Dela sidan:

Hösten och vintern 2011 rådde belägring av Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm. Journalisterna trängdes i flock utanför entrén. Tv-kameror som sände live och mikrofoner i högsta hugg. Den ständiga och återkommande frågan till alla som skulle in i huset: "Har du förtroende för Håkan Juholt som partiledare?".

På insidan satt den då 27-årige digitala kommunikatören Björn Fridén och tittade ut mot mediecirkusen på gatan. Han, liksom många andra inom partiet, kände en enorm frustration över situationen. Ur den föddes sajten Mediebruset. Han minns särskilt två dråpliga situationer som avgörande.
– Jag fotade två journalister som stod och intervjuade varandra, och jag är rädd att båda var live samtidigt. Sedan var det en sekvens när en stackars man blev omringad på trottoaren och utfrågad i fall han hade förtroende för Håkan Juholt. Till slut var det någon som utbrast "Men det där är ju inte Niklas Nordström (numera socialdemokratiskt kommunalråd i Luleå, reds. anm.)". Tankarna på att starta någon form av mediegranskning fanns redan innan, men blev väldigt konkreta där och då, berättar Björn Fridén i dag.

Han var med och organiserade starten av Mediebruset som sedan drevs under några månader av ett gäng socialdemokratiska gräsrotsaktivister. Ännu ett kortvarigt försök gjordes året därpå. Men sedan i somras är den mediegranskande sajten återigen igång. Den här gången i Björn Fridéns regi, som i samma veva lämnade jobbet som talskrivare i Socialdemokraterna.

På bara några månader har Facebooksidan vuxit från runt 2000 följare till knappt 7000. Engagemanget är stort kring inläggen, som nästan alla belyser tveksamheter och tabbar gjorda av olika medier.
– Det håller fortfarande på att ta form. Just nu håller redaktionsgruppen på att växa, vilket är kul. Då blir det inte bara mina dåraktiga idéer. Tanken är att vi ska fördubblas under de kommande månaderna, säger Björn Fridén.

Förutom han själv består satsningen av två andra skribenter. Båda med en vänsterorienterad bakgrund. Men Björn Fridén förnekar att Mediebruset har någon partipolitisk agenda.
– Eftersom vi inte är en journalistisk produkt blir vi ju i någon mån ideologiskt färgade, hur man än vrider och vänder på det. Men jag vill inte att det ska bli en partipolitisk apparat. Tvärtom tror jag det är bra om vi kommer bort från det. Men det är nog svårt att driva utan en ideologisk ståndpunkt, exempelvis kring sexism och rasism, säger han.

Att han värvat Mari Huupponen, som skriver för Alliansfritt Sverige, samt Benjamin Ivansson på Tankesmedjan Tiden, är mer av praktiska skäl.
– Det handlar mest om att jag tagit in mina kompisar. Jag tror att man behöver någon slags gemensam grund. Men med det sagt har jag skrivit texter som försvarat Anna Kinberg Batra och Jimmie Åkesson för att det varit osaklig rapportering kring dem. Och jag kan tycka att det är för mjäkig granskning av Stefan Löfven.

Har ni någon finansiär bakom Mediebruset?
– Nej, men vi jobbar på det. I ett första steg ska vi skaffa ett Swish-konto som man kan bidra till. Men i förlängningen är det klart att det behövs partners. Min erfarenhet är att om projektet är vettigt och uppskattat är folk också villiga att slanta upp.

Syftet med sajten är att uppmärksamma återkommande fel som medierna gör. Men också förklara varför de sker.
– Mediebruset är inte en journalistisk produkt, och ska helst inte betraktas som en sådan heller. Journalistik är ett sätt att hantera och värdera information. Medierna i P1 kanske gör två jättebra grejer per vecka, men det räcker ju inte. Det händer en massa små grejer varje dag som behöver uppmärksammas. Där har Mediebruset en funktion att fylla.

Men det finns ju redan Resumé, Dagens Media, Journalisten och Medievärlden. Dessutom har du Bakjour som gör en mer satirisk granskning. Var kommer ni in?
– Stoppa oss mellan Medievärlden och Bakjour då. Jag älskar att larva mig, och då är det omöjligt att göra en renodlad journalistisk produkt.

Björn Fridén beskriver några typiska misstag som han anser sker utifrån ett mönster.
– En vanlig grej är att inte sätta ut folks titlar ordentligt. Exempelvis på en debattartikel nyligen, där en kvinna titulerades som ambassadör när hon i själva verket jobbar för Moderaterna. Ett annat färskt exempel var en "orolig förälder" som i själva verket satt i SD:s partistyrelse. Den där typen av saker är relevanta, säger han.

Vilka andra problematiska trender ser du just nu?
– Ta GP, som häromveckan skrev att Britney Spears var död, fast hon inte var det. Om det sker på grund av hård arbetsbelastning vet inte jag. Men du ser ofta att rubriker inte har täckning i texten, och det tror jag är en konsekvens av att tidningsföretagen inte riktigt vet hur de ska tjäna pengar digitalt. Det händer saker med människor och institutioner när kranen börjar sina. Det är nog inte en slump att Göteborgs-Posten sätter konstiga rubriker samtidigt som det är lite oklart om de kommer att klara sig, säger Björn Fridén och lägger in en brasklapp:

– Men jag har högre förtroende för journalistkåren nu än när jag började med det här i somras. När man sätter sig och letar fel måste man gå igenom allt som görs ordentligt. Och det är rätt mycket.

Vilka reaktioner har du fått på det ni publicerar?
– Det är blandat. Jag har fått mejl från redaktörer som tyckt att "det där var väldigt fult av dig". Jag har också fått mycket uppmuntran från journalister, vilket är lite oväntat. Problemen jag pekar på är ju inte sånt som har gått de anställda på mediehusen förbi. Tvärtom är de smärtsamt medvetna om dem. Generellt är det nog surare miner på chefsnivå och gladare längre ner i hierarkin.

Hur tycker du att det står till med sjukdomsinsikten och självrannsakan i mediebranschen?
– Sjukdomsinsikten är stor. Självrannsakan är desto sämre. GP hade en jobbannons i våras där de sökte en reporter som kan skriva 20 artiklar om dagen. Det är inte en kry miljö om man ens tänker tanken att det var en bra annons att lägga ut. Tyvärr ser man mest att tidningarna slår på stora trumman om nya läsarrekord och fantastiska satsningar. Varför sparkar de i så fall folk? Det klingar väldigt falskt. Det vore bättre om medierna pratade om problemen som finns istället för att försöka låtsas.

En sak som du har varit kritisk mot är alla mediers livesändningar. Varför?
– Livesändningar och journalistik går inte riktigt ihop. Journalistik handlar om att ta reda på hur det ligger till och förmedla det till allmänheten. Det fungerar inte när allt ska ske i realtid. SVT hade en skräcksändning i somras efter terrordådet i München när de satt i studion och läste från Twitter. Det kan vi ju göra själva, säger han och fortsätter:
– Förr i världen kom tidningarna morgon och kväll. Nu är det ständig deadline. När konkurrenterna börjar sända live har du inget val förutom att haka på, men resultatet är sammantaget katastrofalt. Jag ser stora problem med att sända live innan man vet hur saker och ting ligger till. Visst förstår jag logiken ur ett marknadsperspektiv, men vad det gör för samhället är en helt annan sak.

Vad tror du att det skapar?
– Ointresserade och felinformerade medborgare.


Han tar den nyligen avslutade konferensen Folk och Försvar som exempel. Här presenterade statsminister Stefan Löfven regeringens nya säkerhetsstrategi på en presskonferens. Istället för sakfrågan handlade många av journalisternas frågor om konfliktytor mot andra partier.
– Det är flera dagars konfliktfiske, och som läsare kommer du inte att ha lärt dig något om försvarspolitik eller internationella relationer. Då förstår jag att folk tycker att alla politiker är likadana. De får bara se käbbelbiten, säger Björn Fridén.

Han anser att bilden som medierna förmedlar inte stämmer överens med verkligheten.
– Vi som kommer från partipolitiken är vana vid att debattera sakfrågor. Det är också så gemene mans intressen ser ut. Sakfrågorna är det man brinner för. Men tittar du på den mediala bevakningen ser du bara konflikten mellan olika partier. Är man då inte själv insatt i ett parti får man en väldigt skev bild av hur politiken fungerar. Det utgör i sin tur en risk för samhällsengagemanget.

Det är lätt att skylla på medierna. Men vilket ansvar har politikerna för den här situationen?
– Det är klart att de har ett ansvar. Genom att spela med i det spelet cementeras det ännu mer. Det är därför extremhögern, som inte spelar enligt de gängse normerna, rör det till det väldigt mycket i det politiska och mediala klimatet.

Det finns redan ett utbrett misstroende mot medierna. Hur ser du på risken att Mediebruset spär på det ytterligare?
– Det är som att säga att granskningen av politiker spär på politikerföraktet. Det som krävs är bättre granskningar så att politikerna skärper sig. Mycket av mediekritiken i sociala medier slår snabbt över i partipolitik, invandringshat eller antisemitism. Det är människor som inte är intresserade av en fungerande press, tvärtom använder de misstag för att misskreditera journalister. Min utgångspunkt är att medierna behöver bli bättre.

Blir det inte kontraproduktivt om du bara visar på det dåliga som görs?
– Nej, när jag belyser problem försöker jag också förklara hur det hänger ihop med andra processer inom mediesfären just nu. Det finns en misstro mot pressen från både höger- och vänsterkanten. Jag försöker ta debatten med hela det politiska spektrat.


Björn Fridén har hållit sig borta från rampljuset under större delen av sin karriär. Inför vårt möte påpekar han att detta är bland de första intervjuerna han ger. En aning märkligt kan tyckas givet hans cv. Det var nämligen Björn Fridén som startade bloggen Alliansfritt Sverige strax efter att Socialdemokraterna med Göran Persson i spetsen förlorade valet 2006. Bloggen föddes i en tid när politisk opinionsbildning på nätet var ett i princip obefintligt fenomen. Under de kommande åtta åren blev Alliansfritt Sverige en maktfaktor.
– Jag satte upp en enkel blogg och antecknade det som hände. Det var mitt sätt att engagera mig när jag pluggade utomlands. Jag hade aldrig haft något partipolitiskt engagemang tidigare, men nu bestämde jag mig för att göra något. Det fanns så många på vänsterkanten som satt och gnällde, men jag systematiserade det i en sökbar databank, säger han.

Tre år senare fick Björn Fridén praktikplats och sedermera anställning hos Socialdemokraterna. Bortsett från ett tio månaders vikariat på Aftonbladets ledarsida arbetade han för partiet till sommaren 2016.
– Sammanlagt är det runt 60 personer som har passerat genom Alliansfritt Sverige. Det är en hel generation av vänsterskribenter som börjat sin bana där. För mig blev det min politiska skola. Men är ett helt annat arbetssätt än med Mediebruset. Med Alliansfritt Sverige hör man på namnet vad vi ville åstadkomma. Mediebruset har ingen dröm om att få bort pressen.

Men vad har du tagit med dig därifrån?
– Hur man engagerar och entusiasmerar människor på ideell basis att skriva om saker de brinner för. Och hur man engagerar en publik. Du ska inte alltid ge dem vad de vill ha, men ibland kan det vara bra. Jag har exempelvis märkt att ha Alice Teodorescu i rubriken är ett effektivt sätt att skapa engagemang. Både bland de som gillar henne och inte gillar henne.

Niklas Svensson?
– Ja, han drar en del trafik. Han är en fascinerande människa.

Vilken roll tror du att ni spelade för att det blev maktskifte 2014?
– I början var det definitivt terapeutiskt för vänstermänniskor som kunde känna att det inte var dem det var fel på. Om inte annat var det terapeutiskt för mig. I slutändan blev det ett träningsläger för en hel generation nätaktivister. Även om projektet i sig kanske inte åstadkom något har folk ändå lärt sig saker där, som de sedan haft användning för i andra sammanhang.

Ni blev också anklagade för att bedriva näthat. Hur ser du på den kritiken i dag?
– Från högerhåll har man försökt klistra på Alliansfritt Sverige epitetet hatsajt hur länge som helst. Men det har aldrig satt sig eftersom vi var väldigt noggranna med gränsen för vad vi publicerar och inte. Exempelvis skandaler lät vi bli om de inte hade med alliansföreträdarens politiska utövning att göra. Och när vi hade fel bad vi om ursäkt och gick ut med en rättelse. Det gjorde att vi inte uppfattades fullt så polariserande som folk ville göra gällande, även om vi kanske tog i väl hårt ibland.

Sen kom "Rödgrön röra" som ett svar på er. Vad tycker du om den satsningen?
– Jag garvade ihjäl mig när jag såg pappren som visade att Svenskt Näringsliv pumpat in en miljon i det projektet. Jag tror att det var en logisk reaktion. Det är lättare för den typen av projekt att poppa upp när du är i opposition. Det är svårare när dina polare har makten.

Beslutet att lämna Socialdemokraterna beskriver Björn Fridén som odramatiskt. Samtidigt hade åren i partiets innersta krets av spinndoktorer gett honom bränsle att återuppliva Mediebruset.
– Inom partipolitiken måste du försvara ditt lag mot angrepp – oavsett hur sakliga eller absurda de är. Som i valrörelsen, när Annie Lööf viftade med sina papper i direktsändning och Stefan Löfven viftade bort dem. Någon rubrik var i stil med "Här knuffar han Annie Lööf". Då fick man klaga i högan sky "nej, det var faktiskt hon som gick in i hans privata sfär". Där någonstans börjar du fundera på vad fan du håller på med. Hashtaggarna #pappersattack och #buffelknuff visar ju hur absurt det kan bli, säger han.

Vad det de erfarenheterna som gjorde att du ville dra igång Mediebruset igen?
– Ja. Ett av skälen till det är att jag vet hur pinsamt innehållslösa saker man kan få medieutrymme på. När du slår upp en kvällstidning och läser det läckta strategidokumentet om "Så ska X göra Y mot Z" är det i regel skrivet av X och läckt till tidningen. Men blir allmänheten klokare av det? Skulle inte tro det.

Han exemplifierar:
– Miljöpartiet hade ett "läckt" strategidokument i medierna förra året. Det var exakt samma dokument som antogs på kongressen. Hade de gått till Expressen och frågat om de ville publicerade hade svaret blivit att det inte fanns någon nyhet i det. Men om man gör det som en hemlig läcka blir det plötsligt fyra helsidor. Så det är klart att du väljer att gå den vägen för att nå ut med budskapet.

Ni använde väl samma strategier själva?
– Klart att vi gjorde. Partipolitiskt använder du medier utifrån de omständigheter som råder. Om du har en nyhet måste du exempelvis få in en känga mot en motståndare. Annars blir det inget.

Även om åren i politiken har gjort honom cynisk utesluter inte Björn Fridén en comeback i framtiden.
– Man är ju engagerad i partipolitiken för att man faktiskt tror på något och vill förändra. Och ofta får man vara med och göra det. Men håller du på för länge tror du till slut att ditt lag är oklanderligt och de andra är djävulen. Därför tror jag det bästa för både politiken och de som jobbar där är att glida lite ut och in, säger han.



FAKTA/Björn Fridén

Ålder: 32
Uppvuxen: Ja
Bor: Gärdet i Stockholm
Familj: "Kärnfamilj av standardmodell med två syskon samt en armé av systerdöttrar"
Utbildning: "Kandidat i filosofi och nationalekonomi från Exeter, masterstudier på Stockholms universitet"
Karriär i korthet: Diskare, nätorganisation hos S, ledarskribent på Aftonbladet, talskrivare – nu "frihetsälskande entreprenör".
Tjänar: "Inte tillräckligt" (Taxerad inkomst 2015: 433 800 kronor)
Gör på fritiden: "Målar hötorgskonst"
Senaste film: The Dark Knight Rises "japp, såg den först nu"
Lästips: Världen av igår av Stefan Zweig
Medievanor: "Osunda"
Oanad talang: "Kan lite väl mycket om vapensköldar"
Hissar: En riktigt bra diss
Dissar: Live-tv.



Dela sidan: