Dela sidan:

Staffan Dopping, med mångårig erfarenhet som journalist på bland annat Sveriges Radio, SVT och TV4 och kommunikatör bland annat på Försvarsmakten följde händelseutvecklingen i helgen som mediekonsument. I dag är han kommunikatör på Migrationsverket, men Resumé intervjuar honom i egenskap av expert på kriskommunikation.

– Jag tycker att Polisen skötte kommunikationen på ett rimligt och till och med utmärkt sätt. Det är en mycket känslig balansgång. Det gäller att vara så öppen som möjligt utan att äventyra de egentliga uppdraget: att skapa säkerhet och lagföra brottslingar. Det är en målkonflikt som komplicerar. I sådana här läget är sekretessen väldigt hög och man hade kunnat vara ännu mer återhållsam.

– Att man gick ut med bilden på den misstänkta gärningsmannen i ett så pass tidigt skede visade sig vara en lyckträff i efterhand. Det är lätt att i dag säga att beslutet visade på god analys och ett bra samarbete mellan Polisen, SÄPO och allmänheten. Ett exempel på hur det öppna samhället fungerar. Men det var ett resultat av ett väl genomfört operativt polisarbete.

Staffan Dopping understryker att han inte har insyn i varför Polisen gick ut med bild på den misstänkta gärningsmannen så kort efter dådet på Drottninggatan, men minns andra mindre lyckande tillfällen där bilder på eventuella gärningsmän har fått spridning.

– Om man jämför med morden på Anna Lindh och Olof Palme så stod man då på en mer osannolik grund innan bilderna blev kända för allmänheten. I de båda fallen så slog det fel och saker kan gå fel när det finns ett informationsunderskott. I det här fallet är det viktigt att medierna tar sitt ansvar. När Polisen säger att "det här är en person vi vill ha kontakt med" så behöver det inte betyda att det är gärningsmannen man söker. Det kunde lika gärna vara i upplysningssyfte och det var också Polisen tydliga med.

Hur ser du på att man inte ville säga något om antalet dödsfall på fredagens presskonferens. Trots att polisen från andra instanser gått ut med en siffra och det under en lång tid rådde en förvirring kring hur omfattande skadeläget var?
– Här kan man ha olika uppfattningar. Först och främst tror jag inte att det är bra om ansvaret för kommunikationen ligger på för många ställen i en organisation som Polisen. Många som egentligen borde ägna sig åt det operativa fick lägga kraft på att kommunicera. Det är aldrig bra om olika uppgifter florerar, i synnerhet i krislägen. Jag tror också att det är viktigt att i den mån man kan, berätta hur många som har skadats eller omkommit.

Varför är det viktigt?
– Jag tror att allmänheten behöver få reda på hur allvarligt läget är. Det är stor skillnad mellan 4 och 34 skadade. Jag reagerade på det här i samband med bussolyckan under föregående helg. Här rapporterade vissa medier om "flertalet skadade". Jag hade diskussioner kring det här på Twitter där många tyckte att jag var petig. Men det här är luddiga formuleringar som riskerar att öka ryktesspridningen. Om det fanns bekräftade uppgifter på antalet döda och skadade i fredags tycker jag att man skulle gå ut med dem så konkret som möjligt.

– Även i medierapporteringen är det en jakt på det exakta, men för mig handlar det i första hand om allmänhetens möjligheter att bedöma säkerhetsläget, ge en helhetsbedömning och inte skapa panik.

Hur väl förberedd bedömer du att helgens presskonferenser har varit?
– Jag tyckte de var väl förberedda med tanke på att de bara kan ha haft maximalt en och en halv timme på sig. I det läget är det viktigt att berätta vad man gör, vilka hypoteser man jobbar efter och vilka resurser man använder, inte nödvändigtvis vilka resultat man har uppnått. Även om man har ett informationsunderskott så är det viktigt att kommunicera. I samband med den misslyckade terrorattacken 2010 var det helt tyst från regeringen Reinfeldt. Man har alltid något att säga.

– Svärdmannen i Trollhättan är det motsatta exemplet. Här rådde det stor osäkerhet kring vad som hade hänt och 10.30 aviserade Polisen en presskonferens som skulle hållas 16.00 utan att man visste vad som skulle sägas. Här gjorde Tord Haraldsson en minnesvärd insats där han öppet berättade att det sannolikt handlade om ett hatbrott utifrån att Polisen gjort fynd i hans lägenhet och att han selektivt valde ut elever med mörk hy som han attackerade. Jag skulle gärna se att nyhetsmedierna blir mer konkreta och rapporterar med en större exakthet, till exempel kring varifrån de har fått sina källuppgifter så att konsumenterna får bättre möjligheter att värdera information i det lätt kaotiska läge som infinner sig.

I övrigt är Staffan Dopping övervägande positiv till mediernas insats.

– Det spreds förvisso uppgifter om skottlossning på bland annat Fridhemsplan och Centralstationen. Men även här var medierna tydliga med att informationen var dåligt grundad och jag tycker att de flesta medier skötte bevakningen briljant. Det har varit omotiverat mycket kritik mot medierna i samband med fredagens händelse. Jag tycker, tvärtom många andra, att redaktörer har visat is i magen de här dagarna. Ibland har det nästan blivit en överdriven försiktighet, bland annat att man talar om en "misstänkt terrorattack".

Staffan Dopping minns hur han själv var med och rapporterade om Estoniakatastrofen hösten 1994 för Studio Ett i Sveriges Radio. Han anser att medierna har lärt sig mycket sedan dess:

– Då blev vi omkullkastade och körde på med ordinarie sändningar alldeles för länge. När det väl var igång intervjuade flera av mediehusen vittnen som var i chocktillstånd. Det finns flera exempel från 1990-talet där liknande misstag gjordes. Trots nedbemannade redaktioner och den press som är på nyhetsmedier så är jag imponerad av insatsen. I synnerhet SVT och SR. 


Dela sidan: