Dela sidan:

En film dyker upp i flödet på Facebook. Troligen filmad med en vanlig mobilkamera. Den börjar med att vi ser Club Privés minibuss (med produktutbud och bilder på knappt klädda kvinnor i utmanande ställningar) parkerad på en gata i en stad, troligen Stockholm. Mobilkameran sveper sedan vidare åt höger och vi ser ett barn komma cyklandes på trottoaren. Barnet vrider huvudet mot minibussen och säger "oh-la-la" innan han cyklar rakt in i räcket på en uteservering. Slut.

Klippet får inom loppet av tre dygn nästan femtusen (!) delningar och nära en halv miljon visningar. Och inom dessa tre dygn svallar känslorna ordentligt bland professionella kommunikatörer. Ganska snabbt antas det att det är en fılm för Club Privé, alltså viral reklam. Debatten går snabbt in i en diskussion om moral där många tävlar om att uppvisa så god sådan som möjligt. Klippet är för många urtrist, stageat, djupt omoraliskt och antagligen även olagligt.

Är det så här ett paradigmskifte börjar? Det låter ju lite som när Nokia avfärdade iPhone. Eller när redaktioner försökte framstå som genomärliga, även fast de ett par decennier innan var tydliga med att en redaktion liksom en reporter ska ha en agenda som ger en vinkel på ett reportage.

Ponera att antagandet är korrekt, att den här filmsnutten är gerillareklam för Club Privé, vad är det egentligen vi ser? För att kunna göra det, måste vi hoppa över det uschliga i strippklubbens verksamhet, de moraliska konsekvenserna en sådan affärsidé har i könsmaktsordningen och det cyniska i att låta ett barn vara med i filmen. Även om jag fnittrade när jag först såg filmen, så gillar jag egentligen inte något av det jag rabblade upp - så har vi det fastställt. Men i ärlighetens namn, är detta reklam, har inget olagligt per definition skett. Och märk väl, i kommentarsfältet under filmen är det kvinnor som män som skrattar gott – ingen framför de betänkligheter vi proffs har.

Låt oss säga att det kostade tiotusen att producera filmen, ytterligare tiotusen i arvode till barnets föräldrar samt åttiotusen för strategi och idé. Etthundratusen kronor totalt för en halv miljon visningar och nästan femtusen delningar. Och detta för en genomkommersiell tjänst, inget behjärtansvärt alls. Slå det om du kan. Filmklippet skulle vinna hundrawattaren på knockout i första ronden – om den tilläts tävla.

Det går lätt att skydda sig med att det är äcklig sex som säljer, att det är låg Benny Hill-humor, att det är sinnessjuk manlig sexism som driver upp siffrorna. Att det inte är OK enligt ERK eller RO eller KOMMs standard. Men att i samma veva vara den ansvarige köparen på till exempel Polaroid och konstatera att pengarna jag spenderat på Schulmans/Zelmelöfs mockumentär inbringat 7000 visningar i min egen kanal på YouTube under samma tid, skulle få mig att fundera. Vet min byrå verkligen vad den håller på med? Kan den verkligen sociala medier och hur de i praktiken fungerar?

Tittar jag på filmklippet som en reklamfilm så är det lysande. Avsändaren spelar huvudrollen, publiken skrattar och delar med sig. Allting avklarat på femton sekunder. Utan superskådis eller effekter. Även strategiskt är det helt korrekt, varumärket Club Privé når helt nya befolkningslager. En halv miljon sådana. För hundratusen kronor.

Sexbranschen är under radarn i samhället. Den är omoralisk redan från början, så den har inget att förlora. Inga policys att ta hänsyn till. Inga branschråd med kloka regler som måste beaktas. Företagen i denna bransch är strikt kommersiella och kan därför enkelt välja nya vägar – de har inget att förlora. Varför lägga en miljon kronor på en byrå när vi kan lägga hundratusen på "den här killen" istället. Och få mångdubbelt bättre resultat?

Än så länge kan vi bekvämt distansera oss med etiska principer, kutym och branschstandard. Men i det långa loppet finns vi till för att maximera det ekonomiska resultatet för våra uppdragsgivare. Om denna lilla film var reklam för Club Privé bör du frukta den dag "den där killen" blir uppringd av din största uppdragsgivare. Sociala medier innebar döden för gamla medier, varför skulle inte vår lika gamla bransch drabbas likadant?

Marcus Hanser
Copywriter och varumärkesstrateg


Dela sidan: