Fredric Karéns mötesrum skulle kunna vara hämtat från den typen av insomnat skyffe med air av "offentlig institution" som finns i vilken svensk kommun som helst. En whiteboard mot väggen i ena hörnet, vita väggar, heltäckningsmatta och några populärvetenskapliga tidningar om näringslivshistoria utspridda. Lysrör i taket vars skarpa sken inte är förlåtande för någon.

På väggen hänger en tavla den norska tidningsmannen Tinius Nagell Erichsen som blev styrelseordförande för Schibsted och gick bort för snart tio år sedan. Hans stiftelse ska fungera som en garant för publicistiken inom en koncern där den digitala tjänstesektorn sedan länge är tillväxtmotor och där medier blir en alltmer perifer verksamhet i bolagsportföljen.

– Han var en vän av SvD och en stark bidragande orsak till att köpet blev av. "Aftonbladet köpte vi med hjärnan, SvD köpte vi med hjärtat", brukade han säga.

Lena K Samuelsson höll sitt avskedstal på redaktionsgolvet i slutet av augusti 2013. I nästan samma ögonblick presenterades Fredric Karén som ny chefredaktör. Efter mötet berättade Lena K för sin efterträdare: "När jag klev ner från den scenen slutade folk att förhålla sig". Fokus flyttades omedelbart över till honom. Själv var han var ganska oförberedd inför rollen.

SvD:s pappersupplaga hade tappat omkring 15 procent det senaste året. Budskapet från Fredric Karén var att skapa en "onlinekultur på redaktionen". Under året hade tidningen gjort en löpande förlust på 19 miljoner kronor. Som ny chefredaktör var han tvungen att lägga ett nytt sparpaket, knappt ett år tidigare hade 40 journalisttjänster försvunnit. Nu skulle ytterligare 25 kapas.

– Det var första gången jag var ansvarig för ett sparpaket, jag hade visserligen suttit i redaktionsledningen tidigare besparingsrundor men det var första gången jag frontade själv. Jag visste ju också att medarbetarna vid det här laget var förbannat trötta på sparpaket. Det var mycket som var ovant för mig, förhandlingar med facket till exempel. Samtidigt ville jag göra det så schysst och bra som möjligt. Det var många jobbiga samtal eftersom jag samtidigt höll på med en omorganisation av redaktionsledningen. De första tio månaderna som chefredaktör var jobbiga, att bli högsta chefen från en dag till en annan är större och svårare än vad jag hade föreställt mig.

 

Tätt ihop utformade vd:n Gunilla Asker och Fredric Karén en strategi där varje idé framåt måste skapa affärs- och läsarnytta för att realiseras. Framöver krävdes det att satsningarna bidrog till affären, positionering och varumärke samt kundnytta. Lite senare sedan slog SvD ihop avdelningarna för digital utvecklingsavdelning med affärsutveckling. Steg för steg skapades det under Fredric Karén en organisation som var "online first" på riktigt och mindre tyngd av resurskrävande printproduktion. Våren 2015 var tidningen först ut på det gemensamma publiceringssystem Schibsted Media Platform. En milstolpe enligt chefredaktören.

– Att vi hela tiden sprungit mot framtiden har varit väldigt viktigt eftersom SvD:s ställning i Schibsted 2011-2013 var osäker. Ska Svenskan vara kvar? Men när vi fick vara piloter på plattformen var det ett bevis på att ägarna trodde på oss. Det var en viktig symbol.

När SvD för en dryg månad sedan presenterade resultatet för helåret 2016 hade vinsten stigit med 45 procent, från 51 till 74 miljoner, det innebär svarta siffror oberoende av presstödet på 45 miljoner kronor. Trots de senaste årens ekonomiska uppgång har SvD effektiviserat löpande.

– Det är såklart en pedagogisk utmaning för mig att förklara för redaktionen varför vi måste spara samtidigt som vårt resultat blir bättre för varje år. Men vi befinner oss på en sluttande marknad samtidigt som vi försöker växa på en annan marknad. Och så länge den som sluttar bär majoriteten av vår omsättning måste vi fortsätta spara. Vi precis som alla andra printberoende medier vet att vi kommer att tappa x antal miljoner de kommande åren i förlorade annonsintäkter, intäkter som inte helt kompenseras av den växande digitala pengaströmmen. Men jag har full förståelse för att detta väcker viss frustration på redaktionen.

En käpphäst för mediechefer anno 2017 är digitala prenumerationer. För Fredric Karén är siffran 44 000 och SvD har totalt sett fler betalande prenumeranter än vad de hade när han tillträdde. Men journalisterna har blivit färre. I dag har tidningen 106 anställda journalister. När Fredric Karén tillträdde var de 150 och när han började på tidningen för omkring tio år sedan handlade det om 200. På tio år har SvD alltså tappat omkring 100 journalister.

– Det märks på flera sätt. Ett är att vi inte har samma möjligheter att testa redaktionella idéer i samma utsträckning. Idéer som efter en tid inte visar sig hålla och som måste läggas ner. Vi behöver vara fokuserade i idé -och researcharbetet så att när vi väl satsar får vi utfall i form av bra artiklar till sajten och tidningen. Det medför så klart en risk att vi missar stories. Det är också svårare att få loss medarbetare till enskilda projekt, och en hel del tid tvingas vi lägga på att just diskutera resursfördelning.

– När jag började på SvD som nyhetschef hade vi kanske 25-30 reportrar på nyhetsredaktionen. Och inte sällan fanns det få eller ingen att lägga ut jobb på eftersom många satt upptagna i längre projekt. Då önskade jag mig en större organisation. Och så är det nog för de flesta mediechefer, man vill ha starka muskler och journalisterna vill tillhöra stora organisationer. Att vi har bemannat ner har nog påverkat den självbilden och upplevs som stressande av många internt.

Finns det någon uppsida med att ha blivit färre?
– Det finns en väldig kraft i en organisation som är satt under press, men som vill framåt och visa sina belackare att man minsann kan klå dem. Men 2011-2012 då vi bemannade ner med nästa 40 tjänster på redaktionen och året därpå, när jag tillträdde, tog bort ytterligare 20-25, var det tungt och nedslaget. Och i efterhand har jag förstått att många medarbetare kände sig trötta på alltihop.

Pratar ni mindre om Di och DN som konkurrenter i dag än för fem år sedan?
– Ja det skulle jag säga. Tidigare ägnade vi en del tid på morgonmöten att jämföra förstasidor och hur vi och de hanterat större nyhetshändelser. Det gör vi väldigt sällan nu, vilket jag i grunden tycker är ganska bra. Vårt fokus måste ligga på våra produkter och våra läsare. De har ju valt oss för att de uppskattar våra journalistiska val och våra opinionssidor. Däremot är det bra för branschen och journalistiken i stort att vi har duktiga konkurrenter.

– Det gäller också hur vi ser på trafik. Om DN har en trafikpeak kan den vara intressant att förstå, men det är viktigare att vi har fokus på vår egen trafik och också förstår att allt inte handlar om klick. Vi mäter scrolldjup, lästid, engagemang, konverteringar till prenumerationer. Alla dessa delar är viktiga på en nyhetssajt eller i en digital tidning som e-SvD.

När slutade ni ha räckviddsfokus?
– Vi har fortfarande räckviddsfokus i den meningen att vi vill hitta nya sätt att växa. Vårt nya nyhetsbrev i Göteborg är ett exempel på det. Men vi pratar inte om unika besökare som det viktigaste måttet längre. Det blir nog så automatiskt när du fokuserar så mycket på en digital prenumerationsaffär som vi gör, att mått som lojalitet och engagemang blir viktigare än att jaga räckvidd i form av köpt trafik på Google eller Facebook. Det är lite som att kissa i byxan, först behagligt sedan ganska kallt.

Förhåller sig folk här annorlunda till dig nu än under krisåren?
– När det var som tuffast, under min första vecka, gick jag runt på de redaktionella avdelningarna och försökte förklara "vad handlar den digitala transformationen om egentligen?". Som medarbetare är det svårt att förhålla sig till alla uttryck och stora ord som valsar runt bland chefer. Så jag försökte förklara så pedagogiskt jag bara kunde, med stapeldiagram på en whiteboard. Staplar som visade hur intäkterna för tidningen gick ned, om tryck- och distributionsintäkter som gick upp och digitala intäkter som visserligen ökade, men långt ifrån kunde kompensera. Och det är klart, drog man ut linjerna där och då såg det väldigt mörkt ut och många medarbetare undrade om vi över huvud taget skulle finnas kvar om några år.

– Det spreds sedan ett rykte i branschmedia att jag där och då sagt att tidningen skulle vara borta om två år. Det har jag aldrig sagt. Däremot sade jag att det kommer att bli väldigt tuffa år framåt.

Jag har förstått att du syns mindre på golvet än för några år sedan?
– Det kan säkert vara så. Mycket tid under hösten och vintern har gått åt att till att jobba med att integrera SvD djupare i Schibsted, inte minst på produkt- och teknologisidan. Men framöver hoppas jag kunna lägga mer tid och kraft på journalistik och produktutveckling. Inte minst nu när vi kommer med en nydesignad papperstidning i slutet av mars. Det är ju det roligaste jag vet.

För utifrån är bilden av dig en intern ledare som prioriterar golvet istället för branschdebatten. Lite som en förman på fabriken?
– Så är det kanske, men jag har inget emot att vara extern och deltar i en hel del debatter, men kanske inte på Thomas Mattssons nivå (skratt). En del av svaret ligger nog i att vi har jobbat mycket internt, med organisationen, med plattformen. Inte minst har vi försökt förenkla våra redaktionella processer och få alla att jobba i onlineverktyget istället för i våra gamla printsystem.

Hur levande är diskussionen om papperstidningens vara eller icke vara på SvD?
– Jag brukar ofta få den när jag är på avdelningsmöten. Den har ett starkt symbolvärde för de allra flesta på företaget.

Vad tror du i dag?
– Att den kommer att finnas kvar ganska många år till. Vi ser att den är otroligt viktig för oss när vi transformerar läsarna från tidning till digitalt. Omkring hälften av våra digitala prenumeranter kommer från papperstidningen. Desto längre den finns kvar, desto fler kan vi konvertera. Jag har stark tro på papperstidningen och vi ser också att den går bättre nu än 2011-2012 då upplagetappet var upp mot 12 procent och alla kurvor pekade rakt ner i källaren. De senaste åren har detta planat ut vilket är roligt, även om vi fortsätter tappa volym som alla andra.

Hur mycket märks det i dag att ni har en konservativ läsekrets?
– Det märks en del i min mejlkorg (skratt). Vi jobbar nu med ett redesignprojekt av tidningen och då sitter vi en del med fokusgrupper, framför allt printläsare. Och där blir det tydligt att framförallt vår ledarsida är otroligt viktig. Och i vår digitala tidning e-svd är ledarmaterialet bland det mest lästa. Även de läsarevent vi gör med Tove Lifvendahl är oerhört populära. Ledarsidan är helt klart en viktig del av vårt varumärke.

– Det förstod jag nog inte riktigt när jag tillträdde. På redaktionsgolvet hade vi ju betraktat ledarsidan som något man inte skulle förhålla sig till eller beblanda sig med. Att politiskt, åsiktsdriven journalistik inte ska blandas med nyhetsjournalistik. Och så är det så klart fortfarande, men jag har verkligen ändrat uppfattning i hur jag betraktar värdet av en tydlig ledarredaktion i vår paketering av nyheter-, näringslivs- och kulturjournalistik.

Hur kan det se ut i din mejlkorg att ni har konservativa läsare?
– (skratt) Jag får en del mejl om att kungen syns för lite i tidningen och att Jonas Sjöstedt överhuvudtaget inte borde få vara på bild. Det är viktigt att välja rätt bild på ettan när det är Nobelfest. I den meningen finns en tradition och förväntan från läsarna på SvD. Jag var på en galamiddag på Slottet för ett par veckor sedan och där har SvD en ganska stor fanbase. Många kom fram och berömde tidningen.

Finns det ägande kvar hos näringslivet?
– Schibsted äger 99,4 procent av aktierna i SvD. Sedan finns några minoritetsägare, däribland Stiftelsen Svenska Dagbladet.

Hur ser du på affären som aldrig blev av där SvD skulle bli en del av Mittmedia?
– Först och främst: jag är väldigt glad att vi är kvar i Schibsted, i synnerhet med det som händer på produkt och tekniksidan. Men hade det blivit Mittmedia hade det så klart funnits fördelar med det.

Vilka fördelar då?
– Vi hade säkert kunna hitta spännande journalistiska projekt, alltifrån att dela innehåll till grävprojekt. Tillsammans hade vi täckt en stor del av Sveriges yta. Men också om du tittar på annonsräckvidd hade detta kunna bli ett kraftfullt paket. Till exempel bilageprojekt, likt det vi nu gör med Aftonbladet. Eller verkat för att SvD Junior kunde marknadsföras i hela landet.

Är du säker på att Schibsted inte är ute och letar efter nya ägare till SvD?
– Jag tror inte det, det hade jag nog hört (skratt) Just nu upplever jag en väldigt positiv stämning kring SvD i Schibsted. Så var det inte alltid för några år sedan. Ett kvitto på det är att vi nu integrerats fullt ut i koncernen, både på annons, produkt- och tekniksidan, men även inom en del andra centrala funktioner som HR till exempel. Vår svenska koncernchef Raoul Grünthal har ju också sagt att SvD är en del av Schibsteds långsiktiga strategi. Det känns bra för mig, och är jag övertygad om också för alla andra på SvD.



Hur förhåller du dig som publicist till att de alternativa medierna flyttat fram positionerna?

– Det är uppenbart så att förtroendet för etablerade medier har sjunkit. En bidragande orsak till det tror jag är Facebook, som är den största distributören av falska nyheter, "alternativa fakta" och främlingsfientliga åsikter förklädda till journalistik. I ett Facebookflöde kan det dessutom vara svårt skilja ett seriöst ansvarstagande nyhetsvarumärke med ett som saknar ansvarig utgivare och som inte förhåller sig till det pressetiska systemet. Avpixlat, Breitbart News, Russia Today och flera andra vänder och vrider på vinklar, publicerar gärna namn och bild på invandrare som är misstänkta för brott, eller sprider medvetet fördomar för att driva en tes. De publicerar saker som vi aldrig kan göra. Det är möjligt att det skapar en klyfta i vissa läsargrupper. Grupper som tycker att vi i "gammelmedia" är fega som inte vågar säga som det är. "Titta på de andra, de vågar minsann". Men det handlar ju om att ta ansvar för det man publicerar, att det ska vara sant och relevant och att de som utsätts inte ska lida onödig skada. Här upplever jag att vi har varit lite dåliga på att komma ut och förklara vad utgivarskapet egentligen innebär.

Vad har ni gjort här?
– Vi försöker möta det genom att vara extremt tydliga. Vi har märkt alla våra ledar- ,debatt- och kommenterande texter med en förklarande ruta. Dels vad det är för typ av text, dels att eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Inom kort ska alla onlinetexter innehålla en länk till våra journalistiska grundvärden. Där finns information om hur vi förhåller oss till källor såväl som till öppna intervjupersoner. Vi ska också börja med att markera texter som är äldre än tre månader med en tidsstämpel för att läsare som får en äldre artikel i flödet ska veta att det inte är nya uppgifter som presenteras. Vid kontroversiella publicistiska beslut tänker jag skriva en kort text och förklara varför vi valt eller inte valt att publicera till exempel namn och bild.

I höstas kom två böcker. Jens B Nordströms bok om SCA och Jenny Hedelins bok om HQ Bank. Hur var det att få sådana attacker mot två av era stora granskningar på senare år?
– Det var intressant. Det är inte så ofta som granskarna granskas. Det var en helt ny erfarenhet för mig, att behöva bemöta den typen av anklagelser. Med Jens B Nordströms bok blev det ganska intensivt under en period. Vi fick gå tillbaka och rannsaka oss själva: "Har vi gjort något fel? Kan vi lita på de här källorna? Ska vi rätta något?" Sådana diskussioner är alltid nyttiga. Vi hade väldigt bra diskussioner och jag hade en hel del kontakt med Jens B Nordström, via mail, debattartiklar och studiosamtal.

– Dock vill jag säga att vi fortsätter att känna förtroende för våra källor och att vi är helt trygga med våra publiceringar.

Tvivlade du någonsin på att ni hade rätt?
– Nej, det gjorde jag aldrig. Jag var visserligen inte nere med lupp medan arbetet med SCA pågick utan fick fortlöpande rapporter från dels dåvarande redaktionschefen Olle Zachrison dels arbetsledaren Daniel Kederstedt, nu chef på SvD Näringsliv. Men jag känner ju både Andreas Cervenka och Torbjörn Isacson väl efter att jobbat ihop i många år. Båda är oerhört duktiga, noggranna och kompetenta journalister. Noggrannheten återspeglar sig inte minst i allt det material som vi valde att inte publicera i den här saken. Material där vi kanske inte fått detaljer bekräftade eller där vi av andra skäl avstod.


Fredrik Karéns mormor omringad av Rolling Stones.

Utan piratradiopionjären Britt Wadner hade det förmodligen inte blivit någon journalistkarriär för Fredric Karén. Hans mormor sa något som haft stor inverkan på honom och fick honom att tjata sig till ett jobb på Laholms Tidning i stället för att lägga alla äggen i musikkorgen.

– En fantastiskt tuff kvinna på många sätt som drev piratradiostationen Radio Syd under 1960-talet från en båt mitt i Öresund. Så småningom dömdes hon till fängelse för allt det där. En stoisk kämpe för yttrandefrihet och fri radio. Vi hade en väldigt kärleksfull och nära relation och det var också hon som föreslog att jag skulle bli journalist. När jag var i 15-årsåldern blev hon svårt sjuk i cancer och opererades i Tyskland. Jag skrev ett brev till henne och när hon kom hem sa hon: "Du som skriver så bra borde bli journalist". Den tanken hade aldrig slagit mig förut men träffade mig där och då som en blixt från en klar himmel.

Efter tonåren på lokaltidningen gjorde Fredric Karén lumpen på Värnpliktsnytt innan han hamnade på Aftonbladet.

– Jag trivdes inte så bra i Stockholm när jag jobbade på Aftonbladet. Det var struligt med bostad och dessutom hade jag lite hemlängtan. Jag var 23 år när jag flyttade hem och blev ganska kort efter det redaktionschef och ansvarig utgivare på Laholms Tidning.

Som 25-åring blev han chefredaktör på Laholms Tidning. Där träffade han sin blivande fru Sofia Wadensjö Karén som kom till tidningen som praktikant. På en tidning med tolv personer såg det kanske inte den typen av relation så bra ut. Han fick erbjudande om att bli chefredaktör på Värnpliktsnytt och 1998 började mediekarriären i Stockholm på allvar.

När Fredric Karén blev chefredaktör gjorde han en sista spelning med bandet som bestod av hans barndomskompisar och peakade som förband till Papa Dee under tidigt 1990-tal.

Hur mycket tid har du för ditt musikintresse nu?
– Jag spelar ganska mycket gitarr, men mest för mig själv.

Är det din ventil?
– Ja, det har visat sig fungera väldigt bra för mig. Gärna på lördagsförmiddagarna i vårt gästrum, så att jag inte stör resten av familjen med sjungandet och spelandet.
När jag var yngre hade jag stora drömmar kring musiken. Åren innan vi flyttade till Stockholm spelade jag i ett band som skrev egna låtar, spelade in ganska avancerade demos i studio. Vi uppträdde på pubar och diskotek och skickade runt våra låtar till skivbolag. Ambitionen var en musikkarriär.

Kan du drömma dig tillbaka att du skulle levt ett rockstjärneliv i stället?
– Det kan jag absolut göra. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna leva ett ganska bra rockstjärneliv (skratt) Jag gillar kreativiteten i musiken, att komponera fram något helt nytt, gärna tillsammans med andra. Inte helt olikt hur den journalistiska processen ser ut. Dessutom tycker jag det är kul att uppträda och stå på scen. Oftast, i alla fall om jag är förberedd, känner jag mig trygg i den rollen.

Vi återkommer till den spartanska inredningen i mötesrummet, helt utan några detaljer som avslöjar någonting om Fredric Karén, var han har varit eller vad han har gjort.

Du är inte så nostalgisk kanske?
– Nej, helt icke-nostalgiskt. Inte så emotionell heller, tror jag

Är det bra om man är mediechef i dag?
– På ett sätt kan det nog vara det. Jag är inte jättekänslig när det blåser kring min person eller SvD. Efter ganska många år som chef och efter att ha varit med om en del kritikstormar så försöker jag, när det händer, ta ett djupt andetag och tänka: "det går över, jobba igenom det systematiskt, och gå vidare." Så har det varit vid tuffa nedbemanningar såväl som när det riktas kritik mot oss, typ Jens B Nordströms bok.

– På ett sätt kan jag dock vara emotionell. Som när jag tänker på SvD:s historia och det publicistiska arv vi som jobbar här nu förvaltar. Över 130 år av historia, miljontals artiklar. Det är på många sätt fantastiskt att få vara en del av ett så gammalt tidningsvarumärke och något att vara stolt över.

– Jag försöker ha lite historiska perspektiv i mina krönikor och är också stolt över den integritet som SvD:s chefredaktörer haft genom åren, inte minst Ivar Andersson under andra världskriget. Där finns det andra tidningar som har ett brunare förflutet, Aftonbladet till exempel. Det kan jag tänka på när man ser debatten kring "fake news" i dag. Det finns ett värde i traditionen kring publicistiken på SvD.

Går det att orkestrera det för medarbetarna?
– Ibland borde vi bli bättre på att stanna upp och reflektera över vad vi gjort historiskt, men inte minst på senare år. Vi var ju uträknade 2012-2013 och 2016 gjorde vi också ett av våra bästa resultat någonsin. Det är en fantastisk resa som alla som nu jobbar på SvD är en del av.

FAKTA/Fredric Karén
Familj:
Hustrun Sofia (VD Vi Media AB, chefredaktör Tidningen Vi). Barnen Agnes (17 år) och Simon (14 år)
Ålder: 48 år
Utbildning: Klarälvdalens FHS (journalistik), digital research (JMK)
Karriär i korthet: Laholms Tidning 1988 därefter Hallandsposten, Värnpliktsnytt, Aftonbladet, TT och SvD.
Gör på fritiden: Tränar, spelar gitarr, läser, umgås med familj och vänner. Har börjat plocka upp golfen igen, vilket känns superkul.
Tjänar: 2,2 miljoner kronor (2015)
Filmtips: Just nu tittar jag på Billions på HBO, men som journalistfilm är fortfarande "Alla presidentens män" oslagbar.
Lästips: "Platform revolution: How networked markets are transforming the economy" av bland annat Geoffrey G Parker.
Medievanor: SvD, DN och Ekot på morgonen. Mycket mobil och sajtsurfande under dagen. En del twitter (mindre och mindre). Checkar av BBC då och då samt de största amerikanska nyhetstjänsterna.
Oanad talang: Ganska bra på andra världskriget vilket mina barn brukar uppskatta när de ska skriva uppsatser.
Hissar: "Att diskussionen om falska nyheter åter fört upp kvalitetsjournalistiken på allas agenda. NY Times uppsving i digitala prenumerationer efter Trumps attacker mot tidningen ger hela branschen hopp."
Dissar: "Hajpen kring VR är jag lite skeptisk till."

Fredric Karén om..

Det nya förslagna mediestödet...
"Förslaget innehåller en del märkligheter. Till exempel att i stort sett vem som helst kan få stöd så länge man uppfyller de där konstiga subjektiva kriterierna om "etnisk mångfald" och en del annat. Ett annat problem är att det är så kortsiktigt. Ena året kan du få 20 miljoner kronor, nästa år 0. I vår snabbföränderliga värld behöver stöden vara mer långsiktiga än så, inte minst för att de investeringar som behövs ofta har 3-5-åriga horisonter."

Samarbeten med Aftonbladet kring användarna...
"Vi har traditionellt sett alltid haft bra samarbeten med Aftonbladet, även om vi aldrig tidigare gjort redaktionella projekt ihop. Det jag var förvånad över när det kommer till grävprojektet "Användarna" var att läsarna inte reagerade kraftigare på att två så olika varumärken jobbade ihop och sampublicerade. Vi har en hel del konservativa läsare och de har en hel del socialdemokratiska läsare. Många har fortfarande tidningen av politiska skäl och skulle kunnat ha reagerat. Men jag fick nästan inga sådana mail eller samtal."

Sin mentor Aftonbladet-legendaren Kalle Ljungqvist...
"Han har varit min mentor i säkert tio år. En fantastisk person som nyligen fyllde 72 år men som fortfarande visar en otrolig nyfikenhet på allt nytt inom vår bransch. Han jobbar kvar som senior advisor i Schibsted och följer med oss till SXSW i Austin varje år."