Dela sidan:

"Vi bedrar oss alltid två gånger om de människor vi älskar – först till deras fördel, sedan till deras nackdel."

Orden kommer från Albert Camus och jag funderar på om inte det samma gäller för många av våra kollegor. För aldrig är en person så hyllad som när man precis anställt hen. En röd matta av orimligt höga förväntningar rullas ut, och det blir till en allmän sanning att just den här personen kommer att göra underverk på redaktionen eller byrån!

Sedan startar samarbetet och i vissa lyckosamma fall blir det precis så fantastiskt som man hoppades på. Men i ganska många fall visar sig personen i fråga visar sig vara mänsklig med fel och brister – och faller då som en dalande stjärna mot marken.
Parallellen till ett kärleksförhållande är inte svår att dra. Den fantastiska älskaren/livspartnern visar sig efter ett tag vara "lite knepig" för att mot slutet blomma ut till en fullfjädrad psykopat. Hört den beskrivningen förut?

Att hitta bra folk att anställa är och förblir det svåraste arbetet inom vår bransch. Särskilt i en tid då de vassaste knivarna i lådan gärna ritar upp sina egna timmar och skyr heltidstjänster som pesten. Men scenariot ovan är en påminnelse till mig själv och alla andra som har anställda inom kreativa yrken att kalibrera förväntningarna. Det tar ett tag för vem som helst, chef eller assistent spelar ingen roll, att komma in i arbetet, särskilt eftersom vårt jobb nästan bara bygger på idéer – och att dessa nästan alltid föds då det är högt i tak och det är okej att göra fel. Att misslyckas med en rekrytering säger mycket mer om chefskapet och kulturen på byrån än om den anställde själv.

Själv har jag haft ledande positioner sedan jag var 25 år gammal, och herregud vilken grym chef jag var på den tiden. Not!

Ju mer erfarenhet jag samlat på mig desto mer komplicerat har jag förstått att ledarskapet är. Kan fortfarande skämmas över dumheter jag begått i min tidiga roll som chef. I dag jobbar jag varje dag med att bli en bättre ledare och att få mina anställda och frilansande medarbetare att växa och trivas. Jag fostrades i en tidningsmiljö där man aldrig någonsin reste dessa frågor, men jag vägrar att sprida det arvet vidare.

Och det leder oss tillbaka till kärleksförhållanden. Kanske skulle de också må bra av en sex månaders provanställning? Efter ett halvår gör man en snabb utvärdering för att se hur allt funkat. Och visar det sig då att nackdelarna överväger fördelarna så tar man sitt pick och pack och smiter ut genom dörren utan att göra en alltför stor grej av det. Ok?

+ Trött på manliga, svårt narcissistiska podcastpar? Lyssna på den sympatiska duon Björn & Navid i stället.

- Groteska frilansavtal urholkar både journalistiken och upphovsrätten. Hade jag varit på vd på någon av de stora förlagsdrakarna hade jag gjort precis tvärtom och sett hur landets främsta frilansare sökt sig till mig.


Dela sidan: