fält lika mycket och hellre är på redaktionen och leder, då kanske det passar. Men en sådan ambition finns inte i dag, utan jag ser mig själv i olika reporterroller under en ganska lång tid framöver.

 

Elias Giertz 5 karriärtips:

  1. Be om kritik. Det sämsta man kan göra är att fråga svävande om vad någon tycker om något. Fråga i stället vad som kan bli bättre, så lär du dig mer.
  2. Sätt upp mål, men inte för detaljerade. Då blir du bara besviken.
  3. Prata med kolleger i samma bransch. Jag lär mig jättemycket om vad jag vill genom att träffa människor som jobbar inom samma område, men på en annan avdelning eller på ett annat företag.
  4. Kom inte med dåliga idéer. Alltså: Idéer som du bara kommer med för att chefen tycker att idéer är viktigt. Det blir bara jobbigt för dig själv när du åker på att ro iland dina egna dåliga påhitt, som varken du eller chefen i slutändan tror kommer bli särskilt bra.
  5. Utmana dig själv. Ta jobb som du tror är omöjliga och ge dig på idéer som du tror är omöjliga att klara av. Oftast lyckas du ändå.

FAKTA / Elias Giertz

Ålder: 20.
Bor: Solna.
Uppvuxen: Upplands Väsby.
Familj: Sambo med Cornelia. Mamma, pappa och två äldre syskon.
Tjänar: 392 400 kr (2015).
Karriär i korthet: Reporter på Nyheter24, sociala medier-reporter på Expressen och nu hovreporter på Expressen.
Utbildning: Gymnasieutbildning, samhällsvetenskapliga programmet.
Drömjobbet: Just nu är det faktiskt som hovreporter på Expressen.
Medievanor: Expressen, Ekot och Aftonbladet varje morgon för en första orientering. Under dagen omvärldsbevakar jag på olika sätt, alltifrån veckopress som bevakar kungligheter till internationella finanstidningar.
Musik: Jag brukar blunda och välja valfri spellista på Spotify. Jag är inte så kräsen.
Lästips: "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk.
Rekommenderar: Att följa @ExpressenKungligt på Instagram! Skönt sätt att hänga med i vad kungafamiljen gör om dagarna. Sen vill jag slå ett slag för att åka till Albaniens huvudstad Tirana i sommar.



Dela sidan: